En blöt historia om Luleå Stadsmaras Ferruformmil.

IMG_8413

I lördags gick så Luleå stadsmara av stapeln. Ingen mara blev det för mig, men väl en mil; Ferruformmilen.

Vaknade och regnet öste ner. Temperaturen låg på ungefär 7 grader. Tror aldrig det har regnat så mycket i Luleå, eller att det någonsin kommer göra det igen. Så kändes det i alla fall just då.

Så bra organiserat av arrangörerna dock, att man kunde stå inomhus och vänta på starten. Och när vi (jag och min syster) skulle börja gå ut till starten hörde vi folk utropa: “Det snöar!”. Trodde först att det var ett skämt, men nej… Temperaturen hade sjunkit ytterligare och det snöade lapphandskar. Helt otroligt. 23 maj…

Snällt av Luleå tekniska universitet att låna ut lite lokaler för oss att hålla oss torra i.
Snällt av Luleå tekniska universitet att låna ut lite lokaler för oss att hålla oss torra i.

IMG_8354 IMG_8348

Starten gick och jag var redan genomblöt. Blev dessutom nästan tacklad av en karl som tyckte det var läge att börja sicksacka tre meter efter start. Men strax därefter började det trots allt kännas helt okej att springa, hade otroligt men sant vinden (jo, det blåste förstås ordentligt också) i ryggen. Vid fem kilometer hade jag sprungit i så många vattenpölar att jag inte ens reagerade på dem längre.

Fram till ungefär sjätte kilometern kändes det mesta, trots regn, snö, genomblöta fötter och nästan storm, helt okej. Tempot kändes bra och andningen fungerade. Jag tog rygg på några, och det var tur, för snart skulle all pepp och pannben behövas. Vid den sjätte kilometern börjar uppförsbackarna komma, vi sprang i ett nytt väderstreck och då kändes vädret så brutalt att jag undrade om det var dags att börja gråta. Bestämde istället att det är sådant där som gör en vinnare, och krigade på.

Vid 9 km stod familjen och hejade. De hade tagit sig ut i snöregn och rusk och väntat. Jag låtsades se stark och oberörd ut och fick massa ny energi att avsluta loppet, trots att jag egentligen bara ville ge upp och gå hem. Lyckades springa om männen jag tidigare tog rygg på, såg syster vänta på mig vid mål och lyckades få till en spurt.

Gick i mål på 55:13. Det är 33 sekunder snabbare än mitt tidigare personbästa på milen. Hörde någon säga att man borde få dra av några minuter pga vädret.

Jag har aldrig varit så blöt och genomfrusen som efter detta lopp. Vi försökte värma upp oss inne en stund innan vi började gå hem, men vi gav upp ganska snart. Istället var det bara till att ge sig ut i regnet igen, analysera banan och vindens styrka och på sätt försöka hålla sig varm. Sedan smakade glöggen rätt bra. Ja, vi drack glögg i maj. Vi var i nöd.

IMG_8364

En timme efter målgång började det klarna upp och det har varit kanonväder sedan dess. Men hallå, hur svårt är det att springa i fint väder? Lite utmaning måste man ju få! “Ett lopp för en riktig norrbottning” blev utlåtandet från min far.

För 25 år sedan sprang vi också Luleå Stadsmara. Fast vi sprang väl lite längre den här gången.
För 25 år sedan ställde vi också upp.  Fast vi sprang väl lite längre den här gången.

Ta och kolla in Kurirens bildspel som de kallar “Värsta vädret i historien”.

Advertisements

18 thoughts on “En blöt historia om Luleå Stadsmaras Ferruformmil.

  1. Fasen vilket SJUKT väder alltså!! Snacka om hårding du är, och grymt att persa i det där vädret dessutom. Grattis till din prestation, och hoppas du fått upp värmen rejält nu 😀

    Like

  2. Pingback: 362 dagar |

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s