Blodomloppet 2017 – racerapport!

Jag sprang ett 5 km-lopp. Det var inte igår. Nej alltså det var idag, men innan idag var det verkligen inte igår. Vet inte ens hur man skriver en racerapport om ett lopp på 5 km, hann det hända något? Nåja, vi gör ett försök! 

Det är en lång arbetsdag, mycket att göra. På kvällen springer vi Blodomloppet. Nästan alla lärare på skolan kör, och man är ju inte den som är den som inte springer lopp när det vankas sådana. Eftersom det är maraton på lördag känner jag inte för att maxa 10 km så jag nöjer mig med att anmäla mig till 5 km. Känner mig rätt trött men bestämmer mig såklart för att göra mitt bästa! Det var jättelänge sedan jag sprang ett 5 km-lopp, så ett nytt personbästa vore väl ändå på sin plats och faktiskt ganska rimligt att klara.

Men redan när det är dags för start känns det som att jag får revidera den planen. Det är så trångt! Alltså, det är SÅ TRÅNGT. Starten går och det går så långsamt. Så, så långsamt. Att springa om folk är dessutom nästintill omöjligt, för det är ju så, så trångt. Kompisseedingen har uppenbarligen inte funkat (alltså att man ställer sig längre bak om man tänkt gå eller springa lite långsammare) och att hålla till höger verkar inte vara någonting man gör på detta lopp… ? Förbättringsområde Blodomloppet: startgrupper? Ändå rimligt när det är typ 12000 startande?

Jag är inte den som är den, och jag är heller inte den som är jättesnabb, och det är klart att alla oavsett tempo ska springa loppet, men det här är så jäkla frustrerande att jag håller på att tappa humöret. Så fort jag får fart i benen måste jag tvärnita eller åtminstone sakta in eftersom någon tvärnitar eller saktar in framför mig. Det är helt hopplöst, på tok för mycket folk på ett och samma ställe. När jag kommer in på målrakan har jag så sjukt mycket energi kvar att jag drar till med den snabbaste spurten på något lopp jag någonsin sprungit, men hur kul är det att komma i mål och inte känna sig färdig? Till råga på allt får jag ingen medalj, men det visar sig att man tydligen kunde få gå och hämta en i informationstältet…

Nej, jag är ledsen, det här var ingen höjdare. Det var sjukt trevligt att köra en löpkväll med kollegorna, men trängseln gjorde att jag bara inte kan känna mig helt tillfreds med detta lopp. Tiden blev 27.01 och jag hade nog kunnat kapa flera minuter om jag hade haft plats att springa. Tiden är ju inte det viktigaste, men ändå…

 

En annan halvmara i Göteborg

En röd dag mitt i veckan! Tror att löpning är hugget i sten en sådan dag? Solen skiner, temperaturen ligger runt 20, maraton hägrar om nio dagar… Inga tider att passa, det får bli ett långpass. Drömmen är 30 km men jag är realistisk och satsar på 20. Det är bara fem dagar sedan Göteborgsvarvet så jag är beredd på att benen kanske inte är helt upplagda för att springa långt igen. Eftersom det bara är fem dagar sedan Göteborgsvarvet är den blå linjen kvar och jag bestämmer mig för att köra Varvet en gång till. Med viss modifikation. Och med mindre publik.

Springer hemifrån till Slottsskogen där banan startar. Redan sju kilometer in innan loppet ens har startat. Det är mycket folk i Slottsskogen, det är ju helgdag och fint väder. Av någon anledning ligger de i gräset och gottar sig, står inte på sidorna och hejar på mig när jag susar förbi. Jag springer uppför Säldammsbacken (nåja, springer är att ta i, jag går nog, den är sjukt mycket jobbigare när man inte har massa folk som hejar på en) och följer den blå linjen till Mariaplan och vidare mot Älvsborgsbron.

Älvsborgsbron är mycket jobbigare att springa när man gör det ensam. Man ser ju ut över kanten! Får typ svindel och springer snabbt ner till andra sidan. Får flashbacks från Varvet hela tiden. Inte så konstigt. Nere på Hisingensidan fortsätter jag att följa den blå linjen (annars springer jag ju garanterat vilse, you know me) men hamnar vid en återvändsgränd. Sprang vi genom någon slags byggarbetsplats i lördags? Tydligen, för nu är det avstängt och den blå linjen försvinner. Vet inte riktigt vad jag ska göra, är så opepp på att springa vilse, men det känns ju inte heller så kul att springa tillbaka samma väg. Jag kommer på att jag ju inte har några andra planer, alltså en hel dag på mig att springa vilse så bestämmer mig ändå för att göra ett försök. Hamnar i något slags grönområde och ännu en återvändsgränd. Hur faaaen tar man sig från Hisingen?

Till slut återfinner jag den blå linjen, till min stora lättnad. Jag följer den en bit men när jag har sprungit typ 14 kilometer tycker jag att jag behöver någon slags energi, så jag svänger in på 4Gott och köper en cola. Sätter mig ner på Eriksberg och tar det lugnt en stund. Njuter av lugnet och att jag är ute och myslöper. Jag älskar att springa lopp, men jag älskar sådan här löpning också. När man har all tid i världen och kan ta colapaus om man känner för det. Löpning behöver inte vara full fart hela tiden och man kan ta pauser ibland, kilometerna räknas ändå.

