Söder Runt 2019

Förra veckan fick jag plötsligt en något spontan inbjudan till en helg i Stockholm. Den skulle innefatta både en massa mys med min fina vän Matilda, och så skulle det hela toppas med en springtur runt Södermalm, nämligen loppet Söder runt.

Varken jag eller Matilda känner oss i toppform och därför bestämde vi oss för att göra loppet endast som en kul grej. Springa tillsammans och skita i tiden – så det gjorde vi. Jag har haft det rätt kämpigt med andningen senaste tiden och kände verkligen inte att jag ens hade vågat satsa på att maxa.

Nu byter jag skrivstil här och skriver i historisk presens, ty det är ju idrottens språk.

Loppet startar 19.45. Matilda bor nära så vi tar det lugnt och springer ner lagom tills vi ska dra iväg. Hamnar ganska långt bak i starten så det är lite trångt. Jag känner dock att jag inte vill slösa massa energi på att sicksacka bland folk, så vi tar det hela med ro. Banan är platt, men det kommer någon liten nerförsbacke någon gång och då passar vi på att springa om lite folk.

Jag känner ganska omgående att jag återigen har problem med andningen. Andas tungt och blir orolig. Försöker tagga ner vid vätskekontrollen och sedan hittar vi ett tempo som fungerar bra. Fast det håller inte i sig särskilt länge. Jag kan visserligen tuffa på, men andas som om det är det svåraste som finns, så jag kan ju inte påstå att det är någon fröjd att springa. Får lite pepp emellanåt när funktionärerna och någon enstaka random människa hejar (hallå, var är publiken?). Massa pepp får jag av legenden Skyltmannen som står och skriker där man behöver det som allra mest. Tack tack tack.

Mot slutet är det riktigt tufft, men tack och lov är det ju “bara” en mil och inte ett Göteborgsvarv, och Matilda peppar och jag tar mig framåt. I mål på ganska precis under timmen. En relativt stark kropp (tror jag…) men tuff andning, då blir det åtta minuter långsammare än när jag senast sprang milen på lopp… Nåväl. Fick min medalj och den var värd! Kanske inte tidernas loppupplevelse, men kommer gärna tillbaka och kör när jag känner mig i bra form – känns som ett bra personbästalopp (om man startar liiite längre fram).

Advertisements

Göteborgsvarvet 2019

Jag kanske borde starta återtagandet av bloggen med att beskriva åtminstone det senaste halvåret, tror man skulle förstå mig och mitt mående och löpformen bättre då. Men det är bara tråkigt. Det har varit mycket sorg och smärta och det känns mycket roligare att skriva om lopp… Så, here goes! Jag har sprungit Göteborgsvarvet ju! Förra året fick jag ställa in pga skada, och i år kunde uppenbarligen inte ens uppenbar oform hålla mig borta från startlinjen. Och alltså, man vet ju aldrig, jag kanske bara trodde att jag var i oform och skulle persa istället? Man vågar ju inte riskera att missa ett grymt lopp.

I år fick jag starta några grupper tidigare än sist jag sprang, för jag lyckades faktiskt persa på milen på seedingsloppet i mars (!). (Mitt nya milpers är 51:37 – fattar inte hur det gick till, men till gick det.) För första gången någonsin (har ju kört varvet hela fyra gånger) är jag på plats vid startområdet i tid, hinner lämna in väska och gå på toaletten i lugn och ro och behöver inte ens stressa till min startgrupp. Bådar ju gott, tänker man.

Starten går och det är som vanligt galet härlig stämning i Slottsskogen (och efter hela banan skall det visa sig). Det är åskkvavt och jag är genomsvettig redan vid Säldammsbacken. Känner ungefär här är att jag vill börja gå lite, men det känns ju så jävla pinsamt… Kan fan inte gå i Slottsskogen, vad ska folk tänka? “Hur fan ska hon orka 19 km till?”.

