Neusser Sommernachtslauf – racerapport

Helgen som gick spenderade jag i Tyskland då det var dags för tidernas allra första internationella ASICS FrontRunner-möte. Jag känner mig verkligen så lyckligt lottad som fick vara med om det (och mer om det kan du läsa i ASICS-bloggen). Som en liten bonus under helgen var det lopp i Neuss där vi befann oss, så cirka 150 Frontrunners från hela Europa tågade tillsammans genom stan för att springa lopp. Att få vara en del av ett sådant lag, det är kärlek det! Eftersom jag sprang maraton helgen innan hade jag valt att nöja mig med att springa 5 km, just in case, hade ju ingen aning om huruvida kroppen skulle känna sig återhämtad redan.

5 km-lopp är ingenting jag vanligtvis sysslar med. 5 km är så sjukt jobbigt! Det är liksom lite för kort för att springa lugnt emellanåt, men så himla långt för att maxa hela vägen. Men maxar gör man ändå, och herregud vad jobbigt det är.

Neuss är inte en stor stad och loppet gick runt runt runt på en bit som var dryga 1,1 km. Otroligt åskådarvänligt och med tanke på att jag hade alla Frontrunners som senare skulle springa 10 km som publik så var det faktiskt väldigt trevligt att springa runt, runt, runt. För energin och peppen man fick när man sprang förbi hela det gänget – alltså det går inte ens att beskriva. Gåshud!

Vi var ett gäng Frontrunners som skulle springa 5 km och vi laddade såklart tillsammans vid starten. Jag och en tjej från svenska laget stod bredvid varandra och när startskottet gick hamnade vi i ett tempo som kändes rätt bra för oss båda. Vi sprang ihop hela loppet, och det var första gången jag sprang tillsammans med någon ett helt lopp. Annars brukar jag liksom stänga in mig i min egen bubbla, men den här gången var det så himla bra att ha någon att kämpa tillsammans med. Vi gick ut i ungefär 5-tempo och det är ju snabbt för mig. Jag svor ganska mycket men bästa Matilda drog och peppade mig hela vägen.

Foto: Joerg Schueler

Vi vinkade till våra lagkamrater som hejade på oss och trots att det var så himla, himla jobbigt att springa så var det samtidigt så otroligt roligt. Överlag var det en riktigt bra publik på plats och det gav så mycket energi. Trots att jag ville ge upp så många gånger och bara gå istället så lyckades vi hålla ett rätt snabbt tempo och spurtade över mållinjen med ett nytt 5 km-personbästa! Tiden blev 25:21 och jag är sjukt nöjd med den. Visst, hade ju kunnat skippa att gå lite vid en vätskekontroll och på så sätt kanske kunnat komma under 25 minuter, men det var faktiskt väldigt tungt och med tanke på att jag tränat för långlopp och inte direkt snabbhet så är jag sjukt nöjd. Och tider är ju som vi vet inte det viktigaste här i livet. Löparglädje är nummer ett!

Paddla, yoga, spring

Igår var det nationaldag och ledigt från jobbet, och då passade det ju perfekt att jag var inbokad på ett träningsevent vid Delsjön här i Göteborg. Ett triathlon helt i min smak! Vad vi gjorde? Vi sprang lite, yogade lite och så testade jag en för mig helt ny grej: ståpaddling eller SUP (Stand up paddle) som det brukar kallas. Fick med mig min fina vän Jennie också, vilket såklart blev grädden på moset som vi (kanske inte så ofta) säger.

Löpning

Det började med att vi delades in i tre grupper och sedan gick runt stationsvis. Min grupp inledde med 30 minuter löpning som genomfördes på egen hand. En perfekt uppvärmning! Trots maraton tre dagar tidigare kändes löpsteget riktigt bra, så nu är jag sugen på att springa mer igen. Området runt Delsjön är verkligen fint, borde springa där oftare.

Yoga

Efter 30 minuter var det dags för yoga med Maria Cerboni. Har jättelänge velat yoga utomhus för att det verkar så himla härligt, och det var det! Jag kan lätt bli lite rastlös om jag yogar på gym eller hemma, men att göra det ute i naturen var underbart. Riktigt skönt för den här något stela löparkroppen att få sträcka ut sig lite. Säger som hundra gånger förr: jag måste ta tag i yogan!

