Trailvarvet 2017 – racerapport!

Igår drog Varvetveckan igång på allvar, då Trailvarvet gick av stapeln. Jag sprang det såklart. Även förra året. Så nu är det väl en tradition som aldrig kommer gå att ruckas på.

Jag är på plats strax efter 17. Stressat hem från jobbet för att hinna byta om och hinna till start. Det blir ju så när det är en vanlig vardag (men hade alla lopp varit på lördag hade man ju inte hunnit springa allt man vill!). Det är tretton grader och regn ute, jag är trött och hungrig. Inte bästa känslan inför ett lopp! Sätter mig under ett träd och är lite sur över att jag måste ha på mig fleecejacka i mitten av maj.

En bra sak med Trailvarvet är att det inte är så himla mycket folk som springer. Tror taket ligger på tusen, så man behöver bara stå i bajamajakö i max tre minuter och behöver inte vara i en startfålla en halvtimme innan start. Jag har min GoPro med mig i handen (älskar GoPro, man tänker liksom inte ens på att den är där) och tänker att jag ska försöka filma lite efter vägen. Pang boom och startskott.

Arrangören har lyssnat på löparnas åsikter från premiären av detta lopp förra året, och således lagt om banan en hel del. Förutom att loppet nu blivit en kilometer längre (11,5 km) springer vi också betydligt mer trail än sist. Asfalt ser vi bara till vid start och mål, det är en del grusväg men faktiskt också en hel del stig. Det är massa backar, och därtill en hel del stock och sten att hålla reda på. Riktigt, riktigt roligt!

Jag har bestämt mig för att inte egentligen ha något tidsmål, vill bara springa som ett träningspass inför stora Varvet och så vill jag passa på att njuta av en fin runda där jag vanligtvis inte brukar springa. Stentrappan är ett helvete precis som förra året, så jag får gå uppför den.

Annars lunkar jag på i ett rätt behagligt söndagsjoggstempo, reflekterar inte ens över att det är tävling. Vid ett tillfälle när det är lite jobbigt börjar jag dock tänka på att trailkungen Jonas Buud springer typ tio gånger så långt med ett dubbelt så snabbt kilometertempo, det är ju galet. Då tänker jag att jag borde kunna fortsätta springa på i mitt 6-7min-tempo utan att gnälla.

Tiden går alltid så snabbt när man springer på sådant här underlag. Man tänker liksom inte ens på att man springer, eftersom man är upptagen med att fokusera på var man sätter fötterna. Jag springer dessa 11,5 km på en timme och femton minuter, och känner efteråt att jag nog hade kunnat trycka på mer. Det bådar gott inför lördag då det är 21 km som står på agendan!

Sentrumsløpet 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger “Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med “Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

Vårtävlingarna 2017

Lördag. Vaknar tidigt. Rätt pepp. Idag är det dags för årets första lopp! Ångrar eventuellt beslutet att dricka öl kvällen innan, men det är som alltid lätt att vara efterklok. Inte ens det ska få förstöra känslan av årets första loppdag. Det är Vårtävlingarna i Skatås som är först ut, och vårtävling it is, det känns verkligen som första vårdagen; solen skiner och fåglarna kvittrar. Ja, ni vet hur det är.

Det är 279 startande i dagens lopp. Man måste ändå gilla sådana här små lokala lopp. Inga människor att trängas med, inga armbågar. Man är på plats en halvtimme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Sedan har man ändå gott om tid till att prata med bekanta människor på plats, värma upp och gå på toaletten.

Starten går klockan 11, och banan är den välbekanta grusåttan i Skatås, som man vid det här laget nästan skulle kunna springa med förbundna ögon (nåja). Faktiskt ganska trevligt att veta prick var man är, prick hur långt man har kvar, prick var nästa backe är.

Jag känner mig väldigt flåsig, vilket kanske inte är så underligt med tanke på sämsta tänkbara uppladdning, men jag släpper pressen och kraven och bestämmer att detta blir en bra träningsrunda no matter what. Spelar ingen roll om jag inte springer den snabbare än jag brukar när jag tränar. Så jag springer lugnt och sansat i tre-fyra kilometer, och känslan blir bättre och bättre. Jag springer om några och så blir jag sjukt pepp av att folk är så snälla och står och hejar efter banan trots att vi typ är i skogen. Jag älskar när folk hejar och jag ropar alltid “Tack!” och då får jag alltid lite mer fart i benen. Andra halvan är det rätt bra tryck i benen faktiskt och precis som alltid när jag springer lopp (och som väl känns rätt rimligt) är jag helt slut när jag springer i mål.