På riktigt är det här loppet en plåga från ungefär vägen upp mot Älvsborgsbron (så vad är det? Runt 5 km in?). Spoiler alert: jag tar mig i mål, men med facit i hand borde jag kanske ha brutit ungefär här?

Jag går upp för bron och undrar hur i hela friden (kan ju inte svära mig igenom en lopprapport) det här ska gå. Springer nedför och kommer över på Hisingen och bestämmer att jag nu lugnt och sansat ska springa åtminstone till 10 km-markeringen (återigen – med facit i hand, kanske borde ha brutit? 10 km-markeringen är ju liksom en droppe i havet när man snackar halvmara?). Vid 11 km-markeringen springer jag i snigelfart blandat med promenad och börjar till slut fundera på att faktiskt bryta loppet. Med alla dessa negativa tankar (“ska jag bryta? ska jag bryta? ska jag bryta?”) är det ju nästan ett ännu större mirakel att jag tog mig i mål.

Vid Lindholmen uppsöker jag en bajamaja. Egentligen inte för att jag är kissnödig utan förmodligen mest för att jag vill ha en paus. Där och då bestämmer jag mig för att jag ska bryta nästa gång jag ser en funktionär. Alltså, jag har 100% bestämt mig för att bryta. Det är inte värt att springa ett lopp när det känns så här. Har dessutom fått skavsår under armarna (WTF? Har aldrig hänt förut.). Men ödet säger sitt. Jag ser ingen funktionär förrän jag även ser Götaälvbron och när man är så nära stan känns det alldeles alldeles för sent för att bryta. Då är man ju nästan i mål? (Jojo)

På spänstiga steg med glädje i blicken…

Att det blir mitt långsammaste Göteborgsvarv är det inget snack om, men på något vänster har jag grävt fram någon slags kämparanda och fortsätter pinna på. Ibland springer jag rätt bra, för att plötsligt bryta samman och inte kunna ta ett enda löpsteg till. Tills jag plötsligt springer rätt bra igen. Och så där håller det på under hela den evighetslånga vägen uppför Avenyn, och på vägen tillbaka mot Slottsskogen. På Övre Husargatan är det någon som tycker det är lämpligt att ropa “Lyft på fötterna, Ida!” (det står ju namn på nummerlapparna numera), och hade jag haft någon energi kvar i kroppen hade han (ja givetvis en gubbe, förlåt mig) fan fått sig en utskällning. Håll käften bara eller säg något uppmuntrande för i helvete (är obviously fortfarande upprörd).

Jag springer (jo, springer faktiskt) över mållinjen på 2:19. 13 minuter långsammare än mitt snabbaste varv, men får min kanske mest välförtjänta (?) medalj.

Något Göteborgsvarvetpers blev det inte, någon vidare angenäm upplevelse blev det ju inte heller, men fan om jag inte återigen bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben? Och efter all skit som hänt den senaste tiden så känns detta som en enorm seger, faktiskt. Jag kanske borde ha brutit, men jag vet inte. Jag är ändå stolt över mig själv att jag genomförde, och jag hade nog varit galet besviken annars… Men, jag kommer nog att dra mig för att starta i långlopp igen utan att känna mig redo för det. Kanske låter självklart, men…

Urban Run Gothenburg

Göteborgsvarvet och Innerstaden Göteborg slog sina kloka huvuden ihop och gjorde ett lopp mitt i stan. Här utlovades det spring på ställen där man vanligtvis inte springer, och det lät ju bara lite för roligt för att kunna motstå. Och så idag var det plötsligt dags!

Att ställa väckaren en söndag är ju inte direkt jätteroligt, så jag är inte mitt peppigaste jag när jag drar mig upp ur sängen klockan 7… Men äter min gröt, mitt ägg och suger i mig kaffet (standardfrukost när det är dags för lopp), tar spårvagnen till Kungsportsplatsen och traskar upp till startområdet vid Kungstorget. Det är bara runt 300 personer som får möjligheten att starta i premiärupplagan av detta lopp, så man slipper långa köer till nummerlappsutdelning och bajamaja. Gott så! Ser några bekanta ansikten som liksom jag springer alla (nåja) lopp i Göteborg och rätt vad det är går starten och vi är iväg! Det är ingen tidtagning och det känns faktiskt väldigt skönt, ett myslopp liksom, perfekt.

