Urban Run Gothenburg

Göteborgsvarvet och Innerstaden Göteborg slog sina kloka huvuden ihop och gjorde ett lopp mitt i stan. Här utlovades det spring på ställen där man vanligtvis inte springer, och det lät ju bara lite för roligt för att kunna motstå. Och så idag var det plötsligt dags!

Att ställa väckaren en söndag är ju inte direkt jätteroligt, så jag är inte mitt peppigaste jag när jag drar mig upp ur sängen klockan 7… Men äter min gröt, mitt ägg och suger i mig kaffet (standardfrukost när det är dags för lopp), tar spårvagnen till Kungsportsplatsen och traskar upp till startområdet vid Kungstorget. Det är bara runt 300 personer som får möjligheten att starta i premiärupplagan av detta lopp, så man slipper långa köer till nummerlappsutdelning och bajamaja. Gott så! Ser några bekanta ansikten som liksom jag springer alla (nåja) lopp i Göteborg och rätt vad det är går starten och vi är iväg! Det är ingen tidtagning och det känns faktiskt väldigt skönt, ett myslopp liksom, perfekt.

Först styr vi stegen mot Domkyrkan och jag kan ju inte annat än att fnissa lite åt hela grejen. Har sprungit mina asfaltslopp och fjällopp men genom någon kyrka har jag aldrig tagit mig på ett enda av alla lopp. Jag har aldrig varit inne i Domkyrkan, så det är ju fint bara att vara det.

Vidare från Domkyrkan till Magasinsgatan och rätt in på Da Matteo där det doftar nygräddat bröd och gott kaffe. Känns lite orimligt att sätta sig ner och äta frukost där och då, så jag fortsätter att springa istället, men de som redan satt där och åt sin frukost fick väl något av en överraskning när 300 löpare stormgästade.

Vi lämnar kaffeparadiset Da Matteo och lunkar vidare! Upp för en massa trappor till Kungshöjd där det finns ett selfiestopp för alla som känner för det. Det gör man ju, så jag springer upp till utsiktsplatsen och spanar ut över Göteborg en stund.

Jag vill bara säga: läs denna racerapport med reservation för att ställena vi sprang på kan komma helt i oordning. Mitt lokalsinne är ju halvtaskigt (för att inte säga heltaskigt) och när jag springer tänker jag inte så mycket på när jag springer var. Jag minns alla ställen jag någonsin sprungit på, men när, var och hur är väl lite luddigare… Nåväl. Här någonstans springer vi även genom ett parkeringshus, vilket ju också känns aningen udda, men förvånansvärt roligt.

Själva löpningen känns bara så himla lätt och kul, det är skönt att springa utan någon tidspress och jag struntade i både klocka och Runkeeper också, så jag har överhuvudtaget ingen aning om hur snabbt det går. Det är mysigt att springa bara på känsla, att skratta lite över att bli bjuden på färska räkor efter att sprungit genom Feskekôrka och sedan smaka på ost i Saluhallen.

Och rätt vad det är så är det slut. Vet inte exakt hur långt det är (pga ej klocka eller Runkeeper), men det sägs att banan är runt 6,5 km lång och herregud så många längre (ja alltså jobbigare) 6 km-rundor jag sprungit i mina dagar. Här hann jag ju knappt börja springa innan jag var i mål.

Ja, jag tackar och bockar för initiativet till detta lopp, och hoppas verkligen att det blir en uppföljning nästa år. Då står jag lätt på startlinjen igen! Glädjelopp rakt igenom! Älskar att det finns så himla många roliga lopp nuförtiden, tänk så mycket kul jag hade missat om jag aldrig hade blivit en löpare.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Löpning upp till Skansen Kronan

Tack vare att jag började springa har jag nog helt klart sett fler ställen i Göteborg än om jag inte hade sprungit. Man blir ju trött på sitt närområde och springer lite på andra ställen, eller gör avstickare på sin vanliga runda. Man (jag) skulle ju bli galen av att springa samma runda varje gång. En bra sak med att göra den där Göteborgsfilmen var förutom att det var roligt att jag äntligen tog mig i kragen och drog till ställen jag tänkt på hur länge som helst. Det var t.ex. första gången jag var upp till Skansen Kronan, helt galet ju för det var ju hur fint som helst.

Skansen Kronan är alltså en fästning som började byggas 1687. Ligger i Haga så det är lätt att ta sig dit. Man kan t.ex. ta sig till Linnégatan och bara traska (eller springa) uppför alla trappor därifrån. Helt klart ett bra backträningspass att ta sig upp dit. Närmast tror jag att hållplats Prinsgatan är om det är någon som är sugen på att ta sig dit! Därifrån är det bara att gå över vägen och sedan är det omöjligt att missa (även för mig som inte hittar någonstans).

