Göteborgsvarvet 2019

Jag kanske borde starta återtagandet av bloggen med att beskriva åtminstone det senaste halvåret, tror man skulle förstå mig och mitt mående och löpformen bättre då. Men det är bara tråkigt. Det har varit mycket sorg och smärta och det känns mycket roligare att skriva om lopp… Så, here goes! Jag har sprungit Göteborgsvarvet ju! Förra året fick jag ställa in pga skada, och i år kunde uppenbarligen inte ens uppenbar oform hålla mig borta från startlinjen. Och alltså, man vet ju aldrig, jag kanske bara trodde att jag var i oform och skulle persa istället? Man vågar ju inte riskera att missa ett grymt lopp.

I år fick jag starta några grupper tidigare än sist jag sprang, för jag lyckades faktiskt persa på milen på seedingsloppet i mars (!). (Mitt nya milpers är 51:37 – fattar inte hur det gick till, men till gick det.) För första gången någonsin (har ju kört varvet hela fyra gånger) är jag på plats vid startområdet i tid, hinner lämna in väska och gå på toaletten i lugn och ro och behöver inte ens stressa till min startgrupp. Bådar ju gott, tänker man.

Starten går och det är som vanligt galet härlig stämning i Slottsskogen (och efter hela banan skall det visa sig). Det är åskkvavt och jag är genomsvettig redan vid Säldammsbacken. Känner ungefär här är att jag vill börja gå lite, men det känns ju så jävla pinsamt… Kan fan inte gå i Slottsskogen, vad ska folk tänka? “Hur fan ska hon orka 19 km till?”.

På riktigt är det här loppet en plåga från ungefär vägen upp mot Älvsborgsbron (så vad är det? Runt 5 km in?). Spoiler alert: jag tar mig i mål, men med facit i hand borde jag kanske ha brutit ungefär här?

Jag går upp för bron och undrar hur i hela friden (kan ju inte svära mig igenom en lopprapport) det här ska gå. Springer nedför och kommer över på Hisingen och bestämmer att jag nu lugnt och sansat ska springa åtminstone till 10 km-markeringen (återigen – med facit i hand, kanske borde ha brutit? 10 km-markeringen är ju liksom en droppe i havet när man snackar halvmara?). Vid 11 km-markeringen springer jag i snigelfart blandat med promenad och börjar till slut fundera på att faktiskt bryta loppet. Med alla dessa negativa tankar (“ska jag bryta? ska jag bryta? ska jag bryta?”) är det ju nästan ett ännu större mirakel att jag tog mig i mål.

Vid Lindholmen uppsöker jag en bajamaja. Egentligen inte för att jag är kissnödig utan förmodligen mest för att jag vill ha en paus. Där och då bestämmer jag mig för att jag ska bryta nästa gång jag ser en funktionär. Alltså, jag har 100% bestämt mig för att bryta. Det är inte värt att springa ett lopp när det känns så här. Har dessutom fått skavsår under armarna (WTF? Har aldrig hänt förut.). Men ödet säger sitt. Jag ser ingen funktionär förrän jag även ser Götaälvbron och när man är så nära stan känns det alldeles alldeles för sent för att bryta. Då är man ju nästan i mål? (Jojo)

På spänstiga steg med glädje i blicken…

Att det blir mitt långsammaste Göteborgsvarv är det inget snack om, men på något vänster har jag grävt fram någon slags kämparanda och fortsätter pinna på. Ibland springer jag rätt bra, för att plötsligt bryta samman och inte kunna ta ett enda löpsteg till. Tills jag plötsligt springer rätt bra igen. Och så där håller det på under hela den evighetslånga vägen uppför Avenyn, och på vägen tillbaka mot Slottsskogen. På Övre Husargatan är det någon som tycker det är lämpligt att ropa “Lyft på fötterna, Ida!” (det står ju namn på nummerlapparna numera), och hade jag haft någon energi kvar i kroppen hade han (ja givetvis en gubbe, förlåt mig) fan fått sig en utskällning. Håll käften bara eller säg något uppmuntrande för i helvete (är obviously fortfarande upprörd).