Först styr vi stegen mot Domkyrkan och jag kan ju inte annat än att fnissa lite åt hela grejen. Har sprungit mina asfaltslopp och fjällopp men genom någon kyrka har jag aldrig tagit mig på ett enda av alla lopp. Jag har aldrig varit inne i Domkyrkan, så det är ju fint bara att vara det.

Vidare från Domkyrkan till Magasinsgatan och rätt in på Da Matteo där det doftar nygräddat bröd och gott kaffe. Känns lite orimligt att sätta sig ner och äta frukost där och då, så jag fortsätter att springa istället, men de som redan satt där och åt sin frukost fick väl något av en överraskning när 300 löpare stormgästade.

Vi lämnar kaffeparadiset Da Matteo och lunkar vidare! Upp för en massa trappor till Kungshöjd där det finns ett selfiestopp för alla som känner för det. Det gör man ju, så jag springer upp till utsiktsplatsen och spanar ut över Göteborg en stund.

Jag vill bara säga: läs denna racerapport med reservation för att ställena vi sprang på kan komma helt i oordning. Mitt lokalsinne är ju halvtaskigt (för att inte säga heltaskigt) och när jag springer tänker jag inte så mycket på när jag springer var. Jag minns alla ställen jag någonsin sprungit på, men när, var och hur är väl lite luddigare… Nåväl. Här någonstans springer vi även genom ett parkeringshus, vilket ju också känns aningen udda, men förvånansvärt roligt.

Själva löpningen känns bara så himla lätt och kul, det är skönt att springa utan någon tidspress och jag struntade i både klocka och Runkeeper också, så jag har överhuvudtaget ingen aning om hur snabbt det går. Det är mysigt att springa bara på känsla, att skratta lite över att bli bjuden på färska räkor efter att sprungit genom Feskekôrka och sedan smaka på ost i Saluhallen.

Och rätt vad det är så är det slut. Vet inte exakt hur långt det är (pga ej klocka eller Runkeeper), men det sägs att banan är runt 6,5 km lång och herregud så många längre (ja alltså jobbigare) 6 km-rundor jag sprungit i mina dagar. Här hann jag ju knappt börja springa innan jag var i mål.

Ja, jag tackar och bockar för initiativet till detta lopp, och hoppas verkligen att det blir en uppföljning nästa år. Då står jag lätt på startlinjen igen! Glädjelopp rakt igenom! Älskar att det finns så himla många roliga lopp nuförtiden, tänk så mycket kul jag hade missat om jag aldrig hade blivit en löpare.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Salomon 27K – racerapporten!

Vi skulle vara ett helt gäng på fyra personer som tillsammans skulle åka till Åre och ta oss an 27 km löpning i fjällen. Att det i slutändan bara var jag kvar som skulle starta gjorde väl kanske att peppen inte var så där total som den borde vara, och formen var ju inte heller direkt i topp efter ett antal veckors semester med allt vad det innebär. Men hur svårt kan det vara? Sprang ju 21 km i Sälen förra året, bara 6 km till, lätt som en plätt. Och herregud, jag har ju sprungit ett maraton också. Detta är ju luuugnt. Tankar som så här i efterhand visar sig vara helt uppåt väggarna.

Rullade in i Åre dagen innan och har sovit ganska bra under natten. Vaknar strax efter 6, utan en tillstymmelse till halsont eller annat som kan stoppa mitt deltagande, så jag tvingar i mig lite frukost (börjar faktiskt känna mig lite nervös nu ändå), dubbelkollar att jag har all obligatorisk utrustning i ryggsäcken och går ut till bussen som ska ta oss till startområdet i Ottsjö. Väl på plats tittar jag mig omkring och inser ganska snabbt att jag kommer gå i mål ganska så sist, alla ser sjukt starka och snabba ut och det är inte alls lika många startande som i Sälen. Men jaja, någon måste ju komma sist också. 