Eftersom det är en fantastisk utsiktsplats är det nog i regel rätt mycket folk där uppe, men eftersom jag skulle filma ville jag vara lite ensam. Därför steg jag upp tidigt en söndagsmorgon och det resulterade i att jag hade hela stället för mig själv (i alla fall en liten stund). Det kan jag rekommendera! En stund för sig själv på toppen av Göteborg, inte illa! Jag älskar verkligen att ta mig upp till ställen där jag har utsikt över staden, det finns en hel del sådana bra utsiktsplatser, och denna rankar nu rätt högt upp på min lista. Kanske högst!

På andra sidan stan, vid Stampen, och ganska nära där jag bor finns Skansen Lejonet. Jag skäms nästan över att jag inte har lyckats ta mig dit någon gång, fast det säkert inte tar mer än 10-15 minuter för mig att springa dit. Står på min att-göra-lista nu! Men det är ju samtidigt härligt att jag har sprungit runt i den här stan i fyra år nu, men fortfarande har en massa platser kvar att utforska. Bådar gott inför sommaren!

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Vårtävlingarna 2017

Lördag. Vaknar tidigt. Rätt pepp. Idag är det dags för årets första lopp! Ångrar eventuellt beslutet att dricka öl kvällen innan, men det är som alltid lätt att vara efterklok. Inte ens det ska få förstöra känslan av årets första loppdag. Det är Vårtävlingarna i Skatås som är först ut, och vårtävling it is, det känns verkligen som första vårdagen; solen skiner och fåglarna kvittrar. Ja, ni vet hur det är.

Det är 279 startande i dagens lopp. Man måste ändå gilla sådana här små lokala lopp. Inga människor att trängas med, inga armbågar. Man är på plats en halvtimme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Sedan har man ändå gott om tid till att prata med bekanta människor på plats, värma upp och gå på toaletten.

Starten går klockan 11, och banan är den välbekanta grusåttan i Skatås, som man vid det här laget nästan skulle kunna springa med förbundna ögon (nåja). Faktiskt ganska trevligt att veta prick var man är, prick hur långt man har kvar, prick var nästa backe är.

Jag känner mig väldigt flåsig, vilket kanske inte är så underligt med tanke på sämsta tänkbara uppladdning, men jag släpper pressen och kraven och bestämmer att detta blir en bra träningsrunda no matter what. Spelar ingen roll om jag inte springer den snabbare än jag brukar när jag tränar. Så jag springer lugnt och sansat i tre-fyra kilometer, och känslan blir bättre och bättre. Jag springer om några och så blir jag sjukt pepp av att folk är så snälla och står och hejar efter banan trots att vi typ är i skogen. Jag älskar när folk hejar och jag ropar alltid “Tack!” och då får jag alltid lite mer fart i benen. Andra halvan är det rätt bra tryck i benen faktiskt och precis som alltid när jag springer lopp (och som väl känns rätt rimligt) är jag helt slut när jag springer i mål.

Åttan är inte fullt 8 km lång, utan kontrollmätt till 7,8 km. Jag rullar över mållinjen på 43:39. Gillar man siffror så ger det ett snittempo på 5:36/km. Det är jag galet nöjd med! Det är verkligen ingen tid jag brukar köra mina vanliga träningsrundor på åttan på. Så trots allt lyckades jag få upp en tävlingsfart, och trots att uppladdningen som sagt var katastrofal så blev det ganska bra, och det bådar ju ändå ganska gott inför säsongen.

Det var första gången jag sprang en av Vårtävlingarna. Nästa helg kör de igen, då längre distanser. Hade gärna varit med då också, men då är jag inte i stan. Grymt arrangemang i alla fall, en riktigt bra tävling att starta upp säsongen med. Förmodligen kör jag nästa år igen!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ 

Midnattsloppet Göteborg 2016

När klockan är runt 21 kliver jag ur spårvagnen vid Marklandsgatan. Starten är i sista stund flyttad till Slottsskogsvallen istället för vanliga platsen i Slottsskogen. Det visar sig att det är helt genialiskt, i alla fall med tanke på bajamajaköerna som för ovanlighetens skull bara är typ 2 minuter långa. Varför? Alla kissar i skogen… Bra start på kvällen ändå. Det regnar något helt vansinnigt, så där som det nog bara kan göra i Göteborg, och klädinlämningen är en halvt hysterisk historia där alla försöker gömma sig undan regnet en stund innan start.

