Att börja podda (!)

Det finns så himla mycket man kan göra. Så finns det förmodligen mycket man inte gör för att man tänker att det ändå inte kommer gå, eller att det kommer ta för mycket tid eller för att man är lite orolig för vad folk ska tänka. Eller, jag vet inte? Hursomhelst. För ett par månader sedan träffade jag Malin för första gången. Vi hade följt varandra på instagram ett tag och bestämde oss för att ta en löprunda ihop. Vi, så att säga, hit it off right away och för ett tag sedan tog vi beslutet att testa på någonting vi båda var sugna på. Att starta en podd! Idén kläcktes såklart när vi satt och åt frukost efter en löprunda, för får man inte alla roliga idéer i samband med löpning?

Tiden har gått och vi har båda haft mycket att göra, men planen att börja podda blev viktig och rolig för oss båda och den lever kvar. För nästan en månad sedan träffades vi över en fika för att spika planerna och vi bestämde att den 1 november, då ska vi börja på riktigt! Då kändes 1 november evighetslångt borta, men hips vips så är det november imorgon, och således dags! Yay!

Vår podd kommer såklart framförallt att handla om träning. Malin är utbildad PT och springer maraton sjukt snabbt, och jag är ju som ni vet en mycket glad motionär. Vi kan prata hur mycket som helst om träning. Kanske smiter andra saker in i samtalen också, vem vet, men fokus är träning. Det lär knappast bli särskilt tillrättalagt och jag tror nog att det kommer att bli bra. Imorgon runt lunchtid slår vi oss alltså ner för att dra igång detta projekt på riktigt och jag är såååå pepp så ni anar inte.

Jag har tidigare outat detta i stories på instagram och fått några frågor att besvara i podden, hur kul?? Så kul! Hade ju dessutom varit ännu roligare med ännu fler frågor och funderingar eller önskemål på vad vi ska prata om. Så shoot (framförallt om du har tänkt lyssna!)!

Advertisements

Urban Run Gothenburg

Göteborgsvarvet och Innerstaden Göteborg slog sina kloka huvuden ihop och gjorde ett lopp mitt i stan. Här utlovades det spring på ställen där man vanligtvis inte springer, och det lät ju bara lite för roligt för att kunna motstå. Och så idag var det plötsligt dags!

Att ställa väckaren en söndag är ju inte direkt jätteroligt, så jag är inte mitt peppigaste jag när jag drar mig upp ur sängen klockan 7… Men äter min gröt, mitt ägg och suger i mig kaffet (standardfrukost när det är dags för lopp), tar spårvagnen till Kungsportsplatsen och traskar upp till startområdet vid Kungstorget. Det är bara runt 300 personer som får möjligheten att starta i premiärupplagan av detta lopp, så man slipper långa köer till nummerlappsutdelning och bajamaja. Gott så! Ser några bekanta ansikten som liksom jag springer alla (nåja) lopp i Göteborg och rätt vad det är går starten och vi är iväg! Det är ingen tidtagning och det känns faktiskt väldigt skönt, ett myslopp liksom, perfekt.

Först styr vi stegen mot Domkyrkan och jag kan ju inte annat än att fnissa lite åt hela grejen. Har sprungit mina asfaltslopp och fjällopp men genom någon kyrka har jag aldrig tagit mig på ett enda av alla lopp. Jag har aldrig varit inne i Domkyrkan, så det är ju fint bara att vara det.

Vidare från Domkyrkan till Magasinsgatan och rätt in på Da Matteo där det doftar nygräddat bröd och gott kaffe. Känns lite orimligt att sätta sig ner och äta frukost där och då, så jag fortsätter att springa istället, men de som redan satt där och åt sin frukost fick väl något av en överraskning när 300 löpare stormgästade.

Vi lämnar kaffeparadiset Da Matteo och lunkar vidare! Upp för en massa trappor till Kungshöjd där det finns ett selfiestopp för alla som känner för det. Det gör man ju, så jag springer upp till utsiktsplatsen och spanar ut över Göteborg en stund.

Jag vill bara säga: läs denna racerapport med reservation för att ställena vi sprang på kan komma helt i oordning. Mitt lokalsinne är ju halvtaskigt (för att inte säga heltaskigt) och när jag springer tänker jag inte så mycket på när jag springer var. Jag minns alla ställen jag någonsin sprungit på, men när, var och hur är väl lite luddigare… Nåväl. Här någonstans springer vi även genom ett parkeringshus, vilket ju också känns aningen udda, men förvånansvärt roligt.

