Midnattsloppet Göteborg 2015

 

Det är alltid en lång dag, den där då man väntar på att springa Midnattsloppet på kvällen. Min start gick 21:50 och jag mötte upp med bror och hans sambo ungefär en timme innan. Vi tog en groupie och pratade lite om hur nervösa vi var, men att vi inte behövde vara det. Man blir ju alltid pirrig inför lopp! Som vanligt blev det stressigt med toalettbesöket, väntar alltid in i det sista och det slutar alltid med att jag får stressa till starten.

Så kom jag till slut till startfållan och det är här (som vanligt) som all nervositet släpper och allt bara känns så himla kul. Mycket folk, mycket ljus, musik och pepp. Älskar att titta på alla som ska springa, det är så mycket förväntan hos alla.

IMG_0444

 

Starten går och det visar sig att banan är ändrad från förra året, och vi börjar med att springa ett varv inne på Slottsskogsvallen. Riktigt kul att få springa på banan där, jag bara susar fram känns det som. Överlag håller jag ett rätt bra tempo (var nere på 4:40-tempo ett tag), och tänker att jag ska försöka hålla det och se om det går. Jag kanske har mer i mig än jag tror? Springer om många, och det känns så lätt!

De första fem kilometerna går på ungefär 29 minuter, inte alls bra ju. Trodde jag sprang mycket snabbare än så. Tappar modet lite när jag upptäcker det. Vet också att jag har det värsta framför mig (alla satans backar), och jag får helt enkelt börja jobba med den mentala biten (spring, bara spring, det är bara att springa). Jag springer fortfarande om folk, så jag förstår inte hur det ändå kan gå så långsamt.

Fram till backen mot Masthuggskyrkan (alltså ungefär 6-7 km) känns det ändå okej, men när jag ser backen börjar jag tvivla på mig själv. Börjar också få lite frossa, men vet att det finns en vätskekontroll så snart backen är slut, så jag kör på, fortsätter springa om folk och tar mig upp för hela backen (ca 700 meter) springandes och med livet i behåll. Häller i mig både sportdryck och vatten och tänker att snart är jag i mål.

Är jag snart i mål? Nej. De sista kilometerna är fruktansvärda. Inte nog med att jag har kört slut på mig själv redan, nu kommer resten av backarna, de som man inte tänker på eftersom man bara tänker på Masthuggsbacken, men de här backarna är tamejfan ännu värre. Försöker påminna mig om att det bara är ungefär en kilometer kvar när jag håller på att börja gråta pga ännu en backe, men det är svårt. Vill bara att det ska vara över.

Otroligt men sant lyckas jag ändå frammana någon slags sista energi när jag springer in mot målet i Slottsskogen. Tiden landar på 59,06. Under all kritik. Är så vansinnigt besviken på mig själv. Jag har inte sprungit milen så långsamt på nästan två år. Men när jag tänker efter lite mer så tycker jag ändå att jag är duktig som sprang, som inte dog och faktiskt kom på plats 4000-nånting (av 11000) så jag kom ju inte sist. Och det är en fruktansvärt jobbig bana, hälften måste vara uppförsbackar? Det ska bli kul att se hur det känns i Malmö om två veckor där höjdskillnaden på banan är 2 meter (!).

Jag vet inte. Kanske hade jag en dålig kväll bara. Eller så var det vätskebrist. Eller så har jag helt enkelt inte tränat tillräckligt bra i sommar. Eller så gick jag ut för hårt i starten. Men även fast jag känner mig missnöjd med tiden, så var det ändå en fantastiskt rolig kväll. Det är något speciellt med Midnattsloppet. Det var fint väder så det var mycket folk ute på gatorna och hejade. Folk high-fivar och är glada. Maskeradlöparna förgyller banan. Underhållningen längs banan ger energi. Det är ett jättekul lopp, och man kan ju inte persa varje gång. Jag är glad att jag i alla fall kom in under timmen… Och nu gav detta mig en spark i baken att steppa upp träningen, det ser jag fram emot!

