Backintervaller och utegym

Efter tre dagar med vila från träning var det idag äntligen dags att riva av ett pass igen. Det var riktigt himla skönt! Är ju som ni vet i Luleå, och då passar ingenting bättre än att besöka bästa Ormbergets friluftsområde, som bjuder på det mesta man kan önska i gratisträningsväg -> en slalombacke och ett grymt utegym. Idag blev det båda delarna.

Backintervaller i Ormbergsbacken

Inledde det hela med att springa två väldigt lugna kilometer som uppvärmning. Det är så långt jag har till slalombacken. Perfekt bara det. Fick lov att googla hur lång backen är, för det tar så jävulskt på krafterna att springa uppför den. 270 meter och 45 meter fallhöjd är uppenbarligen vad som krävs för att jag ska tappa andan. Nästan bokstavligt talat tappa andan.

ormbergsbacken

Utsikten när man når toppen av en bra backe är dock alltid så fin att man nästan tappar andan igen, och det är väl värt slitet. Och så är det väl värt slitet den där detaljen att man blir starkare och en bättre löpare av att plåga sig upp. Ja, denna backe kommer få fler besök av mig i sommar, det är ett som är jävligt säkert.

backintervallerormberget

Några varv i utegymmet 

Jamen detta då, utegym, vilken bra grej det är! Bra och gratis. Blir ju inte bättre. Nu har inte jag testat så många utegym i mina dagar, men jag tror att detta skulle ligga i topp även om jag hade testat fler. Alldeles bakom slalombacken finns det, intill elljusspåren. Komplett med “maskiner” för alla muskler (nåja, kanske inte prick alla 650 muskler man har i kroppen), och behöver man värma upp så finns det även en crosstrainer.

blogg luleå-001

Om ni undrar vad jag gör på första bilden så är det ett tafatt försök till en pull-up. Lyckades dra upp mig själv ca 1 cm. Är så svag i armarna! 

Kroppen fick sig en rejäl genomkörare där uppe. Det blev bröst, armar, ben och mage (alltså den där crunch-mackapären, shit pommes vad det sved i magen!). Ja, jag kan nog garantera att även detta ställe kommer att besökas av mig fler gånger denna sommar. Överlag så tänker jag att jag ska försöka bli bättre på att få till lite styrka efter mina löppass nu under semestern, eftersom jag inte kommer gå till gymmet något på ett tag. Avsluta en löprunda med några situps borde man ju alltid orka!

squatspring utegym

Efter detta blev det en lugn promenad de två kilometerna hem, sedan ett par timmar i solstolen och så får man väl vara nöjd med denna torsdag. Nu är det bara lugn och ro resten av kvällen, för imorgon planerar jag att få till ett långpass. Vi ska åka till Finland över dagen och på vägen hem har jag “beställt” att få bli avsläppt lite tidigare och springa hem. Inte hela vägen från Finland då (även om det hade varit rätt coolt).

Hur man åker längdskidor…

… när man inte har gjort det på femton år.

Jag har en lite speciell relation till Ormberget (ett motionsområde i Luleå, tänk Skatås om du känner till Göteborg). Av någon anledning dras jag dit, men varje gång jag är där händer något oplanerat, som i somras när jag sprang vilse och trodde att jag skulle dö till exempel.

Idag var det en annan årstid och en annan motionsform som stod på agendan; jag skulle ställa mig på ett par skidor för första gången sedan högstadiet. Hade lyckats gräva fram ett par från förrådet (således ovallade) och var otroligt pepp imorse när jag äntligen skulle ge mig ut. Hade ändå längtat länge efter det ögonblicket.

Men vi tar det från början.

DCIM133GOPROskidutrustning

Glad i hågen tar jag skidorna under armarna och traskar iväg. Kommer ut på elljusspåret och tar på mig dem. Testar lite på stället och det känns ju lätt som en plätt (som att cykla, kan man så kan man!). Oturligt nog kommer jag rätt in i en uppförsbacke det första jag gör under denna tur, och min goa känsla förbyts direkt till frustration och ilska. Jag kommer ingenvart! Jag kämpar mig framåt men tror att jag bara åker bakåt!

Jag skäms när folk åker förbi mig och jag är förbannad över att jag ju hade kunnat springa mycket snabbare än jag tar mig fram på skidor. Blir arg när folk åker förbi mig och ser helt oberörda ut. Känner en förnyad respekt till alla världens längdskidåkare (och förbannar lite att jag åker på ovallade skidor).

