Göteborgsvarvet 2019

Jag kanske borde starta återtagandet av bloggen med att beskriva åtminstone det senaste halvåret, tror man skulle förstå mig och mitt mående och löpformen bättre då. Men det är bara tråkigt. Det har varit mycket sorg och smärta och det känns mycket roligare att skriva om lopp… Så, here goes! Jag har sprungit Göteborgsvarvet ju! Förra året fick jag ställa in pga skada, och i år kunde uppenbarligen inte ens uppenbar oform hålla mig borta från startlinjen. Och alltså, man vet ju aldrig, jag kanske bara trodde att jag var i oform och skulle persa istället? Man vågar ju inte riskera att missa ett grymt lopp.

I år fick jag starta några grupper tidigare än sist jag sprang, för jag lyckades faktiskt persa på milen på seedingsloppet i mars (!). (Mitt nya milpers är 51:37 – fattar inte hur det gick till, men till gick det.) För första gången någonsin (har ju kört varvet hela fyra gånger) är jag på plats vid startområdet i tid, hinner lämna in väska och gå på toaletten i lugn och ro och behöver inte ens stressa till min startgrupp. Bådar ju gott, tänker man.

Starten går och det är som vanligt galet härlig stämning i Slottsskogen (och efter hela banan skall det visa sig). Det är åskkvavt och jag är genomsvettig redan vid Säldammsbacken. Känner ungefär här är att jag vill börja gå lite, men det känns ju så jävla pinsamt… Kan fan inte gå i Slottsskogen, vad ska folk tänka? “Hur fan ska hon orka 19 km till?”.

På riktigt är det här loppet en plåga från ungefär vägen upp mot Älvsborgsbron (så vad är det? Runt 5 km in?). Spoiler alert: jag tar mig i mål, men med facit i hand borde jag kanske ha brutit ungefär här?

Jag går upp för bron och undrar hur i hela friden (kan ju inte svära mig igenom en lopprapport) det här ska gå. Springer nedför och kommer över på Hisingen och bestämmer att jag nu lugnt och sansat ska springa åtminstone till 10 km-markeringen (återigen – med facit i hand, kanske borde ha brutit? 10 km-markeringen är ju liksom en droppe i havet när man snackar halvmara?). Vid 11 km-markeringen springer jag i snigelfart blandat med promenad och börjar till slut fundera på att faktiskt bryta loppet. Med alla dessa negativa tankar (“ska jag bryta? ska jag bryta? ska jag bryta?”) är det ju nästan ett ännu större mirakel att jag tog mig i mål.

Vid Lindholmen uppsöker jag en bajamaja. Egentligen inte för att jag är kissnödig utan förmodligen mest för att jag vill ha en paus. Där och då bestämmer jag mig för att jag ska bryta nästa gång jag ser en funktionär. Alltså, jag har 100% bestämt mig för att bryta. Det är inte värt att springa ett lopp när det känns så här. Har dessutom fått skavsår under armarna (WTF? Har aldrig hänt förut.). Men ödet säger sitt. Jag ser ingen funktionär förrän jag även ser Götaälvbron och när man är så nära stan känns det alldeles alldeles för sent för att bryta. Då är man ju nästan i mål? (Jojo)

På spänstiga steg med glädje i blicken…

Att det blir mitt långsammaste Göteborgsvarv är det inget snack om, men på något vänster har jag grävt fram någon slags kämparanda och fortsätter pinna på. Ibland springer jag rätt bra, för att plötsligt bryta samman och inte kunna ta ett enda löpsteg till. Tills jag plötsligt springer rätt bra igen. Och så där håller det på under hela den evighetslånga vägen uppför Avenyn, och på vägen tillbaka mot Slottsskogen. På Övre Husargatan är det någon som tycker det är lämpligt att ropa “Lyft på fötterna, Ida!” (det står ju namn på nummerlapparna numera), och hade jag haft någon energi kvar i kroppen hade han (ja givetvis en gubbe, förlåt mig) fan fått sig en utskällning. Håll käften bara eller säg något uppmuntrande för i helvete (är obviously fortfarande upprörd).

Jag springer (jo, springer faktiskt) över mållinjen på 2:19. 13 minuter långsammare än mitt snabbaste varv, men får min kanske mest välförtjänta (?) medalj.