kladinlämning

Regnet upphör och det är dags för start. Starten går kl 22, och min plan att gå ut långsamt försvinner som vanligt ganska snabbt. Börjar sicksacka bland människorna och öka så fort jag får chansen. I efterhand inte så smart, men vi kommer till det… Upplever att det är lite mindre underhållning än vanligt efter banan, men det gör mig ingenting, för det känns samtidigt som att det är mycket folk ute och de är ena jäklar på att heja och leva om. Heja Majorna! Folk är så himla glada när man springer förbi, det är alltid sådan härlig stämning när man springer detta lopp. Löparna är också glada, och även på ställen där det är trångt är det ingen som skriker “HÅLL HÖGER!” eller armbågar varandra. Inte som på vansinniga Göteborgsvarvet alltså.

midnattsloppet

midnattsloppetstart

Fram till 5 km tycker jag att det känns ganska bra. Redan innan de värsta backarna kommer har det varit en del uppför, det är fan en helt jävlig bana detta. Men det går bra ändå. Tror att jag håller ett rätt bra tempo, men vet inte så noga för jag kollar inte klockan så ofta. Efter 5 km kommer dock det där som man fasat för: backen upp till Masthuggskyrkan. Trots att det här är fjärde gången jag springer loppet lurar jag fortfarande mig själv och tror att backen är kortare än den är. Jag springer dock hela, för på toppen ska jag ju få min belöning: utsikten över Göteborg och en vätskekontroll. Uppe på toppen: ingen vätskekontroll! Vätskekontrollen är flyttad! Blir helt förbannad och får dessutom mjälthugg när jag ska springa nedför. Sämsta tidpunkt för det, för det är ju här jag i vanliga fall susar förbi alla nedför, plockar in flera minuter. Inte ikväll. Mjälthugget håller i sig i ungefär en kilometer, och det är bara till att snällt försöka lunka fram… Men frustrationen!

Springer man loppet för första gången kanske man tror att det värsta är över när den där backen är besegrad. Men icke! Ty strax därefter kommer en ny kyrkbacke, vid Oscar Fredriks kyrka. Den är inte lika lång, men den är nästan jävligare. Här tar det stopp för mig och jag måste gå en bit. Skriker ut någon svordom och är förbannad på mig själv.

Sista 2 km till mål går på ren och skär vilja. Kanske till och med funderar på hur man gör när man bryter ett lopp. Det är ju såklart inte aktuellt, men undra kan man ju alltid… En dryg kilometer från mål börjar man möta folk med medaljer runt halsen. Upplyftande på sätt och vis, för då vet man att det inte är långt kvar, men retsamt samtidigt, för man blir ju så avundsjuk. Vill också vara i mål!

Av någon outgrundlig anledning får jag någon energi när jag börjar se ljuset, så jag spurtar in i mål. Det är underbart att vara framme, och jag kollar tiden… 60 minuter, 2 sekunder. VAFAN. Över timmen! Jag har inte sprungit milen på över timmen på jag-vet-inte-hur-länge. Hade man åtminstone kunnat få bort de där jäkla sekunderna och hamnat på 59:59 typ? Allt är Oscar Fredriks kyrkbackes fel. Och mitt eget för att jag fick mjälthugg. För att jag drack för mycket vin och tränade för lite under semestern. För att jag gick några meter i en vätskekontroll.

Ja, den här milen är jävlig. Göteborg är en backig stad, men Midnattsloppet har nog dessutom lyckats leta fram de allra värsta backarna. Nu kanske det inte låter som det när man läser, men jag äääälskar Midnattsloppet. Igår var de första 5 km ren och skär löparglädje, de roligaste och lättaste 5 km någonsin, men sedan tog det stopp. Men ändå. Älskar Midnattsloppet. Älskar folket som är ute och hejar, älskar maskeradlöparna, älskar alla de andra löparna också, älskar kexchokladen och medaljen, älskar känslan när man har besegrat Masthuggsbacken. Tiden, 60:02, det får väl vara en bisak. 60:02 är ju ändå nästan under timmen. Och jag fick en medalj.

medalj

“Det var dans på Brännö brygga, tralala”

skargard

Jag har alltid bott i kuststäder och älskar närheten till havet. Sedan är jag kanske inget större fan av att vara på havet, men gärna bredvid. Under mina snart sex år i Göteborg har jag dock varit riktigt dålig på att utnyttja närheten till havet, och svär varje sommar på att jag ska bli bättre på att åka ut till skärgården. Men så blir jag ändå inte det, pga anledningar. Förra sommaren var jag ut till skärgården en gång med jobbet, då till ön vi alla förknippar med Evert Taube – Vinga. Det var galet fint där, kan rekommendera en tur dit.