Jag springer (jo, springer faktiskt) över mållinjen på 2:19. 13 minuter långsammare än mitt snabbaste varv, men får min kanske mest välförtjänta (?) medalj.

Något Göteborgsvarvetpers blev det inte, någon vidare angenäm upplevelse blev det ju inte heller, men fan om jag inte återigen bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben? Och efter all skit som hänt den senaste tiden så känns detta som en enorm seger, faktiskt. Jag kanske borde ha brutit, men jag vet inte. Jag är ändå stolt över mig själv att jag genomförde, och jag hade nog varit galet besviken annars… Men, jag kommer nog att dra mig för att starta i långlopp igen utan att känna mig redo för det. Kanske låter självklart, men…

Urban Run Gothenburg

Göteborgsvarvet och Innerstaden Göteborg slog sina kloka huvuden ihop och gjorde ett lopp mitt i stan. Här utlovades det spring på ställen där man vanligtvis inte springer, och det lät ju bara lite för roligt för att kunna motstå. Och så idag var det plötsligt dags!

Att ställa väckaren en söndag är ju inte direkt jätteroligt, så jag är inte mitt peppigaste jag när jag drar mig upp ur sängen klockan 7… Men äter min gröt, mitt ägg och suger i mig kaffet (standardfrukost när det är dags för lopp), tar spårvagnen till Kungsportsplatsen och traskar upp till startområdet vid Kungstorget. Det är bara runt 300 personer som får möjligheten att starta i premiärupplagan av detta lopp, så man slipper långa köer till nummerlappsutdelning och bajamaja. Gott så! Ser några bekanta ansikten som liksom jag springer alla (nåja) lopp i Göteborg och rätt vad det är går starten och vi är iväg! Det är ingen tidtagning och det känns faktiskt väldigt skönt, ett myslopp liksom, perfekt.

Först styr vi stegen mot Domkyrkan och jag kan ju inte annat än att fnissa lite åt hela grejen. Har sprungit mina asfaltslopp och fjällopp men genom någon kyrka har jag aldrig tagit mig på ett enda av alla lopp. Jag har aldrig varit inne i Domkyrkan, så det är ju fint bara att vara det.

Vidare från Domkyrkan till Magasinsgatan och rätt in på Da Matteo där det doftar nygräddat bröd och gott kaffe. Känns lite orimligt att sätta sig ner och äta frukost där och då, så jag fortsätter att springa istället, men de som redan satt där och åt sin frukost fick väl något av en överraskning när 300 löpare stormgästade.

Vi lämnar kaffeparadiset Da Matteo och lunkar vidare! Upp för en massa trappor till Kungshöjd där det finns ett selfiestopp för alla som känner för det. Det gör man ju, så jag springer upp till utsiktsplatsen och spanar ut över Göteborg en stund.

Jag vill bara säga: läs denna racerapport med reservation för att ställena vi sprang på kan komma helt i oordning. Mitt lokalsinne är ju halvtaskigt (för att inte säga heltaskigt) och när jag springer tänker jag inte så mycket på när jag springer var. Jag minns alla ställen jag någonsin sprungit på, men när, var och hur är väl lite luddigare… Nåväl. Här någonstans springer vi även genom ett parkeringshus, vilket ju också känns aningen udda, men förvånansvärt roligt.

Själva löpningen känns bara så himla lätt och kul, det är skönt att springa utan någon tidspress och jag struntade i både klocka och Runkeeper också, så jag har överhuvudtaget ingen aning om hur snabbt det går. Det är mysigt att springa bara på känsla, att skratta lite över att bli bjuden på färska räkor efter att sprungit genom Feskekôrka och sedan smaka på ost i Saluhallen.