Själva löpningen känns bara så himla lätt och kul, det är skönt att springa utan någon tidspress och jag struntade i både klocka och Runkeeper också, så jag har överhuvudtaget ingen aning om hur snabbt det går. Det är mysigt att springa bara på känsla, att skratta lite över att bli bjuden på färska räkor efter att sprungit genom Feskekôrka och sedan smaka på ost i Saluhallen.

Och rätt vad det är så är det slut. Vet inte exakt hur långt det är (pga ej klocka eller Runkeeper), men det sägs att banan är runt 6,5 km lång och herregud så många längre (ja alltså jobbigare) 6 km-rundor jag sprungit i mina dagar. Här hann jag ju knappt börja springa innan jag var i mål.

Ja, jag tackar och bockar för initiativet till detta lopp, och hoppas verkligen att det blir en uppföljning nästa år. Då står jag lätt på startlinjen igen! Glädjelopp rakt igenom! Älskar att det finns så himla många roliga lopp nuförtiden, tänk så mycket kul jag hade missat om jag aldrig hade blivit en löpare.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Mountains are the monuments of the world

Mountains are the monuments of the world

Jag älskar min kropp. Jag gör faktiskt det. Alltså, jag älskar att den orkar saker! Det gjorde den inte för några år sedan, men med lite vilja går det uppenbarligen att ändra på sådana saker. Jag är ju fortfarande den lataste människan i världen när det gäller vardagsmotion, men det är ju någonting annat… hrmm…

Hursom. Dagen efter att jag hade slitit mig igenom Salomon 27K hade jag, Mari och Katrin bokat dejt i fjällen. Jag menar, man är ju inte så ofta i Åre så man får ju liksom passa på. Visst vaknade jag med en hel del träningsvärk den dagen, men sådant blir ju nästan alltid bättre när man rör sig, så sagt och gjort.

Katrin hämtade upp oss på Holiday club där vi bodde de här dagarna, vi åkte en bit och sedan började vi traska. Till en början hittade vi inte leden, så det blev en hel del obanad terräng, blöta fötter, väja för lera och dylikt, men då blev det ju bara lite mer äventyr, hehe, och vem har inte haft blöta och leriga fötter någon gång (eller dagen innan)? Efter ett tag kom vi upp på leden och när vi gått en bit kände vi oss hungriga. Katrin hade med sig sitt kök och vi bjöds på god mat med världsklassig utsikt. Bättre restaurang är nog svår att hitta!

Ja, vilken helg och vilken upplevelse den där långhelgen i Åre blev. Jag är så himla glad över att jag åkte och körde loppet (och fick andra upplevelser på köpet också) trots att jag var ganska nära på att dra mig ur det hela, bara för att det inte blev som vi kanske hade tänkt från början. Under loppet lärde jag mig att jag har ett jävla pannben någonstans därinne, och resten av resan var ju också topp, med massa natur och sjukt god mat och trevligt häng. Tänk va, hade jag inte upptäckt för fyra år sedan att jag inte orkade springa till spårvagnen, då hade jag gått miste om allt detta!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Salomon 27K – racerapporten!

Vi skulle vara ett helt gäng på fyra personer som tillsammans skulle åka till Åre och ta oss an 27 km löpning i fjällen. Att det i slutändan bara var jag kvar som skulle starta gjorde väl kanske att peppen inte var så där total som den borde vara, och formen var ju inte heller direkt i topp efter ett antal veckors semester med allt vad det innebär. Men hur svårt kan det vara? Sprang ju 21 km i Sälen förra året, bara 6 km till, lätt som en plätt. Och herregud, jag har ju sprungit ett maraton också. Detta är ju luuugnt. Tankar som så här i efterhand visar sig vara helt uppåt väggarna.

Rullade in i Åre dagen innan och har sovit ganska bra under natten. Vaknar strax efter 6, utan en tillstymmelse till halsont eller annat som kan stoppa mitt deltagande, så jag tvingar i mig lite frukost (börjar faktiskt känna mig lite nervös nu ändå), dubbelkollar att jag har all obligatorisk utrustning i ryggsäcken och går ut till bussen som ska ta oss till startområdet i Ottsjö. Väl på plats tittar jag mig omkring och inser ganska snabbt att jag kommer gå i mål ganska så sist, alla ser sjukt starka och snabba ut och det är inte alls lika många startande som i Sälen. Men jaja, någon måste ju komma sist också. 

