Göteborgsvarvet 2019

Jag kanske borde starta återtagandet av bloggen med att beskriva åtminstone det senaste halvåret, tror man skulle förstå mig och mitt mående och löpformen bättre då. Men det är bara tråkigt. Det har varit mycket sorg och smärta och det känns mycket roligare att skriva om lopp… Så, here goes! Jag har sprungit Göteborgsvarvet ju! Förra året fick jag ställa in pga skada, och i år kunde uppenbarligen inte ens uppenbar oform hålla mig borta från startlinjen. Och alltså, man vet ju aldrig, jag kanske bara trodde att jag var i oform och skulle persa istället? Man vågar ju inte riskera att missa ett grymt lopp.

I år fick jag starta några grupper tidigare än sist jag sprang, för jag lyckades faktiskt persa på milen på seedingsloppet i mars (!). (Mitt nya milpers är 51:37 – fattar inte hur det gick till, men till gick det.) För första gången någonsin (har ju kört varvet hela fyra gånger) är jag på plats vid startområdet i tid, hinner lämna in väska och gå på toaletten i lugn och ro och behöver inte ens stressa till min startgrupp. Bådar ju gott, tänker man.

Starten går och det är som vanligt galet härlig stämning i Slottsskogen (och efter hela banan skall det visa sig). Det är åskkvavt och jag är genomsvettig redan vid Säldammsbacken. Känner ungefär här är att jag vill börja gå lite, men det känns ju så jävla pinsamt… Kan fan inte gå i Slottsskogen, vad ska folk tänka? “Hur fan ska hon orka 19 km till?”.

På riktigt är det här loppet en plåga från ungefär vägen upp mot Älvsborgsbron (så vad är det? Runt 5 km in?). Spoiler alert: jag tar mig i mål, men med facit i hand borde jag kanske ha brutit ungefär här?

Jag går upp för bron och undrar hur i hela friden (kan ju inte svära mig igenom en lopprapport) det här ska gå. Springer nedför och kommer över på Hisingen och bestämmer att jag nu lugnt och sansat ska springa åtminstone till 10 km-markeringen (återigen – med facit i hand, kanske borde ha brutit? 10 km-markeringen är ju liksom en droppe i havet när man snackar halvmara?). Vid 11 km-markeringen springer jag i snigelfart blandat med promenad och börjar till slut fundera på att faktiskt bryta loppet. Med alla dessa negativa tankar (“ska jag bryta? ska jag bryta? ska jag bryta?”) är det ju nästan ett ännu större mirakel att jag tog mig i mål.

Vid Lindholmen uppsöker jag en bajamaja. Egentligen inte för att jag är kissnödig utan förmodligen mest för att jag vill ha en paus. Där och då bestämmer jag mig för att jag ska bryta nästa gång jag ser en funktionär. Alltså, jag har 100% bestämt mig för att bryta. Det är inte värt att springa ett lopp när det känns så här. Har dessutom fått skavsår under armarna (WTF? Har aldrig hänt förut.). Men ödet säger sitt. Jag ser ingen funktionär förrän jag även ser Götaälvbron och när man är så nära stan känns det alldeles alldeles för sent för att bryta. Då är man ju nästan i mål? (Jojo)

På spänstiga steg med glädje i blicken…

Att det blir mitt långsammaste Göteborgsvarv är det inget snack om, men på något vänster har jag grävt fram någon slags kämparanda och fortsätter pinna på. Ibland springer jag rätt bra, för att plötsligt bryta samman och inte kunna ta ett enda löpsteg till. Tills jag plötsligt springer rätt bra igen. Och så där håller det på under hela den evighetslånga vägen uppför Avenyn, och på vägen tillbaka mot Slottsskogen. På Övre Husargatan är det någon som tycker det är lämpligt att ropa “Lyft på fötterna, Ida!” (det står ju namn på nummerlapparna numera), och hade jag haft någon energi kvar i kroppen hade han (ja givetvis en gubbe, förlåt mig) fan fått sig en utskällning. Håll käften bara eller säg något uppmuntrande för i helvete (är obviously fortfarande upprörd).

Jag springer (jo, springer faktiskt) över mållinjen på 2:19. 13 minuter långsammare än mitt snabbaste varv, men får min kanske mest välförtjänta (?) medalj.

Något Göteborgsvarvetpers blev det inte, någon vidare angenäm upplevelse blev det ju inte heller, men fan om jag inte återigen bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben? Och efter all skit som hänt den senaste tiden så känns detta som en enorm seger, faktiskt. Jag kanske borde ha brutit, men jag vet inte. Jag är ändå stolt över mig själv att jag genomförde, och jag hade nog varit galet besviken annars… Men, jag kommer nog att dra mig för att starta i långlopp igen utan att känna mig redo för det. Kanske låter självklart, men…

Advertisements

17 thoughts on “Göteborgsvarvet 2019

  1. Du inspirerar! Att allt inte måste vara så perfekt hela tiden. Att alla inte måste springa halvmaran på 1.46. Att det är okej att vara mänsklig. Tack!

    Like

  2. Du får tänka att det här var det göteborgsvarvet som du fick ut det mesta av anmälningsavgiften! Bra kämpat och sjukt starkt att gå i mål trots allt!

    Like

  3. Skönt ändå att jag inte var ensam om att ha ett tufft lopp. Mitt varv var i stort sett identiskt med ditt, förutom att bajamajabesöket kom efter Götaälvbron. Men nu har vi ju medaljerna, och det är ju de som räknas!

    Like

  4. Hade kunnat vara jag som skrev! Exakt mitt lopp (bortsett från bajamajan) och känsla.
    Kommer aldrig springs lopp oförberedd igen. Det är inte kul.
    Men fy fan vad bra kämpat av oss. Och alla andra.
    Med vänlig hälsning, / hon som hejade efter kexchokladen

    Like

  5. Bra kämpat!
    Jag hade förmodligen fått ett liknande lopp om jag inte bestämt mig för att hoppa av samma dag. Vilket jag ångrar grymt mycket nu! Men återigen, bra kämpat! Du är inspirerande!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s