Att hitta till stranden – en uppenbarelse

Det var längesen jag skrev om att springa. Alltså om ett helt vanligt löppass. Tänk, förut gjorde jag alltid det. I princip varje gång jag hade tränat skrev jag om det. Det gör jag väl på sätt och vis nu också, men i något kortare form och på instagram. Men vissa löprundor är ändå lite mer än andra, och kan faktiskt förtjäna ett helt blogginlägg.

Som ni säkert vet var jag ganska sen på bollen när det gäller detta med att börja springa. Det är ganska precis sex år sedan jag fann löpningen, så fatta hur många semestrar man har haft UTAN ATT VARA LÖPARE. Fatta hur många morgonjoggar på stranden man har missat. Sightseeinglöpningar i storstad. Men inte längre.

Idag var min första morgon på Kreta, och det fanns inget snack om att det var löpning som stod på agendan då. Tog mig ut lite senare än jag hade tänkt (men hallå, det är ju ändå semester), men vid 8.30 var jag out the door och på väg för att hitta stranden. Sprang såklart åt fel håll vid absolut första stället jag kunde springa åt fel håll (höger eller vänster, höger eller vänster – självklart väljer jag vänster när jag ska till höger, vad annars? Man är ju inte känd för att ha bra lokalsinne direkt.)

När jag till slut (okej, efter 1 km – så mycket mer dramatiskt än så var det inte) hittade till stranden var det som att få en uppenbarelse. Trots att det var varmt, blåste rejält, och fast jag sprang i sand (sand är tungt att springa på!) så var det den lättaste löpningen jag upplevt på länge, länge. På länge. Jag är så o-stressad och ångestfri just nu. Jag tror aldrig det har varit lika tydligt för mig som nu, vilken effekt på kropp och själ semester och avkoppling kan ha. Alltså på riktigt. Fattar det knappt. Och då kan man ju börja undra vad man gör med sitt liv när det är detta som ska krävas för att man ska börja återhämta sig…

Advertisements

Att resa på egen hand

Det här har ingenting med träning att göra. Men nu när jag bytt (eller snarare blev tvungen att byta bloggadress) tänker jag att det ju inte gör någonting. Jag tänkte börja med att visa exakt hur det ser ut prick nu där jag sitter och skriver detta inlägg.

Detta inlägg är till alla er som är oroliga för att resa på egen hand, och här kommer mitt första och kanske enda råd: bara gör det. Det är så lätt.

Min första på-egen-hand-resa planerade jag för ett antal år sedan. Jag hade några europeiska städer på min lista av ställen jag ville besöka, och en dag bestämde jag mig helt enkelt för att sluta leta någon som ville hänga med (sånt där blir ju så mycket svårare när alla blir vuxna och skaffar familj och så). Paris, Rom, Barcelona. Helt själv. Bokat och klart, fast sedan blev det inte riktigt så, eftersom en vän plötsligt ville haka på. Kul förstås, men det blev ju ingen ensamresa. Tanken som räknas ändå! När jag tagit det där första beslutet om att det faktiskt nog går finfint att resa själv var det sedan inga problem att planera fler resor. Sedan dess har det blivit New York, några turer till Spanien och nu Kreta (som jag hips vips spontanbokade igår). Visst kanske det kan kännas lite trist när man har häftiga upplevelser men inte delar dem med någon just där och då – fast nu finns ju instastory, så ingen kommer undan längre, hehe.

Efter ett turbulent halvår kände jag att jag behövde komma iväg. Bara få ta hand om mig själv, ligga på en strand, ligga vid en pool, kanske morgonjogga, läsa några böcker. Och efter bara några timmar här på Kreta känner jag att det var helt rätt beslut. Som att översköljas av återhämtning.

Sommarträningslistan

Jag känner att jag behöver en kickstart i träningen och att inspirationen ibland tryter. Därför har jag, med inspiration från mina följare på Instagram, slängt ihop en lista med träning att göra under sommaren. Alltså, om man känner: “Vaaad ska jag träna?”, så kan man bara bocka av saker på listan. Bra va! Och så kan man ju göra samma sak flera gånger. Och såklart göra ändringar så distanser/tider och dylikt passar en själv. Scrolla ner lite så beskriver jag intervallpassen lite mer ingående.