Och rätt vad det är så är det slut. Vet inte exakt hur långt det är (pga ej klocka eller Runkeeper), men det sägs att banan är runt 6,5 km lång och herregud så många längre (ja alltså jobbigare) 6 km-rundor jag sprungit i mina dagar. Här hann jag ju knappt börja springa innan jag var i mål.

Ja, jag tackar och bockar för initiativet till detta lopp, och hoppas verkligen att det blir en uppföljning nästa år. Då står jag lätt på startlinjen igen! Glädjelopp rakt igenom! Älskar att det finns så himla många roliga lopp nuförtiden, tänk så mycket kul jag hade missat om jag aldrig hade blivit en löpare.

Följ gärna min blogg via Bloglovin’

Mysjogg i perfekt vinterlandskap

sinksundet

Jag sprang dagen före julafton. Och så sprang jag idag. Inte jättemånga dagar senare alltså. Men herregud, detta frosseri och stillasittande man tillåter sig under julen, det gör sitt för formen. Eller så är det mentalt och man tänker att kroppen är tyngre och tröttare och så blir löprundan så. Men det är klart, lite frosseri får man väl pyssla med ibland, orka vara en sådan som inte äter choklad liksom, vad vore det för slags jul?

hometown

Fick en otroligt fin mössa i julklapp!

Det är som sagt en del att pyssla med under julen, och det är nog därför jag har min tradition att alltid springa dagen före julafton, för sedan vet jag att det är svårt att få till på ett tag. Men så kommer till slut den 27:e, förmodligen årets bästa dag, då man kan njuta av lugnet och unna sig att bara vara utan större mål med tillvaron. T.ex. kan man ge sig ut på en mysrunda.

sinken

Här i Luleå får man inte vänta tills alltför sent på dagen om man vill hinna med att springa i dagsljus. Det är ju inte den ljusaste tiden på året direkt. Jag sov rätt länge och efter att frukosten smält tillräckligt var klockan strax efter 12 och det var ju på gränsen till för sent (gulp). Men lite solsken fick jag allt se, och bilderna gör det ju aldrig rättvisa, men det var fanimej magiskt vackert ute. Snön var så där perfekt packad, det var lagom kallt (-4) och så lite sol på det. I december blir det inte bättre än så här.

isen

En kort, men riktigt mysig runda blev det. Jag träffade prick noll löpare efter vägen, men däremot en och annan skidåkare. Det är sådana här dagar och rundor jag tänker på när jag tänker på vinterlöpning, men sanningen är ju att de oftast inte ser ut så här så det gäller att passa på att njuta. Jag tror fasen att jag tar en tur imorgon också.

snow

Bergsjöloppet 2016

Det var ju mest som en kul grej jag skulle springa Bergsjöloppet igår, dels för att vi fick med oss ett gäng av ungdomarna i bästa Löparakademin och så var det gratis och så var det fint väder och så var det bara 5 km och så var det en bra grej och så var det lördag osv osv. Men ett lopp är alltid ett lopp och då kommer tävlingsmänniskan fram… 

speaker

Jag vaknar ganska tidigt, känner mig inte helt utvilad, men äter min gröt och tar en spårvagn till Bergsjön. Möter upp med en av de andra ledarna i LA och hämtar ut alla nummerlappar. Har samling med ungdomarna, vi tar lagfoto och kör en gemensam uppvärmning. De ska springa 2,5 km-distansen så de startar före oss vuxna. Det är spänd förväntan i luften, så där som det ska vara inför ett lopp. De rusar iväg och vi känner oss stolta och förväntansfulla och hoppas att alla kommer i mål nöjda och glada. Det gör de.

bergsjoloppet

En halvtimme efter 2,5 km-löparna är det dags för oss andra att starta, vi som ska springa 5 km. Det är verkligen längesen jag sprang ett lopp på 5 km, jag känner mig inte i min snabbaste form – jag har ju mer blivit en sådan som springer långt och länge… Jag har ingen plan på att maxa heller, springer dessutom i en svart bomullströja (!!!) och det är gassande sol ute.