Starten går klockan 9 och efter att jag har fått tag i nummerlappen är det nästan dags. Men jag kan inte starta detta lopp utan att gå på toaletten, det går inte! Ställer mig i en lång bajamajakö och minuterna går snabbt, mycket snabbare än kön. När jag väl sitter där inne hör jag speakern: “20 sekunder till start, 15 sekunder, 10…” Det är så sjukt typiskt mig att prioritera toalettbesök över allt annat… Starten har gått, och jag får börja med att rusa ikapp övriga.

Man säger det ju ofta, att man inte är tillräckligt förberedd, inte tillräckligt vältränad. Den här gången är det så galet sant. Jag har heller inte läst på om banprofilen särskilt noga (jag ville nog innerst inne inte veta exakt hur jobbigt det skulle bli), och när första långa stigningen kommer ganska omgående, det är då jag på riktigt inser att detta förmodligen kommer att bli ett helvete. Säkerligen ett fint helvete, men ett helvete likväl. Trots den helt omänskliga stigningen lyckas jag hålla mig bland andra människor ett tag, men det är obehagligt att se hur pass oberörda vissa ser ut.

När jag kommer upp till första toppen, Hållfjället, har jag tagit mig 7 km. 7 km! Jag har bestämt mig för att så fort jag ser en funktionär fråga hur man gör om man behöver bryta. Det gör jag inte, men jag ropar till någon att det här måste väl ha varit den värsta stigningen!??! Här skickar jag en snap till familjen om att det är det värsta jag gjort i mitt liv, att ta mig upp där. Får svar från syster: “Men då är det ju bara neråt nu!” Det är det inte. Två mil kvar. Funktionären meddelar att om jag tittar mot den andra toppen så kanske jag kan se täten där. Vet inte helt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag har två fjälltoppar kvar att bestiga.

Uppe på Hållfjället passar jag på att andas lite, att ta in utsikten. Det är en sjukt fin dag. Det har visst regnat jättemycket i Åre (vilket ska visa sig ordentligt i terrängen snart), men idag har det spruckit upp och vyerna är helt makalösa. Jag tänker att jag trots att jag lider och kommer lida ännu mer snart, så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva sådant här.

Så här funkar det: när man gjort en galen stigning, då ska man ner igen. Sedan upp igen. Ner igen. Upp igen. Att jag för en minut trodde att det värsta var gjort efter den första stigningen, det visade sig vara väldigt fel. Efter ungefär 10 km kommer den första vätska/mat-stationen (det finns bara två, man får bära med sig vatten och annat i ryggsäcken). Funktionärerna är trevliga och jag vill helst bara stanna där resten av dagen. Yrar något om det är jävligt backigt. De skrattar lite och undrar om jag inte hade förstått det tidigare. Jag yrar vidare om att jag minsann sprang i Sälen förra året, men det här är ju för fan hundratusen gånger värre. De tar det som en komplimang till Åre typ. Jag börjar inse att jag är typ sist nu, och kommer på att jag nog borde springa vidare. Och efter vätskekontrollen är det uppåt igen. Uppåt uppåt uppåt. Efter att ha slitit som en dåre, velat sätta mig ner och gråta många gånger kommer jag till slut upp till Grofjället. Nu har jag tagit mig 13 km. Det har gått några timmar redan, men nu är det ju nästan “bara” hälften kvar.

Jag har helt gett upp att försöka ta några bilder nu. Det är bara överleva som gäller. Jag inser att jag borde börja med mental träning, för mina mantran i denna stund är inte bra. Det är inget jag är stark, jag är duktig, det här kommer jag klara utan snarare jag är så jävla dum i huvudet som utsätter mig för sånt här, nu sätter jag mig ner och börjar gråta,  jag kommer aldrig ta mig i mål, det här är det värsta jag någonsin har gjortvarför betalar jag för att plåga mig så här? 

