Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

nummerlapp

Lördag. Väckaren ringer 6:30. Stiger upp för att hinna få i mig en ordentlig frukost innan vad jag misstänker blir min största löputmaning hittills under mina tre år som löpare. Det är en glad stämning i rummet, och jag känner mig oroväckande lugn inför vad som komma skall. Jag har sprungit 21 km tidigare, men inte i fjällen… Misstänker att detta kommer bli jäkligt mycket jobbigare än någon asfaltshalvmara. Det är en strålande fin dag (förutom en jäkla massa blåst) och starten ligger precis utanför vårt fönster så vi hör när speakern börjar prata igång morgonen – och det går upp för mig vad jag ska göra.

starten skilodge

groupie

Fördelen med att bo så nära starten är att man hinner gå på toaletten i lugn och ro och hinna till start med god marginal, fastän man går dit bara tio minuter innan. Strax dags för start och man kan ta på stämningen av spänd förväntan här ute.

Klockan 9 går starten och jag har en tydlig plan för dagen: 

  • det får gå prick hur långsamt som helst, målet är att inte behöva bryta
  • jag ska gå i uppförsbackarna – ska trots allt springa långt och det vore så onödigt att ta ut sig i backarna så att loppet blir en pina
  • jag får stanna och fota prick hur ofta jag vill (det kommer dock visa sig att det inte alltid är så lätt, man måste liksom hålla balansen och sånt också)
  • huvudsyftet är att njuta, inte springa snabbt

starten2

Därför startar jag i ett lugnt tempo, jag är ju helt inställd på att detta kommer bli tusen gånger värre än Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet var ju inte direkt lätt. Har dessutom hört att bansträckningen ska vara jobbigare i år än tidigare (vilket folk efteråt bekräftar är sant).

Vi springer från starten i Lindvallen och jag känner lopp-peppen och har glömt nervositeten som slog till just innan start. Nu känns det bara som en rolig utmaning! Första rejäla backen kommer dock ganska omgående, och jag börjar tvivla. Har ju bestämt att jag ska gå i backarna och tjaaa, här har jag ändå inget val – backen är nämligen så brant att det inte går att göra annat. Alla andra, utom möjligen eliten då, gör detsamma och backen tar aldrig slut… Det brinner i vaderna och jag undrar hur i hela friden jag ska orka drygt två mil till.

Till slut går det dock att börja springa och av någon anledning går tiden så snabbt fastän det går ganska långsamt. Det tar ungefär 45 minuter innan vätskekontrollen vid 5,5 km men det känns som ungefär tio minuter. Här någonstans står Camilla och hejar och jag blir så glad när jag hör henne ropa “Heja Ida!”. Efter vätskekontrollen ska vi ta oss an nästa fjäll. Denna gång är jag vid lite bättre mod och lite förberedd på vad som väntar. Ser en upplyftande skylt och slänger upp mobilen för att ta en bild, då en kvinna frågar om hon inte ska ta en bild på mig med skylten istället. Alltså, publiken i Sälen är rätt awesome.

backar

salen

Det bästa med att bestiga långa långa backen är att man till slut kan springa – det är ju ändå det man är här för att göra. Det har dock regnat dagen innan så det är ganska blött och lerigt på sina ställen, men efter att ha försökt trippa runt och undvika leran en stund inser jag att det inte är någon idé och går istället all in på hela trailupplevelsen. Med lera upp till knäna blir ju allt ändå så mycket roligare (?).

lerigt

Det finns en massa fina fördelar med att ta sig långt uppför. Dels innebär uppåt att det till slut också kommer gå neråt, men framförallt betyder det att man får en sick fin utsikt. 924 meter över havet ger ju inte fula vidder direkt.

fjallen fjallen2

Det är verkligen jättefint här uppe och jag försöker verkligen att njuta, men efter ett tag kommer resans första trauma: jag är totalt och komplett säker på att jag svängt av fel någonstans och lyckats ta mig in på maratonbanan istället för halvmarabanan. Rådslår med mig själv om vilka alternativ jag har: 1. vända om (inget alternativ) 2. springa hela maran. 3. bryta loppet (inget alternativ). Bestämmer mig tydligen alltså för att springa ett helt maraton (!!), men det visar sig ändå att jag var på rätt plats och inte behövde göra det.

Och ja, jag vet att jag skrev att uppför så småningom innebär nedför och att det är en fördel, men det är nog egentligen mest vad jag trodde innan, ty när man äntligen har tagit sig upp så skall man ner till Storfjällsgraven, och det hör man ju bara på namnet att det inte kommer bli särskilt upplyftande…

stenigt

Och här inser jag att det här blir en lång historia… Jag tror vi får ta en paus. To be continued, ni vet. Mer om graven nästa gång…

 

Advertisements

28 thoughts on “Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

  1. Underbart! Så härligt att läsa andras upplevelser av fjället som jag på nåt sätt ser som självklart och inget märkvärdigt men det är verkligen sjukt vackert där uppe!

    Like

  2. Haha! Tycker det är så himla roligt att både du och jag trodde att vi var på marabanan. Och att vi dessutom tänkte samma; INTE vända.
    “Jag får väl springa en mara istället”. Underbart…! 😀

    PS. Känner inte igen sista fotot. Sprang jag där? 😮 😉

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s