SUP  – ståpaddling

Detta har man ju sett rulla förbi i instagramflödet då och då, och ibland med yogande människor på brädan. Riktigt på den nivån blev det dock inte för mig, jag hade nog med att försöka stå på brädan. Det blåste ganska rejält igår, vilket var lite halvstressande för mig som är lagom rädd för vatten och aldrig har paddlat ens sittande, men det kändes tryggt ändå. Vi var ju en liten grupp och hade en erfaren instruktör med oss så (plus att jag väl höll mig ganska nära strandkanten hela tiden, haha).

Det hela startade såklart med en genomgång på land, om hur man går tillväga. Sedan ut i vattnet! Började med att stå på knä på brädan, men ramlade ändå i vattnet så tyckte väl att det var lika bra att försöka stå upp också. Det är ju ändå det som är grejen! Det var ganska befriande att ramla, då behövde jag liksom inte oroa mig för det längre. Det var ganska vingligt, men så himla himla kul! Detta måste jag göra om någon gång!

 

Stockholm Marathon 2017 – racerapport!

Alltså bara att skriva rubriken ovan, jag kan inte fatta att det är sant. Jag ska skriva en racerapport från ett maraton? Hur tusan gick det till? Vem har jag blivit? Jag som inte ens kunde springa till den där sabla spårvagnen för fyra år sedan. Nu har jag sprungit ett maraton, och jag kan dessutom gå idag utan att det ser ut som att jag är bajsnödig.

Innan starten

Den som har hängt med mig i sociala medier vet att jag har varit extremt nervös inför detta. Det var ju en rätt spontan grej att jag anmälde mig, och jag känner ju inte att jag har tränat tillräckligt. Alla långpass jag hade tänkt köra, vad hände med dem? Men jag kommer till Stockholm och träffar mitt underbara ASICS-gäng, som peppar mig som tusan. På lördag morgon träffas vi alla ganska tidigt på Stadion för att fixa i ordning oss, ta lite snygga bilder, hänga och peppa tillsammans. Får hysteriska nervösa skrattanfall och undrar vad jag gör här. Min uppladdning har varit ganska dålig med kass sömn och dåligt med mat, har ju varit så nervös… Jaja. Bara att köra nu. Nervöskissar ett par gånger och sedan är vi iväg!

Första halvan

Jag startar i sista gruppen och är iväg strax efter 12. Det är en galen stämning i startfållan, till och med jag som brukar vara rätt sammanbiten tjoar och applåderar litegrann när det är dags att starta. Jag har med mig min GoPro men har bara upp den i starten och bilden ovan beskriver känslan perfekt. Det där är inget tillgjort leende framför en kamera, jag mår precis så där. Lycklig rätt igenom. Upprepar för mig själv i typ fem kilometer: “Ida, fattar du vad du håller på med? Du springer ett maraton!”. Helt omöjligt att inte få rysningar och bli gråtfärdig av den insikten.

Det är såklart ganska trångt i starten, men det känns okej. Jag ska ju ta mig 4.2 mil så det känns bra att försöka hålla nere tempot i början, när man lätt kan bli ivrig. Jag har egentligen inte lagt upp någon strategi för loppet, utan tänker bara lyssna på kroppen och låta den bestämma. Kilometermarkeringarna dyker upp galet snabbt i början, och såklart ska någon fyndig person bakom mig utropa “Nu är det bara 40 km kvar” när vi har sprungit 2. Anledningen att jag hör detta? Jag har tydligen slutat lyssna på musik på lopp (hur hände det?) och kanske är det också därför jag genom hela maran faktiskt håller ett relativt jämnt tempo? Men framförallt passar jag på att njuta av att lyssna på publiken och löparna runtomkring mig. Stämningen är underbar, publiken är grym.

Jag har väldigt dålig koll på Stockholm och vet inte riktigt var vi springer. Innan loppet har jag inte ens tittat på banan, det var som att jag inte riktigt ville veta vad jag gav mig in på. Det enda jag egentligen vet är att vi kör två varv, att folk tycker att Västerbron är jobbig, att Djurgården är dryg och att vi springer i mål på Stadion. Förutom det har jag dålig koll på läget.