Något Göteborgsvarvetpers blev det inte, någon vidare angenäm upplevelse blev det ju inte heller, men fan om jag inte återigen bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben? Och efter all skit som hänt den senaste tiden så känns detta som en enorm seger, faktiskt. Jag kanske borde ha brutit, men jag vet inte. Jag är ändå stolt över mig själv att jag genomförde, och jag hade nog varit galet besviken annars… Men, jag kommer nog att dra mig för att starta i långlopp igen utan att känna mig redo för det. Kanske låter självklart, men…

Göteborgsvarvet 2017

Jag tog mig i mål även i år. Tredje Göteborgsvarvetmedaljen är bärgad. Idag mår kroppen fint men resten av mig är lite ledsen att helgen är slut och att det är helt år kvar till nästa gång. Man (jag) har ju gått och väntat på detta så länge, och så hips vips är det över. 

Inleder lördagen med två frukostar och en förväntansfull men nervös stämning. Har ju Mari och Malin på besök som också ska springa och vi både peppar och stressar upp varandra. Lyssnar på Håkan Hellström på högsta volym (måste man ju när man ska springa Varvet) och ger oss iväg till Slottsskogssvallen. Det är runt 26 grader och sol ute och jag är mest nervös över att springa i värmen, jag har ju inte alls hunnit träna i någon värme i år.

Vi är på plats i god tid före start och hinner sitta i skuggan och ladda mentalt, samt titta på eliten på storbildsskärmen. Vinnarna på både herr- och damsidan hinner gå i mål innan det är dags att ställa sig i den evighetslånga bajamajakön. Precis som i fjol blir det lite stressigt iväg till startfållan, hinner dit med ganska knapp marginal, men vad gör lite sådan stress om hundra år? 14.43 springer jag iväg, och peppen är total! Tempen har redan börjat sjunka en del, samtidigt som det mulnat på. Vädergudarna lyssnade på löparna idag.

Det är mitt tredje Göteborgsvarv och det känns bra att veta vad som väntar. Jag vet att jag inte ska (eller ens har möjlighet pga så mycket folk) gå ut för hårt i början. I Slottsskogen gäller det att bara njuta av folkfesten, att samla energi från publiken. Springer på i ett skönt tempo och löpningen känns lätt. Säldammsbacken är inga problem heller, och rätt vad det är så är så springer vi genom Majorna. På Mariaplan hör jag världens bästa hejaklack som till och med har gjort en skylt i år (se bild längre ner, så fint va!). Blir såklart överpepp när jag ser och hör dem och ökar omedvetet tempot en smula. Upp på Älsvborgsbron och allt känns bra!

När man kommer ner från Älvsborgsbron är man på Hisingen, och Hisingen är lång. Båda gångerna innan då jag sprungit Varvet har jag tänkt “Men tar Hisingen aldrig slut!?” Av någon anledning händer inte det idag. Det är mycket folk ute, mycket musik och hejarop och löpningen känns så himla lätt. Jag är rädd att jag håller ett för högt tempo för att det ska funka hela vägen, men jag vill ändå chansa. Våga för att vinna liksom. Men när Götaälvbron närmar sig, då tar det stopp.

I år blir jag en av dem som inte orkar springa uppför bron. Jag har inte pannben för det. Jag inser att det är långt kvar av loppet och det gör att pannbenet slutar jobba och jag tror att jag behöver gå för att orka resten. Jag kanske orkar springa egentligen, men jag fixar det inte. När det planar ut igen börjar jag springa smått igen, fyller på med vätska i kontrollen på andra sidan och försöker ladda mentalt för de sista kilometerna. Det går sådär, för jag vet ju att det är det värsta kvar.

Jag kan inte riktigt njuta av att höra allt folk när jag närmar mig Brunnsparken och Avenyn. Så här i efterhand vet jag inte varför jag inte springer hela biten. Har jag verkligen så ont? Orkar jag verkligen inte? Jag växlar mellan gång och spring och stör ihjäl mig på det, för jag vill inte gå Göteborgsvarvet. Efter Götaplatsen går det i alla fall nedför en bit och det är skönt att få upp lite tempo igen. Vasagatan känns också seg, men jag springer. Jag ser ju ljuset nu, vet att det inte är så långt kvar. Men seriöst, är hela Göteborg byggt på (uppförs)backar eller? När jag kommer in i Slottsskogen vill jag bara gråta. Både av lättnad men också av en enorm frustration över att det är en hel kilometer kvar. Folk hejar och är bra men jag inbillar mig såklart att de hånskrattar åt mig för att jag egentligen inte orkar det jag just nu utsätter mig för.