Åttan är inte fullt 8 km lång, utan kontrollmätt till 7,8 km. Jag rullar över mållinjen på 43:39. Gillar man siffror så ger det ett snittempo på 5:36/km. Det är jag galet nöjd med! Det är verkligen ingen tid jag brukar köra mina vanliga träningsrundor på åttan på. Så trots allt lyckades jag få upp en tävlingsfart, och trots att uppladdningen som sagt var katastrofal så blev det ganska bra, och det bådar ju ändå ganska gott inför säsongen.

Det var första gången jag sprang en av Vårtävlingarna. Nästa helg kör de igen, då längre distanser. Hade gärna varit med då också, men då är jag inte i stan. Grymt arrangemang i alla fall, en riktigt bra tävling att starta upp säsongen med. Förmodligen kör jag nästa år igen!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ 

Bergsjöloppet 2016

Det var ju mest som en kul grej jag skulle springa Bergsjöloppet igår, dels för att vi fick med oss ett gäng av ungdomarna i bästa Löparakademin och så var det gratis och så var det fint väder och så var det bara 5 km och så var det en bra grej och så var det lördag osv osv. Men ett lopp är alltid ett lopp och då kommer tävlingsmänniskan fram… 

speaker

Jag vaknar ganska tidigt, känner mig inte helt utvilad, men äter min gröt och tar en spårvagn till Bergsjön. Möter upp med en av de andra ledarna i LA och hämtar ut alla nummerlappar. Har samling med ungdomarna, vi tar lagfoto och kör en gemensam uppvärmning. De ska springa 2,5 km-distansen så de startar före oss vuxna. Det är spänd förväntan i luften, så där som det ska vara inför ett lopp. De rusar iväg och vi känner oss stolta och förväntansfulla och hoppas att alla kommer i mål nöjda och glada. Det gör de.

bergsjoloppet

En halvtimme efter 2,5 km-löparna är det dags för oss andra att starta, vi som ska springa 5 km. Det är verkligen längesen jag sprang ett lopp på 5 km, jag känner mig inte i min snabbaste form – jag har ju mer blivit en sådan som springer långt och länge… Jag har ingen plan på att maxa heller, springer dessutom i en svart bomullströja (!!!) och det är gassande sol ute.

innanstart

Starten går vid Bergsjön centrum och vi ska springa två varv på 2,5 km-slingan. Det känns lite trist till en början, men där i centrum är ju allt folk och där får man mest pepp så med facit i hand visade det sig att det var ett kanonupplägg. Det är varmt ute och precis efter start kommer en rätt dryg backe. Jag ska ju ta det lugnt och vill verkligen inte ta ut mig i början, för jag vet ju att det är skitjobbigt att springa 5 km om man gör det snabbt… Men jag har bra tryck i benen och susar (!) upp för backen. Det känns bra! Sedan är det bra med raksträckor och en del nedför också, vi springer förbi fritidsgården där vi brukar ha våra LA-träningar och jag blir helt pepp. Jag håller ett bra tempo på strax över 5 minuter per kilometer och vet inte riktigt vartifrån det kom – kanske är det för att jag hade noll press på mig själv som jag det känns så bra?

Efter 2,5 km kommer vi alltså tillbaka till startområdet och när jag springer nerför backen hör jag “Heja Ida!” och blir jättepepp när våra ungdomar har stannat kvar för att heja på oss ledare och de gör det genom att hoppa och skrika och filma – bättre hejaklack får man leta efter. Jag har sprungit första varvet på ungefär 13-14 minuter och blir glad av tanken på att komma i mål på under 30, det är som sagt ett tag sedan jag sprang 5 km och uppenbarligen har jag plötsligt börjat springa så fort jag kan… tävlingsdjälvulen, ni vet. Men när backen kommer andra gången, och jag inser att det inte finns någon vätskekontroll på detta lopp, då blir det lite väl jobbigt och jag går faktiskt uppför backen.

Snart springer jag nedför backen in mot målområdet igen, möts återigen av världens bästa hejaklack, spurtar in mot mål (som ligger i en uppförsbacke, hallå) och får en tid på 27:58. Ändå sjukt nöjd med den, med tanke på den gassande solen i svart bomullströja, och att jag gick uppför en hel backe. Mitt personbästa på 5 km är 25:59 och den gången tog jag i för kung och fosterland så jag är ju ändå inte sååå långt ifrån den formen ändå.