Vinga ligger ju dock ganska långt bort i skärgården, så där så att det blir lite projekt att ta sig dit, och vill man slippa projektet kan man alltid åka till någon av de mer närliggande öarna. I veckan när jag hade besök tog jag med besöket till Brännö.

skarven solglasogon

Det är verkligen så lätt att ta sig ut i skärgården i Göteborg. Det enda man behöver göra är att sätta sig på en spårvagn till Saltholmen, följa strömmen och hoppa på en båt. Man behöver inte ens betala någonting extra på båten, utan åker på samma biljett som man åkte spårvagn med. I sommar går det dessutom en båt direkt från Stenpiren i stan, så man inte ens behöver åka till Saltholmen. För tidtabell och mer info, kolla här. Att åka till Brännö tar bara ca 20 minuter från Saltholmen.

branno museum flakmoped

Vår dag på Brännö bestod mest av att strosa runt på ön, äta lunch på Brännö Värdshus och sedan strosa runt lite mer. Älskar lugnet när man kommer ut, ingen trafik (förutom flakmopeder) och inte särskilt mycket folk heller (veckan före midsommar har väl folk inte semester ännu, I guess). En otroligt fin dag! Nästa gång jag åker till skärgården ska jag nog packa med mig lite fika och hänga på klippor, sola och kanske till och med ta ett dopp. Skulle också kunna tänka mig att åka ut bara för att ta en löptur – fatta hur mysigt!

havet vardshus traktor

Bilder från en perfekt sommarhelg

Helgen som gick, hade den kunnat bli bättre? Tveksamt. Jag har längtat så efter ljumma, ljusa, fina sommarkvällar. Kan inte ens minnas att jag upplevde någon sådan förra sommaren, så denna sommar har redan överträffat fjolårets. Och så var det ju Håkankonsert också. Svårslagen helg. Jag tänker att bilder alltid säger mer än tusen ord, så låt mig visa världens mest perfekta långhelg med hjälp av just sådana.

Lördag känner jag mig äntligen relativt pigg igen (har varit helt däckad i några dagar), och det är väl inte så konstigt egentligen, ty Håkan-dagen är ju äntligen här! Möter upp de här fina för att handla gott och börja ladda för kvällen.

DCIM157GOPRO

Jordgubbar till förrätt (årets första svenska), mys på uteplatsen, Håkan Hellström genom högtalaren. Sol, värme, sangría.

jordgubbar laddade

Vräker i oss grillmaten. Årets första grill. Bara en sådan sak. Trots halvtrötta engångsgrillar blir maten perfekt, ty detta är ju den perfekta långhelgen.

grillar grillat

Springer till spårvagnen, glada som få. Kvällen är här nu, den som vi har väntat på sedan den 15 oktober då vi köpte biljetterna. Håkan på Ullevi. Förväntningarna är relativt skyhöga.

hakanullevi1 ullevikonsert

Ullevi är fullsatt. Sven-Bertil river av några bitar och 20:30 går Håkan på. Han vill aldrig sluta och kör i nästan 3,5 timme. Men han måste ju köra så länge, för alla låtar är ju så sinnessjukt bra.

Det är gåshud när Miriam Bryant river av “Det är så jag säger det”, det är gåshud när alla lyser med sina mobiler till “Aprilhimlen”, det är GÅSHUD när hela Ullevi sjunger “Valborg” och Håkan mest tittar på. Jag njuter och ser till att ta in stunden. Göteborgssiluetten bakom scenen i solnedgången. Folkhavet. Undrar hur Håkan känner sig. Ibland väntar jag bara att mamma ska komma och väcka mig, och säga att “Håkan, nu är det dags att gå till skolan.” meddelar Håkan. Det måste vara så jävla mäktigt att vara den människan.

fyrverkerier

Promenerar hem i sommarnatten, eftersom alla spårvagnar är fulla och jag vill bara bort från folkmassorna. Är lyrisk över kvällen. Nynnar på “Känn ingen sorg för mig Göteborg” och tänker att detta hade man ju aldrig kunnat ana när man såg Håkan Hellström på en liten utescen på “Snöröj”-festivalen i Luleå 2001. Somnar som en stock.