Lättnaden när jag kommer in på Slottsskogssvallen och har målgången inom räckhåll, den är obeskrivlig. Trots att jag lidit sedan kilometer 15 lyckas jag frammana någon slags spurt och av någon jäkla märklig anledning lyckas jag persa på halvmaran med en minut, trots att jag har gått massor. (För den som tycker tider är viktiga att rapportera så blev min i år 2:07:41) Var det pannbenet eller orken som tröt? Hade jag kunnat göra en bättre tid? Tankarna snurrar. Påminner mig om att jag trots allt sprang en minut snabbare än i fjol, att första milen kändes sjukt lätt och att jag faktiskt har sprungit 21,1 km en vanlig lördag. Att jag hade världens bästa hejaklack och dessutom fick dela upplevelsen med fina vänner. Det är ju inte en dålig dag direkt!

Jag vet inte vad det är med löpning. Eller Göteborgsvarvet. Jag vet ju att det var sjukt jobbigt att springa. Jag vet ju att jag funderade på att aldrig ta på mig ett par löparskor igen. Men tio minuter efter målgång känner jag att det här är det bästa som finns. Har ett stort leende på läpparna och vill bums slänga in en anmälan till nästa år. Runners high så det bara skriker om det, fastän det var så jobbigt. Vad är grejen? Och hur kan det vara ett helt år tills jag får uppleva Göteborgsvarvet igen?

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Trailvarvet 2017 – racerapport!

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Varvetmilen 2017 – lopprapporten!

Vaknar på morgonen och känner mig lite förvirrad, har för mig att jag skulle göra någonting särskilt idag. Det tar några sekunder, men sedan kommer jag på att det ju är dags för lopp! Får lite panik och tror att jag har försovit mig, men jag hinner äta min gröt och dricka mitt kaffe i lugn och ro innan jag åker iväg till Frihamnen för dagens Varvetmilen.

Jag känner mig lite oväntat nervös. Jag brukar inte vara särskilt nervös inför lopp, men det suger lite i magen. Säkert är det väl för att min plan hela tiden har varit att persa på milen på detta lopp, och nu är dagen kommen, och inte tusan vet jag om jag är i bra nog form för ett nytt personbästa. Varför sätter jag sådana krav på mig själv? Har kollat upp vilket tempo jag behöver hålla för att det ska gå vägen (5.30/km) och det känns faktiskt rätt snabbt. Jag får helt enkelt ställa in mig på att det här kommer bli sjukt jobbigt, inga fem kilometers uppvärmning och sedan öka liksom…

Hämtar nummerlappen, lämnar in väskan och ställer mig i världsrekordslång toakö (sådan som det alltid är på lopp). Ställer mig sedan långt bak i startledet och plötsligt är vi iväg. Ställde mig uppenbarligen för långt bak i startledet, för det går långsammare än jag vill och jag blir frustrerad. Tänker att det kanske är bra att det inte är supertempo så att jag håller igen lite i starten, men kommer på att jag ju inte ska hålla igen. Jag ska ju i princip maxa en hel mil. Så jag börjar kryssa och springa om folk, tittar på klockan och tänker att jag springer i ett tempo jag aldrig kommer orka hålla hela loppet. Funderar på att sakta ner men tänker att det får bära eller brista. Hur ska jag någonsin kunna persa om jag inte vågar chansa lite? Tänker på att det står Don’t run, fly! på min rygg och plockar ganska många ryggar. Känner mig stark!

Man kan ju inte säga att det här loppet går på världens mest inspirerande bana. Två varv i Frihamnen, en äkta flack asfaltsbana. Givetvis blåser det alltid när man är där vid vattnet, men idag är det faktiskt inte så farligt, det går att värja sig genom att bara vrida huvudet lite. Och jag blir rätt pepp när jag springer på hamnsidan och ser stora delar av Göteborg, Göteborg gör mig glad och jag kikar upp mot Göta Älvbron och drömmer om Göteborgsvarvet. Efter ett varv håller jag fortfarande samma tempo och nu är det ju bara att börja räkna ner kilometerna. 5,4,3… bara 2 kvar, det kan man ju göra i sömnen, en enda sväng kvar innan målrakan…

I mål! I mål på 53.56 och nytt personbästa på milen! Med råge! Kapade 1 minut och 17 sekunder från mitt förra pers (som jag har levt med i typ två år, förra året var inte ett bra år för milen). Börjar genast fundera på om jag hade kunnat göra något annorlunda för att få en bättre tid, men skjuter snabbt bort de tankarna. Persade ju! Det var ju målet! Jag gjorde det!