Någonstans på vägen ner från Grofjället springer jag flera kilometer i lera över en myr och för varje steg jag tar sugs fötterna ner i leran så jag får slita upp dem innan jag kan ta nästa steg. Innan jag är klar med den löpningen har jag lera upp till knäna. Benen är trötta, så trötta. Vid varje liten stigning får jag gå och tiden går snabbt, mycket snabbare än kilometerna. Jag blir stressad över att känna mig ensam ute, men tror att jag har någon efter mig och långt där framme ser jag några också, så kommer kanske inte i mål flera timmar efter alla andra. Efter 19 km kommer nästa vätska/mat och jag tvingar i mig litegrann även fast det sista jag vill göra är att slösa energi på att tugga på något. Colan jag får är dock magisk. Aldrig har cola smakat så gott.

8 km kvar och den långa stigningen till sista toppen är påbörjad. Vid 22 km ska jag vara uppe på Välliste, men det är ingen lek att ta sig dit. Det här är nog den retsammaste biten av banan. Jag ser en topp, tänker att det är dit jag ska. När jag har tagit mig till den toppen inser jag att det inte är Välliste. För då springer vi neråt lite, sedan uppåt, varje gång jag kommer upp till en topp ser jag en till längre bort. Och här någonstans ska jag hiva mig ner för något som bara kan beskrivas som ett stup. Jag ska alltså hiva mig ner med ett rep! För att komma ner! För att sedan ta mig uppåt igen! Men efter 20 km känns det inte rimligt att vända om, det är bara att ta sig ner med det där repet, och när jag väl är nere ramlar jag såklart och har nu lera prick överallt på kroppen (eller kläderna i alla fall). På vägen upp till Välliste sedan möter jag folk som springer ett annat lopp. De har sprungit 8 km och susar förbi mig uppför. Blir irriterad och vill skrika att till dem att jag faktiskt har sprungit mycket längre och att det är därför jag ser så himla plågad ut. Men jag är alldeles för trött för det. 22 km och uppe på sista fjälltoppen. Nu är det bara slutet kvar. Nu är det bara nedför.

Att springa utför låter ju ganska lätt, men det är brant utför och jag har redan varit ute i hur många timmar som helst, det finns inte mycket energi kvar i den här kroppen. Jag varvar löpning med promenad och hoppas att jag åtminstone kan ta springande steg över mållinjen. Känslan av att det i jämförelse med detta var en barnlek att springa maraton, och att Sälenfjällen är lite futtig jämfört med de här fjällen, det är i princip det enda jag tänker på nu. Börjar nästan gråta när jag inser att detta snart är över. Att jag har slitit i fem timmar och kommer ta mig i mål till slut.

Springer (eller kryper, vem vet?) över mållinjen i Trillevallen efter fem timmar och sjutton minuter. En halvtimme långsammare än maran, och totalt utpumpad. Nej, att springa några små löprundor och ett par gånger uppför Ormbergsbacken var inte rimlig träningsuppladdning inför detta. Det här var en utmaning utan motstycke. Hade det gått att bryta (alltså, man kan ju inte direkt ringa upp en taxi till Grofjället) hade jag säkert gjort det. Jag vet inte. Men en sak har jag lärt mig om mig själv: det finns ett jäkla pannben där någonstans. Ja, jag led. Jag var frustrerad. Men mina ben tog mig i mål. Huvudet hjälpte inte till så mycket, men benen tog mig framåt och jag gav inte upp. Jag var ute jättelänge, och jag slet. Och jag klarade det. Och jag är så sjukt vansinnigt glad över att jag gjorde detta. Alltså ni fattar inte hur sjukt vansinnigt glad jag är över det. Det var ett helvete, men det var mitt alldeles egna underbara helvete. Tack Åre för upplevelsen! (Och ps. jag kom inte sist trots allt! Fast nästan. Fast vem bryr sig? Hade kunnat komma i mål flera timmar efter alla andra och ändå känt mig som en vinnare.)