medalj

Efter loppet stannar jag kvar en stund, pratar igenom upplevelsen med övriga, tittar på prisutdelningen och njuter av folkfeststämningen. För folkfest är det verkligen. Dagen i Bergsjön ska fortsätta med gratisfestival, men jag vill till slut ändå bara hem och duscha bort den intorkade svetten och njuta av en go känsla i kroppen. Jag vet inte varför jag har gått runt och inbillat mig att jag är i rätt taskig form, för idag kändes det ju ändå ganska bra. Men jag vet inte, att maxa är jobbigt – är nog mer en sådan där seg jävel som hellre springer långt…

centrum img_0123

Midnattsloppet Göteborg 2016

När klockan är runt 21 kliver jag ur spårvagnen vid Marklandsgatan. Starten är i sista stund flyttad till Slottsskogsvallen istället för vanliga platsen i Slottsskogen. Det visar sig att det är helt genialiskt, i alla fall med tanke på bajamajaköerna som för ovanlighetens skull bara är typ 2 minuter långa. Varför? Alla kissar i skogen… Bra start på kvällen ändå. Det regnar något helt vansinnigt, så där som det nog bara kan göra i Göteborg, och klädinlämningen är en halvt hysterisk historia där alla försöker gömma sig undan regnet en stund innan start.

kladinlämning

Regnet upphör och det är dags för start. Starten går kl 22, och min plan att gå ut långsamt försvinner som vanligt ganska snabbt. Börjar sicksacka bland människorna och öka så fort jag får chansen. I efterhand inte så smart, men vi kommer till det… Upplever att det är lite mindre underhållning än vanligt efter banan, men det gör mig ingenting, för det känns samtidigt som att det är mycket folk ute och de är ena jäklar på att heja och leva om. Heja Majorna! Folk är så himla glada när man springer förbi, det är alltid sådan härlig stämning när man springer detta lopp. Löparna är också glada, och även på ställen där det är trångt är det ingen som skriker “HÅLL HÖGER!” eller armbågar varandra. Inte som på vansinniga Göteborgsvarvet alltså.

midnattsloppet

midnattsloppetstart

Fram till 5 km tycker jag att det känns ganska bra. Redan innan de värsta backarna kommer har det varit en del uppför, det är fan en helt jävlig bana detta. Men det går bra ändå. Tror att jag håller ett rätt bra tempo, men vet inte så noga för jag kollar inte klockan så ofta. Efter 5 km kommer dock det där som man fasat för: backen upp till Masthuggskyrkan. Trots att det här är fjärde gången jag springer loppet lurar jag fortfarande mig själv och tror att backen är kortare än den är. Jag springer dock hela, för på toppen ska jag ju få min belöning: utsikten över Göteborg och en vätskekontroll. Uppe på toppen: ingen vätskekontroll! Vätskekontrollen är flyttad! Blir helt förbannad och får dessutom mjälthugg när jag ska springa nedför. Sämsta tidpunkt för det, för det är ju här jag i vanliga fall susar förbi alla nedför, plockar in flera minuter. Inte ikväll. Mjälthugget håller i sig i ungefär en kilometer, och det är bara till att snällt försöka lunka fram… Men frustrationen!

Springer man loppet för första gången kanske man tror att det värsta är över när den där backen är besegrad. Men icke! Ty strax därefter kommer en ny kyrkbacke, vid Oscar Fredriks kyrka. Den är inte lika lång, men den är nästan jävligare. Här tar det stopp för mig och jag måste gå en bit. Skriker ut någon svordom och är förbannad på mig själv.

Sista 2 km till mål går på ren och skär vilja. Kanske till och med funderar på hur man gör när man bryter ett lopp. Det är ju såklart inte aktuellt, men undra kan man ju alltid… En dryg kilometer från mål börjar man möta folk med medaljer runt halsen. Upplyftande på sätt och vis, för då vet man att det inte är långt kvar, men retsamt samtidigt, för man blir ju så avundsjuk. Vill också vara i mål!

Av någon outgrundlig anledning får jag någon energi när jag börjar se ljuset, så jag spurtar in i mål. Det är underbart att vara framme, och jag kollar tiden… 60 minuter, 2 sekunder. VAFAN. Över timmen! Jag har inte sprungit milen på över timmen på jag-vet-inte-hur-länge. Hade man åtminstone kunnat få bort de där jäkla sekunderna och hamnat på 59:59 typ? Allt är Oscar Fredriks kyrkbackes fel. Och mitt eget för att jag fick mjälthugg. För att jag drack för mycket vin och tränade för lite under semestern. För att jag gick några meter i en vätskekontroll.

