Hejdå skogen, nu är det jag och asfalten som gäller.

Det var idag jag bestämde mig. Jag skall vara en stolt asfaltsnötare! Jag skiter i om de säger att det är skonsammare att springa i skogen, jag tänker aldrig springa i skogen igen. Asfalt for life! Okej, om det kommer någon grusplätt på asfaltsrundan så kan jag springa på den, men till skogen, dit ska jag aldrig mer.

Vi tar det från början.

Skulle starta denna dag med att testa milformen tillsammans med bror. Steg upp pigg och glad och vi cyklade upp till Ormberget. Kollade så att det var den gröna slingan som var milbanan, och så drog vi igång varsin podd och stack iväg. Ganska glada!

IMG_9500 IMG_9521DCIM122GOPRO

 

Vi sprang på bekant väg längs elljusspåret, allt kändes topp. Är ju ändå uppväxt här och har tvingats åka skidor längs dessa spår på friluftsdagarna med skolan. För att inte tala om hur ofta jag och mina vänner gick promenader där i spåren. Ja, ooja, inga konstigheter här inte.

Efter 3 km låter jag bror springa före, pga orättvisa genetiska förutsättningar som gör att män som inte alls tränat lika mycket som en själv bara helt plötsligt kan dra ifrån en, så jag pinnar på i min ensamhet. Det är väl lite märkligt att jag inte ser några färgmarkeringar på träden, men nog ska jag väl hitta ändå. Till slut kommer en skylt. Den visar en pil ner till vänster för den gröna milen. Svänger ner.

 

Det är lite varmt och så där, och jag känner mig lite seg i huvudet, men efter ett tag kommer jag i alla fall på att jag inte längre är på något elljusspår, det finns absolut inga färgmarkeringar någonstans, och hallå? – små små leriga stigar? Detta börjar likna någon slags ofrivillig trailrunda.

Paniken börjar ta överhanden, känner hur svetten rinner och inser att jag inte har sett en människa på jävligt länge. Detta KAN bara inte vara milbanan. En milbana KAN inte se ut så här. Ska inte milbanan ligga på elljusspåret?

DCIM122GOPRO

Här någonstans börjar jag tänka att jag kanske borde lägga upp en bild på Instagram, så att Missing People ser när jag senast gjorde ett inlägg och så kan de väl säkert lista ut på vilken plats jag var för jag har ju ändå GPS på telefonen. Men det är ju tack och lov mitt i sommaren så det blir ju aldrig mörkt och jag har typ 80% batteri i telefonen så jag borde ju kunna ringa någon om jag håller på att dö. Bäst att stänga av podden bara så den inte drar batteri.

VÄNTA, VAR DET EN BJÖRN JAG HÖRDE ELLER VAR DET BARA EN FÅGEL? VARFÖR PRASSLAR DET I SKOGEN HELA TIDEN?

Rädslan på de här bilderna är fullkomligt verklig, och det är ju tur att man kan distrahera sig genom att ta selfies. 

DCIM122GOPRO DCIM122GOPRO
Till slut tar jag ett rationellt (?) beslut att vända tillbaka. Jag vill inte bli uppäten av en björn, att se hur snabb jag är på milen är liksom inte värt det. Jag kan bara inte dö ute på en löprunda, även om det vore lite poetiskt.

På elljusspåret känner jag mig trygg igen, om än jävligt vilse. Jag hittar till slut ett bekant område och det tar mig hemåt. Det blev lite längre än 10 km, och jag vet fortfarande inte vad jag i dagsläget gör på milen, men jag är i alla fall vid liv.

När jag har hämtat mig en stund passar jag på att titta lite snabbt på kartan. Jodå, ett par kilometer av milbanan springs på stigar utan elljus. Kanske detta skall bli dagens läxa? Att kolla in kartan innan man drar iväg? Eller ska det bli en läxa till Luleå kommun, att märka några träd med några färger? Vem ska vi skylla på? Men jaja, spela roll – jag ska ju ändå aldrig springa i skogen någonsin igen.

IMG_9520

 

Advertisements

41 thoughts on “Hejdå skogen, nu är det jag och asfalten som gäller.