Kör du pass från listan och lägger upp på sociala medier blir så jag såklart sjukt glad om du taggar mig så jag får se! Du får såklart också spara och lägga upp listan någonstans själv. Själv ska jag givetvis dela med mig av passen jag lyckas köra. Okej, då gör vi detta!

Intervallpassen

Tusingar

Spring 1 km, vila 1 min, spring 1 km… osv.

All out 30 x 10
Spring 30 sek, gå långsamt tillbaka till där du började (vila 3 min mellan varje), spring igen. Upprepa 10 gånger.

30/30 x 10 x 2
Spring 30 sek snabbt, sedan stå/gå/jogg 30 sek. Gör tio gånger. Två set.

Nedåtgående stege
T.ex. 3000, 2000, 1000, 500 m
Samma hastighet varje intervall, eller lite snabbare.

Supertusingar
100 m, 200 m, 300 m, 400 m (30 s vila)
And repeat.

Trappmaskinsintervaller
1 min på trappmaskin, långsammaste hastigheten. Öka ett steg varje minut tills det inte går längre.

Norska superintervaller
Spring 4 minuter, 4 gånger.

Almenäsintervaller
10 min uppvärmning
10 enminutersintervaller (1 min långsamt, 1 min snabbt = 20 min)
10 min nedjogg

Stege 30s/60s/90s x 6

1000 m, 800 m, 600 m, 400 m, 200 m
Upprepa valfritt antal gånger

Fartlek
Skit i tider och distanser. Öka när det passar! Typ spring till en lyktstolpe, sakta ner, spring snabbt uppför en backe, sakta ner, ta sikte på ett nytt riktmärke. Lek med farten!

Trappintervaller
Spring snabbt uppför trappor!

Lyktstolpsintervaller
Spring snabbt mellan lyktstolpar

Pyramidintervaller

T.ex. 2-4-6-8-6-4-2 min.

Spring med fartökning
Spring en runda och öka farten varje 500 m eller varje km.

Tabataintervaller
20-sekundersintervaller (Spring 20 sek, vila 10 sek, åtta gånger)

Annat att träna:

Spring, bada, spring

Simma på öppet hav/i sjö

Bodypump

60 min löpning

30 min löpning

45 min löpning

90 min löpning

100 burpees

100 squats

Styrka med kroppsvikt (tex på stranden)

Stretcha

Så många armhävningar som möjligt på en dag

Uppför en slalombacke

Träna i utegym

Yoga utomhus

Cykla till icke-närmsta stranden

Se hur länge du kan stå i planka

Spring och köp glass

Ståpaddla

Styrkepass med enbart gummiband

Gör tåhävningar medan du lagar mat

Hoppa hopprep

Bollsport

Redig powerwalk

Söder Runt 2019

Förra veckan fick jag plötsligt en något spontan inbjudan till en helg i Stockholm. Den skulle innefatta både en massa mys med min fina vän Matilda, och så skulle det hela toppas med en springtur runt Södermalm, nämligen loppet Söder runt.

Varken jag eller Matilda känner oss i toppform och därför bestämde vi oss för att göra loppet endast som en kul grej. Springa tillsammans och skita i tiden – så det gjorde vi. Jag har haft det rätt kämpigt med andningen senaste tiden och kände verkligen inte att jag ens hade vågat satsa på att maxa.

Nu byter jag skrivstil här och skriver i historisk presens, ty det är ju idrottens språk.

Loppet startar 19.45. Matilda bor nära så vi tar det lugnt och springer ner lagom tills vi ska dra iväg. Hamnar ganska långt bak i starten så det är lite trångt. Jag känner dock att jag inte vill slösa massa energi på att sicksacka bland folk, så vi tar det hela med ro. Banan är platt, men det kommer någon liten nerförsbacke någon gång och då passar vi på att springa om lite folk.