Senare på instagram berättar en tjej att hon hade sett trycket på min rygg, Don’t run, fly! och börjat en hemlig tävling mot mig (eller min rygg då), vilket gjorde att hon också persade. Fatta hur kul att kunna sporra någon så! Nu måste jag ju alltid ha den tröjan på mig när jag springer lopp. Dubbel glädje, liksom. Ja, vilken dag, vilket lopp. 5.24-tempo i en hel mil, det trodde jag inte att jag hade i mig… Och ännu viktigare än det: jag kände mig stark och mitt trilskande knä sa inte ett ord. Vilken underbar start på denna säsong! Och även om resten av säsongen blir skit, så har jag faktiskt ändå persat på milen. Check.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Göteborgsvarvet 2016

Äntligen kom dagen som jag hade väntat länge på! Eftersom jag inte kunde springa Göteborgsvarvet förra året pga skada har jag varit extra sugen på en revansch och igår kände jag mig verkligen redo (även om jag tänkte på alla träningspass jag borde ha gjort… man känner sig ju aldrig helt i toppform.)

Dagen startar med att jag faktiskt har fått sova ganska bra. Bara vaknat i panik ett par gånger, och lyckas alltså vakna utvilad. Har ganska sen start (14:55) så kan göra mig i ordning och äta min gröt i lugn och ro. Det suger lite i magen, men bara av spänd förväntan. Vädret verkar vara på min sida (14 grader och halvklart) och jag känner mig ganska lugn. Sätter mig på en spårvagn i god tid före start, men det är nu stressen kommer… Spårvagnen kör i snigelfart till Slottsskogen och efter att ha lämnat in väskan och såklart stått i världens längsta bajamajakö, samt ursäktat mig igenom två startgrupper lyckas jag komma fram till min startgrupp med EN minuts marginal… Sämsta tänkbara starten. Men sedan sugs jag in i stämningen, och det blir inte sämre av att jag ser en selfie på ingen mindre än mig själv på jätteskärmen där de gör reklam för en hashtag på instagram. Total pepp nu!

DCIM157GOPRO

BÖRJAN

Starten går strax före tre och jag går verkligen lugnt ut. Har faktiskt inget val. Det är knökat med folk och blir en hel del flaskhals innan vi tar oss ut från Slottsskogen. Men det gör inte så mycket, stämningen är fin, det är mycket folk som hejar (“Stå uuuupp, fööör löparna, stå upp för löparna!”) så här gäller det bara att suga i sig så mycket pepp och energi som möjligt.

Vid Mariaplan missar jag min hejaklack som tydligen skrek mitt namn och blev lite besvikna att jag inte såg dem. Och lika besviken är jag… Så här i efterhand borde jag väl ha sagt vilken sida jag skulle springa på så att de hade kunnat stå närmare och jag hade vetat var jag skulle titta. Trist, men livet går vidare.

Vid 5 km kommer första utmaningen; Älvsborgsbron. Den känns jätteenkel och jag blir frustrerad över att inte kunna springa om folk som lunkar på i sakta mak. Sedan kommer vi ner på Hisingen-sidan och jag vet att den är lång och med största sannolikhet kommer bli ganska tråkig… Det är helt klart roligare att springa i stan. Får dock lite extra pepp där då en instagramföljare springer ikapp mig och säger “Heja Ida!”. Vi pratar litegrann, och jag blir förvånad att jag kan prata. Kan jag prata borde jag kunna öka tempot lite…

MITTEN

Hisingen ÄR lång. Så lång. Minns från förra gången att den är lång, men så här lång? När 10-km-markeringen kommer visar det sig att jag har sprungit första milen på under en timme (ungefär lika snabbt som vinnaren sprang hela loppet på, herregud), och nu börjar faktiskt fundera på hur jag ska kunna hålla det tempot… Det kanske inte blir något pers på halvmaran ändå? När så Götaälvbron dyker upp tappar jag modet lite och går några steg. Det börjar kännas slitsamt. Tar mig dock i kragen och börjar springa igen ganska snabbt. Är ju snart tillbaka i stan och då kommer det bli roligt igen!