innanstart

Starten går vid Bergsjön centrum och vi ska springa två varv på 2,5 km-slingan. Det känns lite trist till en början, men där i centrum är ju allt folk och där får man mest pepp så med facit i hand visade det sig att det var ett kanonupplägg. Det är varmt ute och precis efter start kommer en rätt dryg backe. Jag ska ju ta det lugnt och vill verkligen inte ta ut mig i början, för jag vet ju att det är skitjobbigt att springa 5 km om man gör det snabbt… Men jag har bra tryck i benen och susar (!) upp för backen. Det känns bra! Sedan är det bra med raksträckor och en del nedför också, vi springer förbi fritidsgården där vi brukar ha våra LA-träningar och jag blir helt pepp. Jag håller ett bra tempo på strax över 5 minuter per kilometer och vet inte riktigt vartifrån det kom – kanske är det för att jag hade noll press på mig själv som jag det känns så bra?

Efter 2,5 km kommer vi alltså tillbaka till startområdet och när jag springer nerför backen hör jag “Heja Ida!” och blir jättepepp när våra ungdomar har stannat kvar för att heja på oss ledare och de gör det genom att hoppa och skrika och filma – bättre hejaklack får man leta efter. Jag har sprungit första varvet på ungefär 13-14 minuter och blir glad av tanken på att komma i mål på under 30, det är som sagt ett tag sedan jag sprang 5 km och uppenbarligen har jag plötsligt börjat springa så fort jag kan… tävlingsdjälvulen, ni vet. Men när backen kommer andra gången, och jag inser att det inte finns någon vätskekontroll på detta lopp, då blir det lite väl jobbigt och jag går faktiskt uppför backen.

Snart springer jag nedför backen in mot målområdet igen, möts återigen av världens bästa hejaklack, spurtar in mot mål (som ligger i en uppförsbacke, hallå) och får en tid på 27:58. Ändå sjukt nöjd med den, med tanke på den gassande solen i svart bomullströja, och att jag gick uppför en hel backe. Mitt personbästa på 5 km är 25:59 och den gången tog jag i för kung och fosterland så jag är ju ändå inte sååå långt ifrån den formen ändå.

medalj

Efter loppet stannar jag kvar en stund, pratar igenom upplevelsen med övriga, tittar på prisutdelningen och njuter av folkfeststämningen. För folkfest är det verkligen. Dagen i Bergsjön ska fortsätta med gratisfestival, men jag vill till slut ändå bara hem och duscha bort den intorkade svetten och njuta av en go känsla i kroppen. Jag vet inte varför jag har gått runt och inbillat mig att jag är i rätt taskig form, för idag kändes det ju ändå ganska bra. Men jag vet inte, att maxa är jobbigt – är nog mer en sådan där seg jävel som hellre springer långt…

centrum img_0123

Midnattsloppet Göteborg 2016

När klockan är runt 21 kliver jag ur spårvagnen vid Marklandsgatan. Starten är i sista stund flyttad till Slottsskogsvallen istället för vanliga platsen i Slottsskogen. Det visar sig att det är helt genialiskt, i alla fall med tanke på bajamajaköerna som för ovanlighetens skull bara är typ 2 minuter långa. Varför? Alla kissar i skogen… Bra start på kvällen ändå. Det regnar något helt vansinnigt, så där som det nog bara kan göra i Göteborg, och klädinlämningen är en halvt hysterisk historia där alla försöker gömma sig undan regnet en stund innan start.

kladinlämning

Regnet upphör och det är dags för start. Starten går kl 22, och min plan att gå ut långsamt försvinner som vanligt ganska snabbt. Börjar sicksacka bland människorna och öka så fort jag får chansen. I efterhand inte så smart, men vi kommer till det… Upplever att det är lite mindre underhållning än vanligt efter banan, men det gör mig ingenting, för det känns samtidigt som att det är mycket folk ute och de är ena jäklar på att heja och leva om. Heja Majorna! Folk är så himla glada när man springer förbi, det är alltid sådan härlig stämning när man springer detta lopp. Löparna är också glada, och även på ställen där det är trångt är det ingen som skriker “HÅLL HÖGER!” eller armbågar varandra. Inte som på vansinniga Göteborgsvarvet alltså.