Det är ganska intressant hur huvudet jobbar när man springer. Jag har bestämt mig för att ge mig själv små belöningar efter vägen, som att lyssna på musik efter ett visst antal kilometer (vilket det sedan visar sig att jag inte ens vill göra), att få gå lite efter en mil (vilket jag inte heller vill) och jag tror att det är grejen att jag inte ens vill ha mina belöningar som gör att det känns så himla lätt första halvan. Men nu hoppar jag lite. Vi får backa bandet.

Vid 9 km kommer den beryktade Västerbron för första gången. Det känns så himla bra att springa uppför och över bron, jag fattar ju att jag kommer att tycka att den är skitjobbig på andra varvet, men just nu njuter jag fortfarande bara så jävla mycket. Asics har byggt upp värsta häftiga atmosfären på bron och skylten med “Don’t run, fly!” (som det också står på mitt linne) gör att jag får ännu mer energi. Älskar livet!

Plötsligt har det gått 17 km och vi är tillbaka vid Stadion. Jag trodde det var långt kvar och blir förvånad över att det har gått så lätt ända hit. Blir också förvånad över att jag inte alls blir nedslagen av tanken på att jag ska springa ett varv till och lite mer innan jag är där igen för målgången. Det känns fortfarande bara roligt och när jag ser markeringen för 21 km är jag förvånad över att jag fortfarande känner mig så fräsch. Första 21 km har bara gått några minuter långsammare än Göteborgsvarvet, och den sista biten av Göteborgsvarvet var jag ju helt förstörd! Jag har nog en bra dag idag, men framförallt verkar det som att hjärnan verkligen är inställd på att jag ska springa längre än någonsin förr.

Andra halvan

På Djurgården är det nästintill folktomt (förutom oss löpare då). Runt 24 km börjar jag tycka att saker och ting är lite jobbiga och här går jag lite för första gången. Jag trycker i mig en medhavd fruktpuré (ni vet sådan där som bebisar får – sjukt bra grej!) och det känns lite bättre. Under hela loppet har jag druckit vid varje vätskekontroll så jag mår ändå rätt bra och känner att vätskebalansen är rätt. Men när det går uppför känner jag mig bara så trött i benen så på Djurgården passar jag på att försöka återhämta mig lite genom att gå i backarna. Att sedan börja se lite civilisation igen vid Gröna Lund gör under för humöret som har dalat en del de senaste kilometerna.

Jag har fasat lite för den beryktade 30 km-väggen, men ändå bestämt mig för att inte lägga fokus på den. Istället för att tänka på att det är tungt där så tänker jag på att för varje meter jag tar så blir det ett nytt distansrekord för mig. Jag har aldrig tidigare sprungit mer än 22 km och nu är jag uppe i 30. Det är ju galet! 31, 32! Vid 33 km blir det dock jävligt jobbigt och jag fattar inte hur jag ska orka nio till. Börjar krampa i framsida lår och det gör ont både när jag springer och när jag går. Jag hör några av mina lagkamrater från ASICS FrontRunner heja på mig vid ett par tillfällen och det gör ju ändå att jag får lite ny energi. Men kämpigt är det, det är det verkligen.

Den sista milen är det hopp och förtvivlan, förtvivlan och hopp. Plockar fram alla mantran jag kan komma på. De hjälper en del. Hur jag än gör så gör det ont. Springer jag gör det ont. Går jag känns det okej, men när jag börjar springa igen gör det ont. Bävar för att behöva gå för att jag vet hur ont det kommer göra att börja springa. Vet knappt vad jag gör de sista kilometerna men på något sätt tar jag mig framåt. Kilometer 37 tycks dock aldrig vilja ta slut, men gör det ändå så småningom.