Starten går klockan 9 och efter att jag har fått tag i nummerlappen är det nästan dags. Men jag kan inte starta detta lopp utan att gå på toaletten, det går inte! Ställer mig i en lång bajamajakö och minuterna går snabbt, mycket snabbare än kön. När jag väl sitter där inne hör jag speakern: “20 sekunder till start, 15 sekunder, 10…” Det är så sjukt typiskt mig att prioritera toalettbesök över allt annat… Starten har gått, och jag får börja med att rusa ikapp övriga.

Man säger det ju ofta, att man inte är tillräckligt förberedd, inte tillräckligt vältränad. Den här gången är det så galet sant. Jag har heller inte läst på om banprofilen särskilt noga (jag ville nog innerst inne inte veta exakt hur jobbigt det skulle bli), och när första långa stigningen kommer ganska omgående, det är då jag på riktigt inser att detta förmodligen kommer att bli ett helvete. Säkerligen ett fint helvete, men ett helvete likväl. Trots den helt omänskliga stigningen lyckas jag hålla mig bland andra människor ett tag, men det är obehagligt att se hur pass oberörda vissa ser ut.

När jag kommer upp till första toppen, Hållfjället, har jag tagit mig 7 km. 7 km! Jag har bestämt mig för att så fort jag ser en funktionär fråga hur man gör om man behöver bryta. Det gör jag inte, men jag ropar till någon att det här måste väl ha varit den värsta stigningen!??! Här skickar jag en snap till familjen om att det är det värsta jag gjort i mitt liv, att ta mig upp där. Får svar från syster: “Men då är det ju bara neråt nu!” Det är det inte. Två mil kvar. Funktionären meddelar att om jag tittar mot den andra toppen så kanske jag kan se täten där. Vet inte helt om jag ska skratta eller gråta över det faktum att jag har två fjälltoppar kvar att bestiga.

Uppe på Hållfjället passar jag på att andas lite, att ta in utsikten. Det är en sjukt fin dag. Det har visst regnat jättemycket i Åre (vilket ska visa sig ordentligt i terrängen snart), men idag har det spruckit upp och vyerna är helt makalösa. Jag tänker att jag trots att jag lider och kommer lida ännu mer snart, så är jag väldigt lyckligt lottad som får uppleva sådant här.

Så här funkar det: när man gjort en galen stigning, då ska man ner igen. Sedan upp igen. Ner igen. Upp igen. Att jag för en minut trodde att det värsta var gjort efter den första stigningen, det visade sig vara väldigt fel. Efter ungefär 10 km kommer den första vätska/mat-stationen (det finns bara två, man får bära med sig vatten och annat i ryggsäcken). Funktionärerna är trevliga och jag vill helst bara stanna där resten av dagen. Yrar något om det är jävligt backigt. De skrattar lite och undrar om jag inte hade förstått det tidigare. Jag yrar vidare om att jag minsann sprang i Sälen förra året, men det här är ju för fan hundratusen gånger värre. De tar det som en komplimang till Åre typ. Jag börjar inse att jag är typ sist nu, och kommer på att jag nog borde springa vidare. Och efter vätskekontrollen är det uppåt igen. Uppåt uppåt uppåt. Efter att ha slitit som en dåre, velat sätta mig ner och gråta många gånger kommer jag till slut upp till Grofjället. Nu har jag tagit mig 13 km. Det har gått några timmar redan, men nu är det ju nästan “bara” hälften kvar.

Jag har helt gett upp att försöka ta några bilder nu. Det är bara överleva som gäller. Jag inser att jag borde börja med mental träning, för mina mantran i denna stund är inte bra. Det är inget jag är stark, jag är duktig, det här kommer jag klara utan snarare jag är så jävla dum i huvudet som utsätter mig för sånt här, nu sätter jag mig ner och börjar gråta,  jag kommer aldrig ta mig i mål, det här är det värsta jag någonsin har gjortvarför betalar jag för att plåga mig så här? 

Någonstans på vägen ner från Grofjället springer jag flera kilometer i lera över en myr och för varje steg jag tar sugs fötterna ner i leran så jag får slita upp dem innan jag kan ta nästa steg. Innan jag är klar med den löpningen har jag lera upp till knäna. Benen är trötta, så trötta. Vid varje liten stigning får jag gå och tiden går snabbt, mycket snabbare än kilometerna. Jag blir stressad över att känna mig ensam ute, men tror att jag har någon efter mig och långt där framme ser jag några också, så kommer kanske inte i mål flera timmar efter alla andra. Efter 19 km kommer nästa vätska/mat och jag tvingar i mig litegrann även fast det sista jag vill göra är att slösa energi på att tugga på något. Colan jag får är dock magisk. Aldrig har cola smakat så gott.