SLUTET

Avenyn. Den härliga, långa, lutande Avenyn… När jag står längst ner på Avenyn och blickar upp mot Götaplatsen och Poseidon, då känns det tungt. Poseidon är så liten härifrån! Jag ska springa ända dit upp! Och det är så trångt och jag får sicksacka och hamnar ändå bakom folk som går och frustrationen växer, jag vill ju bara fram… Det känns som att det är många fler som springer den här gången, eller så är det bara att jag är i en för långsam startgrupp för min smak? Vet inte. Kommer till slut fram till Götaplatsen, och nu är det ju bara det värsta (och samtidigt bästa) kvar.

Hela vägen från Götaplatsen till mål är det trångt. Visserligen frustrerande, men eftersom jag är en vuxen människa kan jag bete mig och acceptera detta – det är många som springer och vi får faktiskt visa lite hyfs så att det blir en trevlig upplevelse för alla. Och så blir jag armbågad av någon medelålders mansgris som inte kan bete sig. (Idag: stort blåmärke).

Trots allt går de sista kilometerna över förväntan och det är inte förrän jag är tillbaka i Slottsskogen som jag på riktigt känner att jag vill sluta och aldrig någonsin mer springa detta lopp. Jag krigar mig in i mål och får en sluttid på 2:08:41. Nytt pers på halvmaran med ungefär 6 minuter, trots allt sicksackande och vassa armbågar, så jag får vara nöjd! Och prick en minut efter målgång bestämmer jag mig för att jag vill satsa på två timmar nästa gång. Det där med att aldrig mer springa Göteborgsvarvet – den tanken är som bortblåst. Göteborgsvarvet är ju bland det roligaste som finns!

(PS. Nu ska jag bli snabb på milen så jag kan seeda mig till en snabbare startgrupp nästa år. Nytt mål! DS)

gbgvarvet slottsskogsvallen varvetmedalj

TrailVarvet 2016

trailvarvet1

Jag velade lite om huruvida jag skulle anmäla mig till detta lopp, men nu är det sprunget och klart och jag ångrar inte att jag gjorde det! Så inspirerande att få starta Varvetveckan redan på tisdagen, få känna på formen på ett riktigt lopp så pass nära inpå halvmaran, men ändå så pass långt ifrån att man hinner vila upp sig innan det är dags.

Trots verkligen inte optimala förberedelser på dagen (lektion till 15:30, hemma 16:00, hinna äta, byta om och åka till Slottsskogen och starten kl 18:00) så lyckades jag hinna till startområdet i lagom tid för att känna peppen och stämningen. TrailVarvet är (än så länge) ett ganska litet lopp – fulltecknat med 1100 löpare – och det var perfekt. Inga köer till bajamajorna, fatta vilken grej!

Okej, dags att byta tempus till (historisk) presens. 

Det är kanonväder för löpning. Runt 13-14 grader och sol. Jag skippar som vanligt den gemensamma uppvärmningen, ty sådan är jag och så går starten klockan 18. Jag ställer mig ganska långt bak i ledet eftersom jag inte vill rusa i början och slösa energi. Vet att det kommer många, många backar så det är bäst att spara på sig litegrann.

trailvarvet

Trots det får jag sämsta tänkbara starten då mjälthugget från helvetet dyker upp redan efter en kilometer. Innan det tyckte jag att jag kunde springa på rätt bra, men det här sätter såklart stopp för det fina tempot. Bara att dra ner på farten och hoppas att det går över. Vilket det gör. Men inte förrän efter 5 km ungefär. Vidriga första 5 alltså. Att det är rejält uppför första fem underlättar inte heller, men hör och häpna: det är lättare att springa uppför med mjälthugg än det är att springa nedför. Who knew? Antar eftersom det går snabbare nedför…

trailvarvet2

Loppet går i fina omgivningar. Det är kanske inte så mycket trail för dem som brukar springa trail, men för mig är det helt perfekt. Vi startar i Slottsskogen och springer vidare genom Botaniska trädgården för att komma upp till Änggårdsbergen. Jag har velat springa där så länge, och det är verkligen fint, så jag förstår varför jag har tänkt springa där… Högsta punkten, tillika en vätskestation, ligger på 100 meter över havet. Där är jag lite trött, så jag dricker vatten och unnar mig en sekund för att ta en bild. I efterhand inser jag att jag borde ha tagit en på… ehh.. utsikten mot Göteborg istället?