Jag känner ganska omgående att jag återigen har problem med andningen. Andas tungt och blir orolig. Försöker tagga ner vid vätskekontrollen och sedan hittar vi ett tempo som fungerar bra. Fast det håller inte i sig särskilt länge. Jag kan visserligen tuffa på, men andas som om det är det svåraste som finns, så jag kan ju inte påstå att det är någon fröjd att springa. Får lite pepp emellanåt när funktionärerna och någon enstaka random människa hejar (hallå, var är publiken?). Massa pepp får jag av legenden Skyltmannen som står och skriker där man behöver det som allra mest. Tack tack tack.

Mot slutet är det riktigt tufft, men tack och lov är det ju “bara” en mil och inte ett Göteborgsvarv, och Matilda peppar och jag tar mig framåt. I mål på ganska precis under timmen. En relativt stark kropp (tror jag…) men tuff andning, då blir det åtta minuter långsammare än när jag senast sprang milen på lopp… Nåväl. Fick min medalj och den var värd! Kanske inte tidernas loppupplevelse, men kommer gärna tillbaka och kör när jag känner mig i bra form – känns som ett bra personbästalopp (om man startar liiite längre fram).

Göteborgsvarvet 2019

Jag kanske borde starta återtagandet av bloggen med att beskriva åtminstone det senaste halvåret, tror man skulle förstå mig och mitt mående och löpformen bättre då. Men det är bara tråkigt. Det har varit mycket sorg och smärta och det känns mycket roligare att skriva om lopp… Så, here goes! Jag har sprungit Göteborgsvarvet ju! Förra året fick jag ställa in pga skada, och i år kunde uppenbarligen inte ens uppenbar oform hålla mig borta från startlinjen. Och alltså, man vet ju aldrig, jag kanske bara trodde att jag var i oform och skulle persa istället? Man vågar ju inte riskera att missa ett grymt lopp.

I år fick jag starta några grupper tidigare än sist jag sprang, för jag lyckades faktiskt persa på milen på seedingsloppet i mars (!). (Mitt nya milpers är 51:37 – fattar inte hur det gick till, men till gick det.) För första gången någonsin (har ju kört varvet hela fyra gånger) är jag på plats vid startområdet i tid, hinner lämna in väska och gå på toaletten i lugn och ro och behöver inte ens stressa till min startgrupp. Bådar ju gott, tänker man.

Starten går och det är som vanligt galet härlig stämning i Slottsskogen (och efter hela banan skall det visa sig). Det är åskkvavt och jag är genomsvettig redan vid Säldammsbacken. Känner ungefär här är att jag vill börja gå lite, men det känns ju så jävla pinsamt… Kan fan inte gå i Slottsskogen, vad ska folk tänka? “Hur fan ska hon orka 19 km till?”.

På riktigt är det här loppet en plåga från ungefär vägen upp mot Älvsborgsbron (så vad är det? Runt 5 km in?). Spoiler alert: jag tar mig i mål, men med facit i hand borde jag kanske ha brutit ungefär här?

Jag går upp för bron och undrar hur i hela friden (kan ju inte svära mig igenom en lopprapport) det här ska gå. Springer nedför och kommer över på Hisingen och bestämmer att jag nu lugnt och sansat ska springa åtminstone till 10 km-markeringen (återigen – med facit i hand, kanske borde ha brutit? 10 km-markeringen är ju liksom en droppe i havet när man snackar halvmara?). Vid 11 km-markeringen springer jag i snigelfart blandat med promenad och börjar till slut fundera på att faktiskt bryta loppet. Med alla dessa negativa tankar (“ska jag bryta? ska jag bryta? ska jag bryta?”) är det ju nästan ett ännu större mirakel att jag tog mig i mål.