  1. Bra beslut, asfalt och grus it is. Att män springer fortare beror främst på att kvinnor har ca. 60 % av muskelmassan. Följande tider är exempelvis ungefär lika bra (män/kvinnor): 10 km: 50/55 min, 21 km: 1:45/1:55, 42 km: 3:30/3:50. För att göra ungefär samma tider kan en man träna exempelvis 20 km/vecka medan en kvinna får göra ungefär 1,5 gånger så mycket, dvs. 30 km. Rättvist eller hur 😉

    Like

  2. Hahaha! Förlåt söta Ida…. Men jag blir så full i skratt när din överlevnadsinstinkt (?) säger till dig att “Lägg upp en instagram-bild. NUUUU!!!” 😀

    Men tur att du överlevde. Jag ska nog dra med dig ut på smååå stigar i Skatås så snart jag kan. 😉

    Kram M

    Like

  3. Jag får ju egentligen inte skratta, det är hemskt när man är i situationen. Din historia påminner mycket om en liknande händelse jag hade förra sommaren. Jag skulle springa runt slingan som går runt golfbanan där jag bor. Jag var lite osäker på hur den gick, för det var evigheter jag var där senast (typ lågstadiet). Men jag visste att det fanns olika längder, 3km, 7 km och tio och jag hade siktat in på sju. För vid tio finns det tydligen mycket ormar och där vill man ju inte vara. Nå ja, jag hade fått instruktioner av min bror som golfar mycket där att “det bara är att gå upp vid backen vid parkeringen och sen svänga till höger så börjar spåret”. Sagt och gjort, ett par hundra meter senare kommer en skylt som varnar för golfbollar och så grenar det sig i tre riktningar. ÖÖH? Vilken är vilken liksom? Nå jag väljer kanske mitten och plötsligt börjar det regna. Och jag menar ÖSREGNA. Jag springer på en bit, ser inget och så åskar det dessutom. Hjälp! Var är jag, hur kommer jag ut… Här är ju femtioelva olika spår, vart ska jag… Och tanken om golfbollar som träffar mig, ormar… Jag vänder också tillbaka, irrar runt en stund och kommer inte alls ner på parkeringen igen utan på nåns bakgård typ.

    Nu kan jag redan skratta åt det, jag är den som tappade bort sig på golfbanan 🙂 Men där och då var det hemskt. Och nej, jag har inte sprungit där sen dess…

    Like

  4. Haha, förlåt att jag skrattar. Roligt att läsa men jag har varit i liknande sits när jag var på ett nytt ställe å då sprang jag inte ens vilse utan jag visste exakt vart jag var (på en grusväg) men fick för mig att jag hörde björn ? Vände direkt och sprang i panik tillbaka.

    Like

  5. Nej för tusan!! Det där med skogsvägar är inte att leka med. Kan bli skraj över prasslande ljud när jag springer längst landsvägen här hos föräldrarna.. Men tur att du kom tillbaka helskinnad. kram

    Like

  6. Haha underbar historia såhär i efterhand! Och det syns verkligen på bilderna vilken panik du hade :-S Jag vet precis hur det känns, har irrat bort mig på dåligt märkta slingor ett par gånger jag med. En gång när det höll på att mörkna och jag fick hålla upp mobilen som ficklampa (och det var på den tiden det inte fanns smartphones, alltså ingen ficklampeapp utan bara det vanliga svaga skärmljuset). Inte roligt!

    Men klart du inte ska hålla dig på asfalt framöver!

    Like

  7. Haha så det kan gå 😉 Själv håller jag mig till välsprugna stigar just nu.. vågar bara ge mig ut i det okända om killen är med, för han har ett lokalsinne, till skillnad från mig 😛

    Like

  8. Pingback: 6,35 km! |
  9. Hehe… Känner igen känslan, men den gången jag blev räddast på en löptur var det faktiskt människor jag blev räddast för. Karlar mitt ute i skogen. Förmodligen gruppvåldtäktsmän… Rationell man blir ?

    Like

  10. Jag har bott i Kiruna och där sa grannarna en dag att de var impade över mig att jag vågade springa över myren nu “när hjortronen knyter sig och björnen kommer ned från fjället … Men du tänker säkert på att sjunga och prata högt föt dig själv” … Öh … What??? Vaddå modig?? Som sann 08 hade tanken på björn aldrig slagit mig. Efter det så sprang jag hellre på E10:an och kände mig mycket tryggare än på myren. Läskigt med björn!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s