8 km kvar och den långa stigningen till sista toppen är påbörjad. Vid 22 km ska jag vara uppe på Välliste, men det är ingen lek att ta sig dit. Det här är nog den retsammaste biten av banan. Jag ser en topp, tänker att det är dit jag ska. När jag har tagit mig till den toppen inser jag att det inte är Välliste. För då springer vi neråt lite, sedan uppåt, varje gång jag kommer upp till en topp ser jag en till längre bort. Och här någonstans ska jag hiva mig ner för något som bara kan beskrivas som ett stup. Jag ska alltså hiva mig ner med ett rep! För att komma ner! För att sedan ta mig uppåt igen! Men efter 20 km känns det inte rimligt att vända om, det är bara att ta sig ner med det där repet, och när jag väl är nere ramlar jag såklart och har nu lera prick överallt på kroppen (eller kläderna i alla fall). På vägen upp till Välliste sedan möter jag folk som springer ett annat lopp. De har sprungit 8 km och susar förbi mig uppför. Blir irriterad och vill skrika att till dem att jag faktiskt har sprungit mycket längre och att det är därför jag ser så himla plågad ut. Men jag är alldeles för trött för det. 22 km och uppe på sista fjälltoppen. Nu är det bara slutet kvar. Nu är det bara nedför.

Att springa utför låter ju ganska lätt, men det är brant utför och jag har redan varit ute i hur många timmar som helst, det finns inte mycket energi kvar i den här kroppen. Jag varvar löpning med promenad och hoppas att jag åtminstone kan ta springande steg över mållinjen. Känslan av att det i jämförelse med detta var en barnlek att springa maraton, och att Sälenfjällen är lite futtig jämfört med de här fjällen, det är i princip det enda jag tänker på nu. Börjar nästan gråta när jag inser att detta snart är över. Att jag har slitit i fem timmar och kommer ta mig i mål till slut.

Springer (eller kryper, vem vet?) över mållinjen i Trillevallen efter fem timmar och sjutton minuter. En halvtimme långsammare än maran, och totalt utpumpad. Nej, att springa några små löprundor och ett par gånger uppför Ormbergsbacken var inte rimlig träningsuppladdning inför detta. Det här var en utmaning utan motstycke. Hade det gått att bryta (alltså, man kan ju inte direkt ringa upp en taxi till Grofjället) hade jag säkert gjort det. Jag vet inte. Men en sak har jag lärt mig om mig själv: det finns ett jäkla pannben där någonstans. Ja, jag led. Jag var frustrerad. Men mina ben tog mig i mål. Huvudet hjälpte inte till så mycket, men benen tog mig framåt och jag gav inte upp. Jag var ute jättelänge, och jag slet. Och jag klarade det. Och jag är så sjukt vansinnigt glad över att jag gjorde detta. Alltså ni fattar inte hur sjukt vansinnigt glad jag är över det. Det var ett helvete, men det var mitt alldeles egna underbara helvete. Tack Åre för upplevelsen! (Och ps. jag kom inte sist trots allt! Fast nästan. Fast vem bryr sig? Hade kunnat komma i mål flera timmar efter alla andra och ändå känt mig som en vinnare.)

Med reservation för att bilderna är helt huller om buller, för vem håller koll på vilket fjäll som är vilket när man yrar? 

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Gibralfaro – svettigt i Málaga

En härlig sak med semester är att göra ingenting. Alltså, ligga på stranden och gotta sig, ta lite sovmorgon, inte stressa, inte anstränga sig… En annan sak som är härlig med semester är att det finns så himla mycket tid och lite mer energi än vanligt för att faktiskt utsätta sig för lite fysisk aktivitet också. I 30-gradig värme är det otroligt svårt för mig att få till löpningen, men även utan löpning fick jag till riktigt svettiga turer i Spanien. Som promenaden på berget upp mot borgen Gibralfaro.

Precis som Castillo Sohail i Fuengirola byggdes den här borgen redan på 900-talet och har således en massa historia att förtälja. Den första delen byggdes av en kalif i Córdoba och på 1400-talet kom en sultan från Granada och tyckte att stället behövde bli ännu lite större. Los Reyes Católicos (de katolska monarkerna) Ferdinand och Isabella (som genom sina ättlingar grundade kungariket Spanien) ska ha belägrat borgen under tre månader men fick till slut känna sig besegrade när de blev hungriga och var tvungna att skaffa sig mat.