Sista biten och målgången

Det här. Alltså det här är det sjukaste jag varit med om. I löparväg i alla fall. Från att ha känt mig totalt tom på energi händer något den sista kilometern. Plötsligt känner jag igen mig och är nära Stadion. Det är packat med folk. Alla hejar. Det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Är så jävla nära på att klara ett helt jäkla maraton. Jag flyger ju knappast fram, men det känns som att jag gör det. Ryser i hela kroppen, känslan är så mäktig. Svänger in på Stadion och fattar inte hur det kan vara sant. Är nära på att börja gråta när en instagramföljare springer upp bredvid mig och vi konstaterar att vi är så jävla grymma som håller på att klara ett maraton. När jag springer över mållinjen får jag en stor kram av vår ASICS-boss och jag vet inte om jag skrattar eller gråter men jag står på benen, jag har klarat mitt livs första maraton och jag är så obeskrivligt lycklig. Obeskrivligt på riktigt, jag vet verkligen inte hur jag ska kunna beskriva den känslan.

Det var inget blod, men det var fanimej svett och tårar. Skratt och leenden. Onda vader och lår. Hopp och förtvivlan. Jag fattar grejen med att folk springer maraton. Jag fattar den verkligen. Det här är det värsta jag har gjort. Men också det bästa. Idag minns jag inte hur ont det gjorde, men jag minns målgången så väl att jag får rysningar av att tänka på den. Och visst är det målet som räknas, men för den som är intresserad blev tiden på mitt första (men säkerligen inte sista) maraton 4 timmar, 51 minuter och 28 sekunder. Nöjd med den. Men framförallt: upplevelsen. Vilken jäkla upplevelse (pardon my French). Är så innerligt glad över att jag inte ställde in min medverkan på ASICS Stockholm Marathon. Det var ju ganska nära…

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Blodomloppet 2017 – racerapport!

Jag sprang ett 5 km-lopp. Det var inte igår. Nej alltså det var idag, men innan idag var det verkligen inte igår. Vet inte ens hur man skriver en racerapport om ett lopp på 5 km, hann det hända något? Nåja, vi gör ett försök! 

Det är en lång arbetsdag, mycket att göra. På kvällen springer vi Blodomloppet. Nästan alla lärare på skolan kör, och man är ju inte den som är den som inte springer lopp när det vankas sådana. Eftersom det är maraton på lördag känner jag inte för att maxa 10 km så jag nöjer mig med att anmäla mig till 5 km. Känner mig rätt trött men bestämmer mig såklart för att göra mitt bästa! Det var jättelänge sedan jag sprang ett 5 km-lopp, så ett nytt personbästa vore väl ändå på sin plats och faktiskt ganska rimligt att klara.

Men redan när det är dags för start känns det som att jag får revidera den planen. Det är så trångt! Alltså, det är SÅ TRÅNGT. Starten går och det går så långsamt. Så, så långsamt. Att springa om folk är dessutom nästintill omöjligt, för det är ju så, så trångt. Kompisseedingen har uppenbarligen inte funkat (alltså att man ställer sig längre bak om man tänkt gå eller springa lite långsammare) och att hålla till höger verkar inte vara någonting man gör på detta lopp… ? Förbättringsområde Blodomloppet: startgrupper? Ändå rimligt när det är typ 12000 startande?

Jag är inte den som är den, och jag är heller inte den som är jättesnabb, och det är klart att alla oavsett tempo ska springa loppet, men det här är så jäkla frustrerande att jag håller på att tappa humöret. Så fort jag får fart i benen måste jag tvärnita eller åtminstone sakta in eftersom någon tvärnitar eller saktar in framför mig. Det är helt hopplöst, på tok för mycket folk på ett och samma ställe. När jag kommer in på målrakan har jag så sjukt mycket energi kvar att jag drar till med den snabbaste spurten på något lopp jag någonsin sprungit, men hur kul är det att komma i mål och inte känna sig färdig? Till råga på allt får jag ingen medalj, men det visar sig att man tydligen kunde få gå och hämta en i informationstältet…

Nej, jag är ledsen, det här var ingen höjdare. Det var sjukt trevligt att köra en löpkväll med kollegorna, men trängseln gjorde att jag bara inte kan känna mig helt tillfreds med detta lopp. Tiden blev 27.01 och jag hade nog kunnat kapa flera minuter om jag hade haft plats att springa. Tiden är ju inte det viktigaste, men ändå…