midnattsloppet

midnattsloppetstart

Fram till 5 km tycker jag att det känns ganska bra. Redan innan de värsta backarna kommer har det varit en del uppför, det är fan en helt jävlig bana detta. Men det går bra ändå. Tror att jag håller ett rätt bra tempo, men vet inte så noga för jag kollar inte klockan så ofta. Efter 5 km kommer dock det där som man fasat för: backen upp till Masthuggskyrkan. Trots att det här är fjärde gången jag springer loppet lurar jag fortfarande mig själv och tror att backen är kortare än den är. Jag springer dock hela, för på toppen ska jag ju få min belöning: utsikten över Göteborg och en vätskekontroll. Uppe på toppen: ingen vätskekontroll! Vätskekontrollen är flyttad! Blir helt förbannad och får dessutom mjälthugg när jag ska springa nedför. Sämsta tidpunkt för det, för det är ju här jag i vanliga fall susar förbi alla nedför, plockar in flera minuter. Inte ikväll. Mjälthugget håller i sig i ungefär en kilometer, och det är bara till att snällt försöka lunka fram… Men frustrationen!

Springer man loppet för första gången kanske man tror att det värsta är över när den där backen är besegrad. Men icke! Ty strax därefter kommer en ny kyrkbacke, vid Oscar Fredriks kyrka. Den är inte lika lång, men den är nästan jävligare. Här tar det stopp för mig och jag måste gå en bit. Skriker ut någon svordom och är förbannad på mig själv.

Sista 2 km till mål går på ren och skär vilja. Kanske till och med funderar på hur man gör när man bryter ett lopp. Det är ju såklart inte aktuellt, men undra kan man ju alltid… En dryg kilometer från mål börjar man möta folk med medaljer runt halsen. Upplyftande på sätt och vis, för då vet man att det inte är långt kvar, men retsamt samtidigt, för man blir ju så avundsjuk. Vill också vara i mål!

Av någon outgrundlig anledning får jag någon energi när jag börjar se ljuset, så jag spurtar in i mål. Det är underbart att vara framme, och jag kollar tiden… 60 minuter, 2 sekunder. VAFAN. Över timmen! Jag har inte sprungit milen på över timmen på jag-vet-inte-hur-länge. Hade man åtminstone kunnat få bort de där jäkla sekunderna och hamnat på 59:59 typ? Allt är Oscar Fredriks kyrkbackes fel. Och mitt eget för att jag fick mjälthugg. För att jag drack för mycket vin och tränade för lite under semestern. För att jag gick några meter i en vätskekontroll.

Ja, den här milen är jävlig. Göteborg är en backig stad, men Midnattsloppet har nog dessutom lyckats leta fram de allra värsta backarna. Nu kanske det inte låter som det när man läser, men jag äääälskar Midnattsloppet. Igår var de första 5 km ren och skär löparglädje, de roligaste och lättaste 5 km någonsin, men sedan tog det stopp. Men ändå. Älskar Midnattsloppet. Älskar folket som är ute och hejar, älskar maskeradlöparna, älskar alla de andra löparna också, älskar kexchokladen och medaljen, älskar känslan när man har besegrat Masthuggsbacken. Tiden, 60:02, det får väl vara en bisak. 60:02 är ju ändå nästan under timmen. Och jag fick en medalj.

medalj

Ett kortare långpass på morgonkvisten

Det är så sant som det är sagt, att jag inte är någon morgonlöpare. Ett par gånger har jag testat att springa före jobbet – det går inte. Men nu är det semester och således helt andra tider, och tro det eller ej: nu gillar jag att träna direkt på morgonen. Perfekt start på dagen ju!