Med reservation för att bilderna är helt huller om buller, för vem håller koll på vilket fjäll som är vilket när man yrar? 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Göteborgsvarvet 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt “Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Trailvarvet 2017 – racerapport!

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Varvetmilen 2017 – lopprapporten!

Vaknar på morgonen och känner mig lite förvirrad, har för mig att jag skulle göra någonting särskilt idag. Det tar några sekunder, men sedan kommer jag på att det ju är dags för lopp! Får lite panik och tror att jag har försovit mig, men jag hinner äta min gröt och dricka mitt kaffe i lugn och ro innan jag åker iväg till Frihamnen för dagens Varvetmilen.

Jag känner mig lite oväntat nervös. Jag brukar inte vara särskilt nervös inför lopp, men det suger lite i magen. Säkert är det väl för att min plan hela tiden har varit att persa på milen på detta lopp, och nu är dagen kommen, och inte tusan vet jag om jag är i bra nog form för ett nytt personbästa. Varför sätter jag sådana krav på mig själv? Har kollat upp vilket tempo jag behöver hålla för att det ska gå vägen (5.30/km) och det känns faktiskt rätt snabbt. Jag får helt enkelt ställa in mig på att det här kommer bli sjukt jobbigt, inga fem kilometers uppvärmning och sedan öka liksom…

Hämtar nummerlappen, lämnar in väskan och ställer mig i världsrekordslång toakö (sådan som det alltid är på lopp). Ställer mig sedan långt bak i startledet och plötsligt är vi iväg. Ställde mig uppenbarligen för långt bak i startledet, för det går långsammare än jag vill och jag blir frustrerad. Tänker att det kanske är bra att det inte är supertempo så att jag håller igen lite i starten, men kommer på att jag ju inte ska hålla igen. Jag ska ju i princip maxa en hel mil. Så jag börjar kryssa och springa om folk, tittar på klockan och tänker att jag springer i ett tempo jag aldrig kommer orka hålla hela loppet. Funderar på att sakta ner men tänker att det får bära eller brista. Hur ska jag någonsin kunna persa om jag inte vågar chansa lite? Tänker på att det står Don’t run, fly! på min rygg och plockar ganska många ryggar. Känner mig stark!

Man kan ju inte säga att det här loppet går på världens mest inspirerande bana. Två varv i Frihamnen, en äkta flack asfaltsbana. Givetvis blåser det alltid när man är där vid vattnet, men idag är det faktiskt inte så farligt, det går att värja sig genom att bara vrida huvudet lite. Och jag blir rätt pepp när jag springer på hamnsidan och ser stora delar av Göteborg, Göteborg gör mig glad och jag kikar upp mot Göta Älvbron och drömmer om Göteborgsvarvet. Efter ett varv håller jag fortfarande samma tempo och nu är det ju bara att börja räkna ner kilometerna. 5,4,3… bara 2 kvar, det kan man ju göra i sömnen, en enda sväng kvar innan målrakan…

I mål! I mål på 53.56 och nytt personbästa på milen! Med råge! Kapade 1 minut och 17 sekunder från mitt förra pers (som jag har levt med i typ två år, förra året var inte ett bra år för milen). Börjar genast fundera på om jag hade kunnat göra något annorlunda för att få en bättre tid, men skjuter snabbt bort de tankarna. Persade ju! Det var ju målet! Jag gjorde det!

Senare på instagram berättar en tjej att hon hade sett trycket på min rygg, Don’t run, fly! och börjat en hemlig tävling mot mig (eller min rygg då), vilket gjorde att hon också persade. Fatta hur kul att kunna sporra någon så! Nu måste jag ju alltid ha den tröjan på mig när jag springer lopp. Dubbel glädje, liksom. Ja, vilken dag, vilket lopp. 5.24-tempo i en hel mil, det trodde jag inte att jag hade i mig… Och ännu viktigare än det: jag kände mig stark och mitt trilskande knä sa inte ett ord. Vilken underbar start på denna säsong! Och även om resten av säsongen blir skit, så har jag faktiskt ändå persat på milen. Check.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’