Ja, den här milen är jävlig. Göteborg är en backig stad, men Midnattsloppet har nog dessutom lyckats leta fram de allra värsta backarna. Nu kanske det inte låter som det när man läser, men jag äääälskar Midnattsloppet. Igår var de första 5 km ren och skär löparglädje, de roligaste och lättaste 5 km någonsin, men sedan tog det stopp. Men ändå. Älskar Midnattsloppet. Älskar folket som är ute och hejar, älskar maskeradlöparna, älskar alla de andra löparna också, älskar kexchokladen och medaljen, älskar känslan när man har besegrat Masthuggsbacken. Tiden, 60:02, det får väl vara en bisak. 60:02 är ju ändå nästan under timmen. Och jag fick en medalj.

medalj

Premiärloppet 2016

Idag var det så dags för Premiärloppet, i dubbel bemärkelse, för namnet på loppet är just vad det var för mig i år: premiärloppet. Men låt mig nu ändra tempus i denna text, ty historisk presens är ju vad man vill använda sig av när man beskriver en idrottshändelse.

Startar dagen med att ta en allergitablett och hoppas på det bästa, och sedan ta det lite för lugnt, så pass att jag får stress-cykla till starten som går klockan elva. Är uppenbarligen ringrostig när det gäller lopprutiner, jag som alltid brukar vara tidig. Men jag hinner i tid och ser direkt att alla löpare är skitsnabba människor. Runt 300 startande; här gäller det helt enkelt bara att satsa på att inte komma i mål sist av alla.

premiarloppet1

Startar i alla fall nästan sist av alla, men det passar mig rätt bra eftersom planen är att gå ut lugnt. Jag vet att detta lopp springs på en väldigt kuperad bana så det är bäst att springa långsamt för att orka hela. De värsta backarna är i alla fall under de första fem kilometerna, så klarar jag bara det borde det vara lugnt.

Och ja, jag kan skriva under på att denna mil är jävligt kuperad. Det är tur att jag var mentalt förberedd för det, annars hade jag förmodligen brutit ihop. Men jag tänker fanimej inte gå i någon backe, jag tar alldeles för ofta gå-pauser på mina vanliga träningsrundor så jag tänker inte göra det på lopp. Det här kommer att bli ett sådant sick bra träningspass!

DCIM137GOPRO

De första kilometerna känns såklart tunga, men ändå är det lite tryck i benen. Kanske har mina långa intervaller jag kört den senaste tiden ändå gett någonting? För jag känner mig som en seg jävel (seg på ett positivt sätt alltså), för jag ger inte upp och jag springer till och med om folk, fastän jag försöker att låta bli (för att slippa bli omsprungen av samma personer strax därefter).

Backarna är bedrövliga, men jag gillar utmaningen och tänker på att jag faktiskt ska springa i fjällen i slutet av sommaren så det är ju bara att gilla dem… Och vet ni? En bra sak med uppförsbackar? Att det så småningom kommer nedförsbackar! Jag älskar nedförsbackar! Jag är bra på att springa i nedförsbackar! Jag släpper tyngden på något vis och nästan rullar ner! Får upp finfin fart och tjänar in en massa tid som jag förlorat i uppförsbackarna.

DCIM137GOPRO

Vid fem kilometer börjar jag visualisera målgången. Helt omedvetet faktiskt. Det är nog hjärnan som tycker att jag behöver fokusera på något annat än backarna. Omgivningen är rätt fin också, runt Lilla Delsjön, så jag passar på att fokusera lite på den också.

Vid åtta kilometer börjar jag känna mig helt slut, men nu har vi kommit in på mitt vanliga träningsspår så jag vet exakt hur långt det är och hur vägen ser ut fram till målgång, och det får jag lite extra energi av. Tror visserligen att det är ett skämt när det dyker upp en liten extraslinga på gräsplanen innan mål, ni vet, en sådan där som de måste lägga till för att banan annars blir för kort? Men till slut får jag springa över mållinjen, med samma goa känsla som jag visualiserade ute i spåret och jag tror knappt att det är sant när jag ser att jag lyckades springa in på under timmen.

efterlopp

58:48 blev tiden, och ni fattar inte hur nöjd jag är med den! Alltså, det är bara 3,5 minut långsammare än mitt personbästa på milen, och detta var INTE en flack bana. Faktum är att senaste milloppet jag sprang gick långsammare än detta, och tro mig, den banan var inte i närheten av denna. Okej, Mustafa Mohamed sprang detta lopp på typ 31 minuter, men snabbhet är ju relativt, det här var så sjukt snabbt för mig! Och fastän jättemånga var jättemycket snabbare än mig, så kom jag inte sist… Mission accomplished!