Men skam den som ger sig och låter en uppförsbacke förstöra livet. När uppförsbackarna är avklarade känns livet kul igen. Det suger ordentligt i armarna när jag stakar mig fram, men det är ju bara gott – snacka om att detta är bra träning! När det kommer lite sluttande partier njuter jag och känner mig fri, hurtig, pigg och glad. Jag vill göra detta jämt! Jag vill flytta hem till Luleå och åka skidor varje dag! Det kommer några nedförsbackar och jag bara njuter.

DCIM133GOPRO

Vid ett uppförsparti kämpar jag som ett djur, accepterar att det bara får gå sådär vansinnigt långsamt och i exakt det ögonblicket väljer en gubbe bakom mig att köra om mig (inget konstigt i det) och slänga ur sig kommentaren: “Det ser lite bakhalt ut, du får slänga på lite valla”. JOMENVISSTABSOLUT – dessa skidor har inte använts på femton år och kommer förmodligen inte användas på femton år till, men VISST, jag plockar väl fram vallan som jag alltid bär runt i bakfickan!”.

Så jävla viktigt att berätta för mig att jag skulle behöva valla skidorna. Det är som att säga till någon som går barfota på glas att det säkert vore skönare med ett par skor.

ormbergetskidor DCIM133GOPRO

Jaja. De griniga gubbarna med översittarfasoner (är jag hård mot dem nu?) får susa förbi mig, jag fortsätter ändå (har ju liksom inget val eftersom man bara kan åka åt ett håll i spåret). Kommer fram till motionsområdets centrum och överväger att ta av mig skidorna och gå hemåt nu när jag vet var jag är och inte har hunnit åka vilse än, men ser på klockan att jag bara har åkt 3 km och det känns lite b-igt att redan sluta när jag ändå har dragit på mig alla kläder och pjäxor och hela köret. Så jag fortsätter.

ormbergetDCIM133GOPRO

Nu känns allt plötsligt skitbra igen! Jag är nöjd över att detta känns som ett jätteeffektivt träningspass, och skidorna bär mig framåt och det bästa av allt: jag vet precis var jag är och kommer att hitta hem! En välkänd nerförsbacke dyker efterlängtad upp, den är inte så brant men väldigt, väldigt lång och hastigheten går snabbt upp till väl höga nivåer. Men jag bestämmer mig för att go with the flow och njuta av att det pirrig-suger i magen, står ju ändå i spåren och då är det skitlätt att hålla balansen.

Men då händer det.

Plötsligt slutar spåren! WHAT! Mitt i världens längsta jävla backe! Jag är uppe i en hastighet på 32,9 km/h. Jämför med att en EPA-traktor har en hastighetsgräns på 30 km/h. Det går rätt snabbt med andra ord, och hur faaan bromsar man på ett par längdskidor, och VEM tänkte fel när hen beslutade att man mitt i en backe skulle behöva lämna spåret för att börja skejta? Inte okej!

Det känns dock som att jag lyckas få ner hastigheten och precis när jag tror att jag kommer klara det, då kommer vurpan. I 30 km/h flyger jag som en mygga i storm, landar rätt på en skida (aj!), foten vrids till lite och jag undrar om jag fortfarande lever. Är helt chockad över att skidorna inte knäcktes itu.

Inser att jag ligger mitt i backen, att vem som helst kan komma nersusande närsomhelst och till slut lyckas jag dra mig till sidan och få av mig skidorna. Två sekunder senare åker en tjej förbi och stannar och frågar om jag har skadat mig. Jag svarar nej, men sekunden efter hon åkt iväg undrar jag om jag har brutit benet. Det har jag såklart inte, och efter att ha suttit där i skogskrönet och ojat mig och tänkt att “herregud så typiskt mig att göra så här!” ett tag så lyckas jag plocka upp skidorna och traska hemåt.

vurpa

Efter denna skidtur som totalt blev 6 km lång, svettig, kall och frustrerad konstaterar jag följande: 

  • Kommer aldrig göra en svensk klassiker, pga skulle ALDRIG utsätta mig för att åka Vasaloppet. Det är nu för mig helt obegripligt att folk ställer upp på det vansinnet.
  • Charlotte Kalla och alla andra längdskidåkare är maskiner, jag har alltid varit så sjukt imponerad av dem, men nu går det inte ens att beskriva min fascination för dessa människor och deras idrott.
  • Jag älskar att åka längdskidor! Alltså, det låter kanske konstigt efter den upplevelsen jag hade, men nu sitter jag och sörjer över att jag förmodligen inte kommer åka skidor igen på väldigt, väldigt länge.