 

En annan halvmara i Göteborg

En röd dag mitt i veckan! Tror att löpning är hugget i sten en sådan dag? Solen skiner, temperaturen ligger runt 20, maraton hägrar om nio dagar… Inga tider att passa, det får bli ett långpass. Drömmen är 30 km men jag är realistisk och satsar på 20. Det är bara fem dagar sedan Göteborgsvarvet så jag är beredd på att benen kanske inte är helt upplagda för att springa långt igen. Eftersom det bara är fem dagar sedan Göteborgsvarvet är den blå linjen kvar och jag bestämmer mig för att köra Varvet en gång till. Med viss modifikation. Och med mindre publik.

Springer hemifrån till Slottsskogen där banan startar. Redan sju kilometer in innan loppet ens har startat. Det är mycket folk i Slottsskogen, det är ju helgdag och fint väder. Av någon anledning ligger de i gräset och gottar sig, står inte på sidorna och hejar på mig när jag susar förbi. Jag springer uppför Säldammsbacken (nåja, springer är att ta i, jag går nog, den är sjukt mycket jobbigare när man inte har massa folk som hejar på en) och följer den blå linjen till Mariaplan och vidare mot Älvsborgsbron.

Älvsborgsbron är mycket jobbigare att springa när man gör det ensam. Man ser ju ut över kanten! Får typ svindel och springer snabbt ner till andra sidan. Får flashbacks från Varvet hela tiden. Inte så konstigt. Nere på Hisingensidan fortsätter jag att följa den blå linjen (annars springer jag ju garanterat vilse, you know me) men hamnar vid en återvändsgränd. Sprang vi genom någon slags byggarbetsplats i lördags? Tydligen, för nu är det avstängt och den blå linjen försvinner. Vet inte riktigt vad jag ska göra, är så opepp på att springa vilse, men det känns ju inte heller så kul att springa tillbaka samma väg. Jag kommer på att jag ju inte har några andra planer, alltså en hel dag på mig att springa vilse så bestämmer mig ändå för att göra ett försök. Hamnar i något slags grönområde och ännu en återvändsgränd. Hur faaaen tar man sig från Hisingen?

Till slut återfinner jag den blå linjen, till min stora lättnad. Jag följer den en bit men när jag har sprungit typ 14 kilometer tycker jag att jag behöver någon slags energi, så jag svänger in på 4Gott och köper en cola. Sätter mig ner på Eriksberg och tar det lugnt en stund. Njuter av lugnet och att jag är ute och myslöper. Jag älskar att springa lopp, men jag älskar sådan här löpning också. När man har all tid i världen och kan ta colapaus om man känner för det. Löpning behöver inte vara full fart hela tiden och man kan ta pauser ibland, kilometerna räknas ändå.

Efter en kort paus springer jag vidare och snart börjar benen kännas rätt tunga. Sprang trots allt en halvmara för bara några dagar sedan, solen steker och jag har en ynka pytteliten vattenflaska med mig och den är slut för längesen… Men jag pinnar på. Följer inte den blå linjen helt och hållet, nu kan jag ju springa längs vattnet hela vägen, svårt att göra när det är 60000 pers som ska springa… Men är man ensam går det fint. Och det är jättefint. Lindholmen är ju så sjukt fint, varför visste jag inte det?

Från Lindholmen till Götaälvbron är det ytterligare några kilometer och nu känner jag att jag behöver vatten. Helt klart en nackdel med att springa Göteborgsvarvet ensam – vätskekontrollerna är borta! Försöker hitta någon kiosk eller ett café men efter Lindholmen verkar det vara helt kört. Ser bara kranar och betong och knappt en enda människa. Och verkligen inget café. Det är bara att ta sig in till stan på ren vilja, där finns Pressbyråar och dylikt i mängder.