Är glad att jag bestämde mig för att springa Premiärloppet, för nu känner jag ändå en del hopp inför säsongen 2016. Kanske att jag lyckas persa på milen i år? Och hur härligt är det inte att känna att man kanske inte alls har tränat så lite som man trodde? Nu är jag taggad på att lägga i en högre växel inför Göteborgsvarvet och halvmaran i Sälen och för alla andra löprelaterade utmaningar som jag säkert kommer att ta mig an i år…

medalj

Running Lights 2015 – 10 km genom Alingsås

Förberedelserna: Running Lights kom ganska hipp som happ in i min kalender. Det var ingenting jag hade planerat att springa förrän en kollega undrade om jag ville åka till Alingsås och springa med henne. Och när man får sådana fina frågor, då säger man inte nej. Tyvärr var de tränande förberedelserna inte direkt vad jag hade önskat, jag kommer rätt från en total vilovecka och dessförinnan har jag mest sprungit på event och så där, och tröttat ut kroppen. Sköna (och effektiva) löppass har så att säga lyst med sin frånvaro.

IMG_1527

Förutsättningarna: Starten gick kl 19, det blåste noll meter per sekund, temperaturen låg på runt 5 grader. Perfekta förutsättningar ju.

Uppladdningen: Chokladboll och espresso på konditori vid startområdet. Kanske inte den bästa uppladdningen, men god.

IMG_1508

Banan: En 5 km-slinga som springs två varv. Ganska tråkig bana, och vadå “Lights in Alingsås”? Det mest spektakulära var marschaller som lyste upp de riktigt mörka områdena (okej, såg en ren också. Eller om det var en hjort?). Banan var flack, så den passar säkert ganska bra att persa på, och eftersom det är ett litet lopp behöver man inte trängas och förutsättningarna för pers ökar således markant.

IMG_1524

Känslan: Riktigt kass från start till mål. Allt kändes fel. Från första steget. Chokladbollen skumpade runt i magen, och varje steg var tungt. Alltså, varje gång jag satte ner fötterna hörde jag hur tunga de var. Andningen: obefintlig. Jag bara flåsade mig igenom hela loppet. Kilometermarkeringarna har aldrig kommit så långsamt. Efter 3 km ville jag bryta ihop.

Ni vet hur vissa mil man springer kan kännas så lätta? Detta var inte en sådan. Detta var tveklöst den längsta mil jag någonsin har sprungit. Det var faktiskt så pass jobbigt att jag började fundera på hur man gör när man bryter lopp. Säger man till en funktionär, eller slutar man bara springa? Sätter sig på en sten och tjurar?

Jag sprang inte jättelångsamt ändå, men eftersom det var ett så pass litet lopp kände jag mig sist och ensam från ungefär tredje kilometern. Och det stressade mig. Ibland kan det vara stressande med massa folk på lopp, men uppenbarligen är känslan densamma när där är för lite folk.

När funktionärerna sedan lät en bil svänga av (eller om det var bilen som tog sig friheter, jag vet inte?) just då jag skulle springa förbi, så jag var tvungen att stanna, då tappade jag det. Var förbannad på hela Alingsås. Det vägdes upp lite av att övriga funktionärer var grymt duktiga på att heja, och så passade jag på att high-fiva med barnen som hejade på, och det gav mig i alla fall lite energi att ta mig hela vägen in i mål.

blogg19

Arrangemanget: Alltså jag vet inte. 3 av 5? Det där med att jag höll på att bli överkörd kändes lite B-igt, och så fanns det bara en enda vätskekontroll efter vägen. Det var efter 5 km och man fick typ två klunkar vatten. I alla fall jag behöver mer än så om jag tar ut mig totalt på 10 km. Sedan var det ju lite tråkigt att arrangörerna började packa ihop start/målområdet redan innan jag kom i mål, och även om jag inte persade så sprang jag faktiskt inte mänsklighetens långsammaste mil.

Resultatet: Med mina ganska kassa förberedelser var det realistiska målet att springa under timmen. Visst hade det varit kul med ett pers, och hade jag haft en bra springdag hade det kanske gått, det var ju en bra persbana.

Men som sagt, från första steget var det tungt och jag är bara så nöjd att jag lyckades springa hela vägen fastän jag led så. Kom i mål med ett årssämsta på 59:09. Under timmen och det är jag supernöjd med! Jag är väl helt enkelt inte i min toppform just nu, men det får vara okej. En mil är en mil oavsett hur snabbt man springer den, som någon skrev på Instagram.

Och 59:09 är ju inte en dålig tid. Ingen tid är egentligen dålig, en mil är en mil! Och första gången jag sprang milen på under timmen, shit vad lycklig jag var då.

blogg18