Göteborgs jubileumslopp

Idag var det dags för ett millopp jag aldrig har sprungit förut, nämligen Göteborgs jubileumslopp. Jag vaknade med en riktigt dålig känsla i kroppen, det är som att den där förkylningen som alla har ligger och lurar men aldrig bryter ut. Kände mig dock inte seg nog för att skippa loppet, så jag tog mig iväg till startområdet vid Stenpiren.

Starten gick klockan 14:10 och den blev bra för min del. Jag höll ett lagom tempo (5:40) och folk runtom mig verkade hålla ungefär samma. Så det var bra! En sak som var mindre bra var att andningen inte alls fungerade som den skulle. Den var tung och jag fick liksom dra djupa andetag och det var ganska jobbigt. Kände alltså ganska snabbt att känslan jag haft på morgonen stämde: detta var inte en bra springdag för mig. Denna dag hade nog gjort sig bättre i sängen.

Jag pinnade dock på och det kändes ändå överkomligt. Tills ungefär 3-4 km då Älvsborgsbron tornade upp sig. Det gick uppför, uppför och mer uppför på vägen till bron, och när bron kom gick det ännu mer uppför. Bestämde mig för att gå en stund, för jag ville så gärna ta mig i mål och inte bryta. Det fick helt enkelt gå hur långsamt som helst. En funktionär gick runt och peppade genom att säga att vi sprungit 5 km. Då kändes det som att det var väldigt långt att springa 5 km till.

Så småningom såg jag ljuset då det var dags att springa nerför (halleluja!) och där kunde jag öka farten rätt rejält. Älskar att springa i nedförsbackar, och där fick jag tillbaka en massa tid jag slösat genom att gå.

Nere på Hisingen-sidan av bron kändes det ganska bra och jag blev pepp av att se Göteborgsvarvets blå linje. Fick flashbacks till Varvet 2014 och fick lite ny energi. Den tog dock slut rätt rejält då vi åter sprang längs älven och vinden fick mig att vilja gå igen. Jag gjorde inte det, förmodligen tack vare att det var ganska mycket folk ute och hejade där. Hade det inte varit lopp hade jag förmodligen letat upp närmsta spårvagn.

Till slut var jag framme i målet på Lindholmen. Det var lovely. När jag segade mig uppför Älvsborgsbron trodde jag aldrig att jag skulle lyckas ta mig i mål på under timmen, så döm om min förvåning när tiden blev 58:31. Måste ha spurtat på rätt bra i nedförsbackarna, för både på bron och på flacken på Hisingen-sidan gick det riktigt trögt. Så var det dags att ta efterloppsselfien, och det var som vanligt inte så lätt. Men det är bara att kämpa på!

Summa summarum: dålig dagsform, tung löpning, superfin medalj, trevligt att springa på Göteborgsvarvsmark. Och mitt största plus: fantastisk bra framkomlighet. Behövde inte trängas någonstans och kände mig heller aldrig i vägen för de som ville springa om. Det var även mycket trevligt att start och mål inte var på samma ställe. Springer säkerligen nästa år igen, och då hoppas jag på en bättre känsla i kroppen. Men just nu, med dagens förutsättningar: grymt nöjd med 58:31!