Springer över Götaälvbron och får nästan panik (fan vad högt upp jag är!). Vågar knappt titta ner utan fokuserar bara på att ta mig över utan att ramla i vattnet. Är så törstig att jag knappt vet vad jag ska göra. Drömmer om Pressbyrån. Springer ner för bron, in på Centralstationen och ställer mig i världens längsta kö för att köpa en vattenflaska för 30 spänn. Värt det. Men här tar mitt Göteborgsvarv slut. Jag hade tänkt springa några kilometer till, men efter den evighetslånga kön på Pressbyrån tar jag slut. Häller i mig hela vattenflaskan och åker spårvagn den sista biten hem.

Det blev en runda på 21 km och jag är så sjukt glad att jag kan dra ut och riva av en halvmara så där, särkilt efter att ha sprungit en på lopp bara några dagar tidigare. Tack kroppen, du fattar inte hur tacksam jag är! Men det känns ju klart oroande att jag ska försöka mig på den dubbla distansen nästa helg, borde ju ha börjat med mina långpass lite tidigare… Och de borde ju ha varit längre än två mil… Men, det är inget att göra åt nu. Bara lägga benen i högläge och hoppas på det bästa.

Löpning upp till Skansen Kronan

Tack vare att jag började springa har jag nog helt klart sett fler ställen i Göteborg än om jag inte hade sprungit. Man blir ju trött på sitt närområde och springer lite på andra ställen, eller gör avstickare på sin vanliga runda. Man (jag) skulle ju bli galen av att springa samma runda varje gång. En bra sak med att göra den där Göteborgsfilmen var förutom att det var roligt att jag äntligen tog mig i kragen och drog till ställen jag tänkt på hur länge som helst. Det var t.ex. första gången jag var upp till Skansen Kronan, helt galet ju för det var ju hur fint som helst.

Skansen Kronan är alltså en fästning som började byggas 1687. Ligger i Haga så det är lätt att ta sig dit. Man kan t.ex. ta sig till Linnégatan och bara traska (eller springa) uppför alla trappor därifrån. Helt klart ett bra backträningspass att ta sig upp dit. Närmast tror jag att hållplats Prinsgatan är om det är någon som är sugen på att ta sig dit! Därifrån är det bara att gå över vägen och sedan är det omöjligt att missa (även för mig som inte hittar någonstans).

Eftersom det är en fantastisk utsiktsplats är det nog i regel rätt mycket folk där uppe, men eftersom jag skulle filma ville jag vara lite ensam. Därför steg jag upp tidigt en söndagsmorgon och det resulterade i att jag hade hela stället för mig själv (i alla fall en liten stund). Det kan jag rekommendera! En stund för sig själv på toppen av Göteborg, inte illa! Jag älskar verkligen att ta mig upp till ställen där jag har utsikt över staden, det finns en hel del sådana bra utsiktsplatser, och denna rankar nu rätt högt upp på min lista. Kanske högst!

På andra sidan stan, vid Stampen, och ganska nära där jag bor finns Skansen Lejonet. Jag skäms nästan över att jag inte har lyckats ta mig dit någon gång, fast det säkert inte tar mer än 10-15 minuter för mig att springa dit. Står på min att-göra-lista nu! Men det är ju samtidigt härligt att jag har sprungit runt i den här stan i fyra år nu, men fortfarande har en massa platser kvar att utforska. Bådar gott inför sommaren!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

This is Gothenburg

Herregud, det är så intensiva tider att jag inte ens har hunnit visa Göteborgsfilmen som nu legat ute och gottat sig på nätet i mer än en vecka!

Ja, jag fick ju alltså frågan i februari någon gång om jag ville visa upp mitt Göteborg. Eftersom jag uppenbarligen har blivit en linslus på äldre dagar kunde jag såklart inte säga nej till detta ärofyllda uppdrag. Som någon kanske vet firar Göteborg 400 år 2021 och fram till jubileumsåret har staden olika slags teman (eller vad vi nu ska kalla det). Ett nytt varje år och i år är det “en grön och skön stad”. Vad passar då bättre än lite löpning, liksom?

Min alldeles egna sida hos Göteborg

Nu finns det en sida på goteborg.com där man hittar en intervju med mig, filmen såklart och även mina tips på de bästa rundorna i Göteborg (med karta!). Det var så sjukt roligt att bli tillfrågad om att göra detta och jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

–> This is Gothenburg by Ida Aspviken