Idag gjorde jag ett nytt försök med det här att bli avsläppt från bil och springa hem. Min käre bror skulle åka hem till Göteborg, så jag hängde med nästan hela vägen till flygplatsen (men bara nästan), blev avsläppt vid Bergnäsbron och sprang in mot stan. Klockan var bara 8:30 (otroligt tidigt för att vara semester!), det var ganska lugnt ute och dimman låg tjock när jag startade min tur.

IMG_8329

Bergnäsbron där min tur startade är “ingången” till Luleå (i alla fall när man kommer med flyg, som jag ju oftast gör). Man känner sig alltid hemma när man äntligen åker över Bergnäsbron. Den var för övrigt Sveriges längsta bro när den invigdes 1954, men verkligen inte nu längre. Den är nämligen bara 896,5 meter lång. (Varsågoda för brohistorielektionen!)

IMG_8338

Efter bron var jag i Luleå centrum och sprang ner mot Södra hamnplan. Där stod folk redan och väntade på turbåten ut mot skärgården. Jag stannade ett par minuter och spanade ut över havet (ni vet ju säkert hur mycket jag gillar att titta på hav, blir alldeles lugn av det!).

DCIM161GOPRO IMG_8346

Även fast det var tidigt på morgonen och solen inte visade sig, så var det så himla varmt och kvavt och jag var glad att jag hade både vatten och Resorb med mig. Det är så mycket tyngre att springa i värme, men jag ger mig inte, jag springer i värme för det ska gå att lära sig. Och tja, det var ganska tungt, men det gick ju faktiskt.

Jag snurrade runt ganska mycket, in i bostadsområden och olika ställen i stan där jag inte varit på år och dagar. Det är ju en bra sak med löpning, att man tar lite omvägar när man vill samla sina kilometer, och då hamnar på nya (eller i detta fall gamla) ställen.

När jag började närma mig slutet av min runda (som jag i och för sig ville skulle vara längre men jag orkade verkligen inte), då hade dimman lättat och solen började visa sig igen. Det gjorde såklart att det blev ännu varmare och tyngre att springa, men det blev också himla fint ute, och vid Lulsundsstranden var det alldeles tyst och spegelblankt.

IMG_8350

14 kilometer allt som allt blev det. Det var överlag ganska tungt under hela rundan, och mot slutet så jävligt att jag inte ens orkade ta en extra kort kilometer för att avsluta löprundan med ett dopp. Det hade jag verkligen tänkt göra, det var det som drog mig när det var som tyngst, men när det väl kom till kritan så kände jag bara att jag inte orkade ett enda extra steg. Men 14 km får man ju ändå vara nöjd med som start på dagen!

Göteborgsvarvet 2016

Äntligen kom dagen som jag hade väntat länge på! Eftersom jag inte kunde springa Göteborgsvarvet förra året pga skada har jag varit extra sugen på en revansch och igår kände jag mig verkligen redo (även om jag tänkte på alla träningspass jag borde ha gjort… man känner sig ju aldrig helt i toppform.)

Dagen startar med att jag faktiskt har fått sova ganska bra. Bara vaknat i panik ett par gånger, och lyckas alltså vakna utvilad. Har ganska sen start (14:55) så kan göra mig i ordning och äta min gröt i lugn och ro. Det suger lite i magen, men bara av spänd förväntan. Vädret verkar vara på min sida (14 grader och halvklart) och jag känner mig ganska lugn. Sätter mig på en spårvagn i god tid före start, men det är nu stressen kommer… Spårvagnen kör i snigelfart till Slottsskogen och efter att ha lämnat in väskan och såklart stått i världens längsta bajamajakö, samt ursäktat mig igenom två startgrupper lyckas jag komma fram till min startgrupp med EN minuts marginal… Sämsta tänkbara starten. Men sedan sugs jag in i stämningen, och det blir inte sämre av att jag ser en selfie på ingen mindre än mig själv på jätteskärmen där de gör reklam för en hashtag på instagram. Total pepp nu!