trailvarvet4

Fördelen med att springa mycket uppför är att man till slut måste ta sig ner igen. Och jag råkar vara ganska bra på att springa nedför, om jag får säga det själv, så under de sista kilometerna lyckas jag få upp ganska bra fart. Loppet är 10,6 km och jag springer över mållinjen efter 1:05:39. Det är jag faktiskt ganska nöjd med, särskilt efter det där mjälthugget som drog ner tempot rejält! Plats 179 i damklassen och placering 488 totalt. Kom ju inte sist!

För att summera: ett jättetrevligt lopp (så roligt att vara med på den allra första upplagan!). Lite trångt på vissa ställen, men så är det ju när många springer samtidigt… Sedan var det kanske lite otajmat att vi mötte promenadklassen efter 6 km, men de flesta var rätt schyssta och höll sig på sidan så man kunde springa förbi. Kul lopp med en rolig banprofil om än ganska så vidrigt jobbig emellanåt. Kan absolut rekommendera det, och själv kommer jag förmodligen att springa det även nästa år.

trailvarvetmedalj

Häng med på ett långpass genom Göteborg!

Jag tänkte att ni skulle få följa med på ett långpass. Ja alltså, i bloggform. Jag lyckades nämligen, efter timmar av prokrastination, till slut ta mig ut på en löprunda igår. Jag fick gräva djupt efter motivation till att ta mig ut, men den enda jag behövde var ju egentligen: 26 dagar kvar till Göteborgsvarvet. Så strax innan 19, ungefär tre timmar efter jag hade planerat, lyckades jag äntligen ta mig ut genom dörren, och vilken runda det blev! Ångrar inte!

Desktop5

Startar genom att springa från mina kvarter i östra centrum in mot stan, för att ta mig mot västra centrum via Nya Allén. Bara några timmar tidigare rasade det snöblandat regn, men nu skiner solen och den underbara temperaturen på ynka fem grader efter det där ordentliga regnet gör det så lätt att andas – trots pollentider. Hurra!

nyaallen

Vidare mot Haga, och till slut framme vid Järntorget där jag bara är tvungen att stanna ett par minuter för att titta på blommande träd. Det är ändå någonting med blommande träd!

haga jarntorget

Nu är jag runt 4-5 kilometer in i rundan och bestämmer mig för att springa upp längs Linnégatan och in i Slottsskogen för att ta en kort runda där. Springer förbi bron som man springer över för att komma in i Slottsskogen i slutet av Göteborgsvarvet (eller, rätta mig om jag har fel, var ju så slut i slutet av Göteborgsvarvet så jag kan ha blandat ihop det). Får otroliga flashbacks till hur jobbiga de där sista kilometerna på Varvet var, samtidigt som jag börjar längta så tills jag får springa dem igen.

På vägen hemåt tycker jag att det är lämpligt att springa lite längs älven, och det är inte ett misstag. Solnedgången är igång och herreguuuuud vad jag älskar att springa prick här i solnedgång, Göteborg är så jäkla vackert prick här.

gotaalv

Jag har feeling och benen går på ganska lätt, så trots att jag har sprungit en mil och har några kilometer kvar hem, så bestämmer jag mig för att ta en detour på Göta Älvbron. Ska ju springa över den tillsammans med jättejättemånga andra om några veckor, så jag tar chansen att ha den för mig själv och få lite extra Göteborgsvarvetpepp. Det funkar!

gothenburg bron

De sista kilometerna hem efter bron är jobbiga, börjar känna mig stum i benen… Rundan landar till slut på ganska precis 16 km, och det är det längsta jag har sprungit på väldigt, väldigt, väldigt länge. Det gick långsamt, men 16 km är ändå 16 km. Känner att hoppet lever! “Bara” 5 km till så är jag ju uppe i halvmaradistansen! Hurra!

Ja tänk va, är det inte ofta det är de rundorna som är som allra trögast att ta sig ut på som till slut blir de härligaste? Älskade denna runda, och jaaa, jag är lite extra nöjd att jag lyckades få till ett långpass på en måndag. Det har nog fasen aldrig hänt förut.