Idag är det inga väpnade konflikter vid borgen, men såklart ett populärt turistmål. Gibralfaro ligger precis bakom mitt hotell, jag såg det varje gång jag tittade ut genom och fönstret och det var alltid folk som kämpade sig uppför backarna. Svetten och arbetet benmusklerna får göra är såklart värt det, utsikten är rätt så grym därifrån. Att gå in i själva borgen kostar 2,20€ och det är det säkert väl värt, men själv nöjde jag mig med att ta mig upp och kolla in utsikten. Det finns en utsiktsplats i form av en slags balkong (eller vad ska jag kalla det?) men vill man vara lite ensam kan man bokstavligt talat gå två meter extra och komma in på en slags vandringsled som går runt berget. Där mötte jag prick noll personer och det kan ju faktiskt vara lite skönt att slippa vara mitt i turiststråket och allas kameror.

Så, en tur upp hit om du besöker Málaga är såklart att rekommendera. Orkar man inte gå (eller springa) upp så verkar det gå turistbussar upp stup i kvarten, så upp tar man sig alltid. Man kan också göra som jag och helt oplanerat lyckas ha denna promenad inplanerad på semesterns enda disiga morgon, fast en vattenflaska (eller två) kan nog vara att rekommendera ändå. Och vill man ha fina vyer från hotellbalkongen kan man ju boka ett hotell med utsikt mot berget (vem behöver havsutsikt liksom när man har en gammal borg att titta på?).

Hur man backtränar i Fuengirola: Castillo de Sohail!

Det finns mycket historia i Spanien. T.ex. verkar det finnas minst en borg i varenda liten stad i detta land. I Málaga har vi Gibralfaro och i Fuengirola Castillo de Sohail. Vi har alldeles för få borgar i Sverige! Har jag förstått spanskan rätt så började konstruktionen av Castillo Sohail redan på 900-talet, galet ju. Under 1400-talet var det den kristna militären som höll hus där då de försvarade sig mot det muslimska Reino Nazarí i Granada. Mer än så har jag inte läst på, men idag används borgen för underhållning i form av konserter och dylikt, ja och så för alla som vill svettas lite och få en schysst utsikt över den lilla staden.

Att åka till de här spanska städerna och inte svettandes ta sig upp till dess borgar vore ju något slags tjänstefel, eller turistfel då. Så det gjorde jag såklart när jag var i Fuengirola. Stånkade mig upp för att få den där utsikten, sprang lite i en backe (med betoning på lite, pga herregud värmen och mitt på dagen) och kände mig duktig på toppen (som bara ligger 38 meter över havet men ju känns som flera kilometer när man svettas).

Idag inledde jag min dag med att ta upp till Gibralfaro, som ligger precis vid mitt hotell här i Málaga. Får läsa på lite kring Gibralfaros historia och återkomma med ett nytt inlägg om det. Varsågoda för dagens historielektion! Ser en ny bloggnisch växa fram: historieblogga!

Första morgonjoggen (någonsin) i Fuengirola

Det är ju en ganska larvig sak att ha ångest för, och ångest är kanske att ta i med ordvalet, men ändå: tänk alla resor man gjorde under åren man inte var löpare och hur många underbara löprundor man gick miste om då? För visst, det är trevligt att springa hemma också, men det är lite extra nice när man har miljöombyte och får springa på andra platser och se staden springandes. När jag var barn var vi i Fuengirola ganska många somrar, och nu är jag här på en blixtvisit några dagar igen. Att inte starta första dagen med en morgonjogg, det vore ju något slags tjänstefel.

Klockan åtta imorse var jag utanför dörren. Jag var trött efter gårdagens resa och några glas sangría på det, men ska man springa i Spanien på sommaren får man ändå vara ute i god tid. Det var redan då ganska varmt och det är ju inte direkt så att den svenska våren har gjort att man vant sig vid värme, men som sagt: morgonjogg var givet.

Det var en del motionärer och spanska damer ute längs strandpromenaden och solstolsuthyrarkillarna höll på att ställa i ordning på stranden. Utöver det var det lugnt och skönt och en perfekt start på dagen förstås. För sådana morgnar är det faktiskt värt att ställa väckaren, även på semestern. Under de resor jag har gjort under min korta tid som löpare har jag såklart alltid tagit åtminstone några morgonjoggar, och de turerna etsar sig fast bra mycket bättre i minnet än rundorna hemma i Göteborg.