Efter en kort paus springer jag vidare och snart börjar benen kännas rätt tunga. Sprang trots allt en halvmara för bara några dagar sedan, solen steker och jag har en ynka pytteliten vattenflaska med mig och den är slut för längesen… Men jag pinnar på. Följer inte den blå linjen helt och hållet, nu kan jag ju springa längs vattnet hela vägen, svårt att göra när det är 60000 pers som ska springa… Men är man ensam går det fint. Och det är jättefint. Lindholmen är ju så sjukt fint, varför visste jag inte det?

Från Lindholmen till Götaälvbron är det ytterligare några kilometer och nu känner jag att jag behöver vatten. Helt klart en nackdel med att springa Göteborgsvarvet ensam – vätskekontrollerna är borta! Försöker hitta någon kiosk eller ett café men efter Lindholmen verkar det vara helt kört. Ser bara kranar och betong och knappt en enda människa. Och verkligen inget café. Det är bara att ta sig in till stan på ren vilja, där finns Pressbyråar och dylikt i mängder.

Springer över Götaälvbron och får nästan panik (fan vad högt upp jag är!). Vågar knappt titta ner utan fokuserar bara på att ta mig över utan att ramla i vattnet. Är så törstig att jag knappt vet vad jag ska göra. Drömmer om Pressbyrån. Springer ner för bron, in på Centralstationen och ställer mig i världens längsta kö för att köpa en vattenflaska för 30 spänn. Värt det. Men här tar mitt Göteborgsvarv slut. Jag hade tänkt springa några kilometer till, men efter den evighetslånga kön på Pressbyrån tar jag slut. Häller i mig hela vattenflaskan och åker spårvagn den sista biten hem.

Det blev en runda på 21 km och jag är så sjukt glad att jag kan dra ut och riva av en halvmara så där, särkilt efter att ha sprungit en på lopp bara några dagar tidigare. Tack kroppen, du fattar inte hur tacksam jag är! Men det känns ju klart oroande att jag ska försöka mig på den dubbla distansen nästa helg, borde ju ha börjat med mina långpass lite tidigare… Och de borde ju ha varit längre än två mil… Men, det är inget att göra åt nu. Bara lägga benen i högläge och hoppas på det bästa.

Löpning upp till Skansen Kronan

Tack vare att jag började springa har jag nog helt klart sett fler ställen i Göteborg än om jag inte hade sprungit. Man blir ju trött på sitt närområde och springer lite på andra ställen, eller gör avstickare på sin vanliga runda. Man (jag) skulle ju bli galen av att springa samma runda varje gång. En bra sak med att göra den där Göteborgsfilmen var förutom att det var roligt att jag äntligen tog mig i kragen och drog till ställen jag tänkt på hur länge som helst. Det var t.ex. första gången jag var upp till Skansen Kronan, helt galet ju för det var ju hur fint som helst.

Skansen Kronan är alltså en fästning som började byggas 1687. Ligger i Haga så det är lätt att ta sig dit. Man kan t.ex. ta sig till Linnégatan och bara traska (eller springa) uppför alla trappor därifrån. Helt klart ett bra backträningspass att ta sig upp dit. Närmast tror jag att hållplats Prinsgatan är om det är någon som är sugen på att ta sig dit! Därifrån är det bara att gå över vägen och sedan är det omöjligt att missa (även för mig som inte hittar någonstans).

Eftersom det är en fantastisk utsiktsplats är det nog i regel rätt mycket folk där uppe, men eftersom jag skulle filma ville jag vara lite ensam. Därför steg jag upp tidigt en söndagsmorgon och det resulterade i att jag hade hela stället för mig själv (i alla fall en liten stund). Det kan jag rekommendera! En stund för sig själv på toppen av Göteborg, inte illa! Jag älskar verkligen att ta mig upp till ställen där jag har utsikt över staden, det finns en hel del sådana bra utsiktsplatser, och denna rankar nu rätt högt upp på min lista. Kanske högst!

På andra sidan stan, vid Stampen, och ganska nära där jag bor finns Skansen Lejonet. Jag skäms nästan över att jag inte har lyckats ta mig dit någon gång, fast det säkert inte tar mer än 10-15 minuter för mig att springa dit. Står på min att-göra-lista nu! Men det är ju samtidigt härligt att jag har sprungit runt i den här stan i fyra år nu, men fortfarande har en massa platser kvar att utforska. Bådar gott inför sommaren!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

This is Gothenburg

Herregud, det är så intensiva tider att jag inte ens har hunnit visa Göteborgsfilmen som nu legat ute och gottat sig på nätet i mer än en vecka!

Ja, jag fick ju alltså frågan i februari någon gång om jag ville visa upp mitt Göteborg. Eftersom jag uppenbarligen har blivit en linslus på äldre dagar kunde jag såklart inte säga nej till detta ärofyllda uppdrag. Som någon kanske vet firar Göteborg 400 år 2021 och fram till jubileumsåret har staden olika slags teman (eller vad vi nu ska kalla det). Ett nytt varje år och i år är det “en grön och skön stad”. Vad passar då bättre än lite löpning, liksom?

Min alldeles egna sida hos Göteborg

Nu finns det en sida på goteborg.com där man hittar en intervju med mig, filmen såklart och även mina tips på de bästa rundorna i Göteborg (med karta!). Det var så sjukt roligt att bli tillfrågad om att göra detta och jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

–> This is Gothenburg by Ida Aspviken

Göteborgsvarvet 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt “Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Trailvarvet 2017 – racerapport!

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Sentrumsløpet 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger “Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med “Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!