 

Advertisements

28 thoughts on “Midnattsloppet Göteborg 2015

  1. Var inte besviken! Fats kah vet hur det känns. Malmömilen 2013 var ett skitlopp för mig och jag var sjukt missnöjd med tiden på 58 minuter nånting, men jag fattar inte varför egentligen! Men man sätter ju press på sig. Jag lovar dig att Malmö kommer gå mycket bättre, banan ör flack och jag har satt pb två år i rad på den. Jag ör såååååååå ledsen för att jag inte kan springa i år!!!!

    Like

    1. Jamen alltså det är ju så, 59 minuter är ju bra… Det är bara det att det var längesen jag sprang 59 minuter på ett lopp och det gör mig så frustrerad, även fast jag vet att det är en grym tid. Egentligen! Bara att springa en mil är bra! Bara att springa är ju bra! Herregud!

      Like

  2. Bra jobbet! Det er jo egentlig ingen dårlig tid! Og man lærer mye av de turene som ikke gikk som man hadde tenkt. jeg holder altfor mye igjen i starten, ALLTID! selv på trening. finner jo aldri ut hvordan jeg egentlig bør legge opp løpet. Men du som ga mye på starten lærer jo av det. Og også det med inntak av væske. Hva trenger kroppen når den pushes hardt?

    Like

  3. Ida Ida Ida, jag vet så väl. Huvudet, detta jäkla huvud, som plötsligt lägger av. Som får oss att kasta in handsken, att längta tills att det ska ta slut, som ger oss tårar i ögonen för att det är så vidrigt.
    Jag upplevde samma sak förra veckan. Då var det huvudet som gav upp och som fick mig att undra om jag någonsin skulle gå i mål.
    I lördags var det min kropp. Det är faktiskt oerhört mycket lättare att hantera. Den kan man lättare träna upp. Att träna huvudet är mycket svårare.
    Men jag tycker att du gjorde ett fantastiskt bra jobb! Det är en vidrigt jobbig bana, som, precis som du säger, innehåller mer backar än vad man tror. Sista biten, från Första långgatan till målet, är vidrig. Du gjorde det under timmen. SÅÅÅÅ BRAAAAAA!

    Själv var jag långt från under timmen. Men nöjd ändå.

    Du persar säkert i Malmö. Grymt avis!

    Så heja dig!

    Like

    1. Tack snälla för dina ord!
      Visst är det så att huvudet är en jäkel. Egentligen njöt jag väldigt länge av loppet, det var ungefär när jag insåg att jag skulle springa på sämre tid än jag gjort tidigare som huvudet började bråka som mest. Som att det egentligen spelar någon roll! Så dumt!
      Nu är jag iaf taggad på revansch i Malmö! 🙂

      Like

  4. Håller med om det där med årets längsta dag. Jag hann besöka två olika stränder med familjen samt gå på stan… Haha. Inte den uppladdning man är van vid. Väl kämpat i skymningen. Det var verkligen ett jättekul (och svinjobbigt) lopp!

    Like

  5. Bra krigat! Dagsformen kan man inte göra nåt åt och ibland är inte kroppen eller huvudet på topp. Kanske fick du iaf lite mer erfarenhet av lopp och nästa gång kan du göra annorlunda. Jag vet precis hur det känns att bli besviken, missade mitt tidsmål med 15 sek på förra årets tjejmil och grät av misslyckande trots jag satte personbästa med över 3 min. Vi ska inte vara alltför hårda mot oss själva och det kommer massor med nya chanser att genomföra bra lopp och grymma prestationer! ? Mvh Therese

    Like

    1. Jamen visst är det så!
      Jag påminner mig själv då och då om att jag är en vanlig motionär och jag behöver egentligen inte leverera varje gång – fast det vill man ju! Tur att det finns lopp att springa lite hela tiden så man ofta får nya chanser 🙂

      Like

  6. Pingback: Dags att öka! |

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s