Söndag och jag vaknar lika glad som jag somnade. Inser att det är en bonushelgdag! Tar vagnen till andra sidan stan och sätter mig på en balkong med en fruktdrink eller två. Åker förbi Ullevi och passar på att köpa merchandise i världsklass. tshirts

Har finbesök även ikväll och uteplatsen är tillhållet innan vi bestämmer oss för att ta en promenad. Det är ju sol och magiskt ikväll också. Vi går till världens bästa utsiktsplats för att se om det går att höra något från kvällens Håkankonsert. Det gör det inte, men atmosfären där uppe är to die for. Svämmar över med sommarkänslor.

snikenskulle sunset

Promenerar till stan och det är såklart Håkanfeber. Göteborg är Håkan, eller Håkan är Göteborg denna helgen. Åker hem i sommarnatten och öppnar en flaska vin. Lyssnar på musik och reflekterar över gårdagens konsert. Den växer för varje minut som går.

Får en flash i mobilen om att Thåström gästar Håkan på Ullevi. Bryter ihop.

 

hemma

Kommer till slut över det, och inser att konserten var magisk med eller utan Thåström. Hade ju köpt biljett för att se Håkan, inte gästartisterna. Njuter till fullo av natten och somnar efter solen har gått upp igen.

Tack som fan världen för att jag fick denna helg! Vet inte hur resten av sommaren ska kunna överträffa detta! 

TrailVarvet 2016

trailvarvet1

Jag velade lite om huruvida jag skulle anmäla mig till detta lopp, men nu är det sprunget och klart och jag ångrar inte att jag gjorde det! Så inspirerande att få starta Varvetveckan redan på tisdagen, få känna på formen på ett riktigt lopp så pass nära inpå halvmaran, men ändå så pass långt ifrån att man hinner vila upp sig innan det är dags.

Trots verkligen inte optimala förberedelser på dagen (lektion till 15:30, hemma 16:00, hinna äta, byta om och åka till Slottsskogen och starten kl 18:00) så lyckades jag hinna till startområdet i lagom tid för att känna peppen och stämningen. TrailVarvet är (än så länge) ett ganska litet lopp – fulltecknat med 1100 löpare – och det var perfekt. Inga köer till bajamajorna, fatta vilken grej!

Okej, dags att byta tempus till (historisk) presens. 

Det är kanonväder för löpning. Runt 13-14 grader och sol. Jag skippar som vanligt den gemensamma uppvärmningen, ty sådan är jag och så går starten klockan 18. Jag ställer mig ganska långt bak i ledet eftersom jag inte vill rusa i början och slösa energi. Vet att det kommer många, många backar så det är bäst att spara på sig litegrann.

trailvarvet

Trots det får jag sämsta tänkbara starten då mjälthugget från helvetet dyker upp redan efter en kilometer. Innan det tyckte jag att jag kunde springa på rätt bra, men det här sätter såklart stopp för det fina tempot. Bara att dra ner på farten och hoppas att det går över. Vilket det gör. Men inte förrän efter 5 km ungefär. Vidriga första 5 alltså. Att det är rejält uppför första fem underlättar inte heller, men hör och häpna: det är lättare att springa uppför med mjälthugg än det är att springa nedför. Who knew? Antar eftersom det går snabbare nedför…

trailvarvet2

Loppet går i fina omgivningar. Det är kanske inte så mycket trail för dem som brukar springa trail, men för mig är det helt perfekt. Vi startar i Slottsskogen och springer vidare genom Botaniska trädgården för att komma upp till Änggårdsbergen. Jag har velat springa där så länge, och det är verkligen fint, så jag förstår varför jag har tänkt springa där… Högsta punkten, tillika en vätskestation, ligger på 100 meter över havet. Där är jag lite trött, så jag dricker vatten och unnar mig en sekund för att ta en bild. I efterhand inser jag att jag borde ha tagit en på… ehh.. utsikten mot Göteborg istället?

trailvarvet4

Fördelen med att springa mycket uppför är att man till slut måste ta sig ner igen. Och jag råkar vara ganska bra på att springa nedför, om jag får säga det själv, så under de sista kilometerna lyckas jag få upp ganska bra fart. Loppet är 10,6 km och jag springer över mållinjen efter 1:05:39. Det är jag faktiskt ganska nöjd med, särskilt efter det där mjälthugget som drog ner tempot rejält! Plats 179 i damklassen och placering 488 totalt. Kom ju inte sist!

För att summera: ett jättetrevligt lopp (så roligt att vara med på den allra första upplagan!). Lite trångt på vissa ställen, men så är det ju när många springer samtidigt… Sedan var det kanske lite otajmat att vi mötte promenadklassen efter 6 km, men de flesta var rätt schyssta och höll sig på sidan så man kunde springa förbi. Kul lopp med en rolig banprofil om än ganska så vidrigt jobbig emellanåt. Kan absolut rekommendera det, och själv kommer jag förmodligen att springa det även nästa år.

trailvarvetmedalj