Vid Lindholmen uppsöker jag en bajamaja. Egentligen inte för att jag är kissnödig utan förmodligen mest för att jag vill ha en paus. Där och då bestämmer jag mig för att jag ska bryta nästa gång jag ser en funktionär. Alltså, jag har 100% bestämt mig för att bryta. Det är inte värt att springa ett lopp när det känns så här. Har dessutom fått skavsår under armarna (WTF? Har aldrig hänt förut.). Men ödet säger sitt. Jag ser ingen funktionär förrän jag även ser Götaälvbron och när man är så nära stan känns det alldeles alldeles för sent för att bryta. Då är man ju nästan i mål? (Jojo)

På spänstiga steg med glädje i blicken…

Att det blir mitt långsammaste Göteborgsvarv är det inget snack om, men på något vänster har jag grävt fram någon slags kämparanda och fortsätter pinna på. Ibland springer jag rätt bra, för att plötsligt bryta samman och inte kunna ta ett enda löpsteg till. Tills jag plötsligt springer rätt bra igen. Och så där håller det på under hela den evighetslånga vägen uppför Avenyn, och på vägen tillbaka mot Slottsskogen. På Övre Husargatan är det någon som tycker det är lämpligt att ropa “Lyft på fötterna, Ida!” (det står ju namn på nummerlapparna numera), och hade jag haft någon energi kvar i kroppen hade han (ja givetvis en gubbe, förlåt mig) fan fått sig en utskällning. Håll käften bara eller säg något uppmuntrande för i helvete (är obviously fortfarande upprörd).

Jag springer (jo, springer faktiskt) över mållinjen på 2:19. 13 minuter långsammare än mitt snabbaste varv, men får min kanske mest välförtjänta (?) medalj.

Något Göteborgsvarvetpers blev det inte, någon vidare angenäm upplevelse blev det ju inte heller, men fan om jag inte återigen bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben? Och efter all skit som hänt den senaste tiden så känns detta som en enorm seger, faktiskt. Jag kanske borde ha brutit, men jag vet inte. Jag är ändå stolt över mig själv att jag genomförde, och jag hade nog varit galet besviken annars… Men, jag kommer nog att dra mig för att starta i långlopp igen utan att känna mig redo för det. Kanske låter självklart, men…

Träningsblogga är åter i bloggsvängen

Jag har inte träningsbloggat regelbundet på två år ungefär (och då heter jag ändå träningsblogga på instagram – är en sådan hycklare). Till slut glömde jag av att förnya mitt domänköp och hips vips så bloggar en Bertil om svenska sjöar på min gamla sida. Nåväl. Vad vore livet utan några nystarter då och då?

Jag vet inte varför jag fick lust att återuppta bloggandet – kliar väl i skrivtarmen eller något. Sidan är obviously under uppbyggnad. Jag ska t.ex. försöka rädda några gamla inlägg och försöka flytta dem hit (har ju ändå skrivit massa supervettiga inlägg, om jag får säga det själv…)

Men hur startar man om efter flera år? Kanske berättar lite om vad som hänt sist? Minns jag ens? Försöker.

Här kommer en lista:

Jag har sprungit maraton. TVÅ GÅNGER.

Jag har fått lov att stanna kvar som en del av ASICS FrontRunner.

Jag har spelat in 70 (!) poddavsnitt.

Jag har varit skadad och rehabbat och kommit tillbaka.

Jag har haft det värsta halvåret i mitt liv, men börjat se ljuset igen.

Jag har fyllt 35.

Okej, nej, nu kommer jag inte på något mer. Det har säkert hänt skitmycket. Eller så händer det inte så mycket på två år. Jag vet inte. Men ska skaka liv i skrivandet igen. Jag saknar det. Och snart är det semester, och det känns ju som en perfekt tid att börja om. Det blir knappast lika frekvent uppdaterande som tidigare, men who the hell knows? Kanske har sjukt mycket uppdämt skrivbehov som ska ut i världen.

(PS. Följde du min blogg via t.ex. Bloglovin så kan du avfölja nu. Och följa på nytt. Här.)

Har som ni kan se även finslipat och fulländat mina löparinfluencerposer.