Berättelsen om VårRuset

IMG_8079

VårRuset igår och känslan innan var seg. Hade sovit för lite, tränat för lite, det var typ storm och så lång toakö att jag fick stressa till starten. Känslan efteråt var rätt fantastisk, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Anlände i Slottsskogen och trots att jag var trött så var jag ändå taggad på att springa lopp, för det hade jag inte gjort sedan augusti. Men att springa ett lopp på 5 km är något helt annat än att springa t.ex. 10 km. Det kändes som att jag borde gå ut med tanken på att maxa hela vägen, så det gjorde jag.

I början var jag rätt irriterad över att det var så mycket folk i vägen när jag försökte springa snabbt, men så här med facit i hand var det kanske tur att de saktade ner mig litegrann. Höll ändå ett 5:00min/km-tempo och under det också där i början, och det är rätt snabbt för mig. Efter en kilometer kände jag mig trots det höga tempot väldigt pigg i benen, och andningen fungerade bra så jag fortsatte i samma stil. Men redan efter 2 km började det kännas tyngre. Och det kom backar. Backar, backar, backar. Och motvind. Och backar. Så kändes det i alla fall. Men jag gav mig fan på att hålla mig åtminstone under 6:00-tempo så det gjorde jag. Vid 4 km började jag fundera på att kanske gå en bit. På ett lopp? Skärpning pannbenet! När jag började närma mig mål ville jag bara gråta eftersom det var en massa extrasvängar innan målområdet äntligen syntes, och andningen; den hade jag tappat någonstans och det var så pass illa att jag var tvungen att stänga av musiken för att hitta tillbaka till den. Men skam den som ger sig.

För sedan kommer ju den där känslan. När man är på upploppet och faktiskt lyckas springa om några trots att man nyss kämpade efter andan, och så spurtar man in i mål och man känner sig helt färdig men undrar samtidigt varför tiden gick så himla fort fast det var så jobbigt.

25:59 blev min tid. Alltså ett snittempo på 5:12/km. Det är alltså pers över det. Pers med flera minuter! Jag trodde knappt att det var sant, och jag är så nöjd med det! Inte alltför illa för en som inte har sprungit så mycket i vår väl?

IMG_8077 IMG_8080 IMG_8081 IMG_8082 IMG_8084

 

Advertisements

36 thoughts on “Berättelsen om VårRuset

      1. Du har ju inte hållit på så himla länge med löpningen (två år) och det tar några år för att träningen ska sätta sig ordentligt, så jag tror att det där med andningen kanske blir bättre och bättre med tiden 😉 Det allra mest effektiva sättet att andas är att andas in på två fotisättningar (vänster fot + höger fot) och andas ut på två fotisättningar också (vänster fot igen + höger fot igen) osv. (Det är mindre effektivt att andas på andra sätt, ex. in+ut, in+in+in+ut+ut+ut eller något annat). Andningen är viktig eftersom lungmusklerna i sig drar mycket syre och om man gör det ineffektivt så får benmusklerna mindre syre och då springer man långsammare.

        Like

      2. Ja, det är det verkligen. Viktigaste är att träningen är kontinuerlig, utan skador och att den ökar försiktigt med tiden, då kommer resultaten väldigt lätt. Detaljerna förbättrar man hela tiden. Du har gått från 29 till 25 min på mindre än två år, det är bra!

        Like

  1. Stort jättegrattis! Vilken grej! Och snygg medalj också. Jag sprang Vårruset för tjugo år sen, då var den faktiskt skitful. Stod Vivo på baksidan.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s