DCIM157GOPRO

BÖRJAN

Starten går strax före tre och jag går verkligen lugnt ut. Har faktiskt inget val. Det är knökat med folk och blir en hel del flaskhals innan vi tar oss ut från Slottsskogen. Men det gör inte så mycket, stämningen är fin, det är mycket folk som hejar (“Stå uuuupp, fööör löparna, stå upp för löparna!”) så här gäller det bara att suga i sig så mycket pepp och energi som möjligt.

Vid Mariaplan missar jag min hejaklack som tydligen skrek mitt namn och blev lite besvikna att jag inte såg dem. Och lika besviken är jag… Så här i efterhand borde jag väl ha sagt vilken sida jag skulle springa på så att de hade kunnat stå närmare och jag hade vetat var jag skulle titta. Trist, men livet går vidare.

Vid 5 km kommer första utmaningen; Älvsborgsbron. Den känns jätteenkel och jag blir frustrerad över att inte kunna springa om folk som lunkar på i sakta mak. Sedan kommer vi ner på Hisingen-sidan och jag vet att den är lång och med största sannolikhet kommer bli ganska tråkig… Det är helt klart roligare att springa i stan. Får dock lite extra pepp där då en instagramföljare springer ikapp mig och säger “Heja Ida!”. Vi pratar litegrann, och jag blir förvånad att jag kan prata. Kan jag prata borde jag kunna öka tempot lite…

MITTEN

Hisingen ÄR lång. Så lång. Minns från förra gången att den är lång, men så här lång? När 10-km-markeringen kommer visar det sig att jag har sprungit första milen på under en timme (ungefär lika snabbt som vinnaren sprang hela loppet på, herregud), och nu börjar faktiskt fundera på hur jag ska kunna hålla det tempot… Det kanske inte blir något pers på halvmaran ändå? När så Götaälvbron dyker upp tappar jag modet lite och går några steg. Det börjar kännas slitsamt. Tar mig dock i kragen och börjar springa igen ganska snabbt. Är ju snart tillbaka i stan och då kommer det bli roligt igen!

SLUTET

Avenyn. Den härliga, långa, lutande Avenyn… När jag står längst ner på Avenyn och blickar upp mot Götaplatsen och Poseidon, då känns det tungt. Poseidon är så liten härifrån! Jag ska springa ända dit upp! Och det är så trångt och jag får sicksacka och hamnar ändå bakom folk som går och frustrationen växer, jag vill ju bara fram… Det känns som att det är många fler som springer den här gången, eller så är det bara att jag är i en för långsam startgrupp för min smak? Vet inte. Kommer till slut fram till Götaplatsen, och nu är det ju bara det värsta (och samtidigt bästa) kvar.

Hela vägen från Götaplatsen till mål är det trångt. Visserligen frustrerande, men eftersom jag är en vuxen människa kan jag bete mig och acceptera detta – det är många som springer och vi får faktiskt visa lite hyfs så att det blir en trevlig upplevelse för alla. Och så blir jag armbågad av någon medelålders mansgris som inte kan bete sig. (Idag: stort blåmärke).

Trots allt går de sista kilometerna över förväntan och det är inte förrän jag är tillbaka i Slottsskogen som jag på riktigt känner att jag vill sluta och aldrig någonsin mer springa detta lopp. Jag krigar mig in i mål och får en sluttid på 2:08:41. Nytt pers på halvmaran med ungefär 6 minuter, trots allt sicksackande och vassa armbågar, så jag får vara nöjd! Och prick en minut efter målgång bestämmer jag mig för att jag vill satsa på två timmar nästa gång. Det där med att aldrig mer springa Göteborgsvarvet – den tanken är som bortblåst. Göteborgsvarvet är ju bland det roligaste som finns!

(PS. Nu ska jag bli snabb på milen så jag kan seeda mig till en snabbare startgrupp nästa år. Nytt mål! DS)

gbgvarvet slottsskogsvallen varvetmedalj