Mysjogg i perfekt vinterlandskap

sinksundet

Jag sprang dagen före julafton. Och så sprang jag idag. Inte jättemånga dagar senare alltså. Men herregud, detta frosseri och stillasittande man tillåter sig under julen, det gör sitt för formen. Eller så är det mentalt och man tänker att kroppen är tyngre och tröttare och så blir löprundan så. Men det är klart, lite frosseri får man väl pyssla med ibland, orka vara en sådan som inte äter choklad liksom, vad vore det för slags jul?

hometown

Fick en otroligt fin mössa i julklapp!

Det är som sagt en del att pyssla med under julen, och det är nog därför jag har min tradition att alltid springa dagen före julafton, för sedan vet jag att det är svårt att få till på ett tag. Men så kommer till slut den 27:e, förmodligen årets bästa dag, då man kan njuta av lugnet och unna sig att bara vara utan större mål med tillvaron. T.ex. kan man ge sig ut på en mysrunda.

sinken

Här i Luleå får man inte vänta tills alltför sent på dagen om man vill hinna med att springa i dagsljus. Det är ju inte den ljusaste tiden på året direkt. Jag sov rätt länge och efter att frukosten smält tillräckligt var klockan strax efter 12 och det var ju på gränsen till för sent (gulp). Men lite solsken fick jag allt se, och bilderna gör det ju aldrig rättvisa, men det var fanimej magiskt vackert ute. Snön var så där perfekt packad, det var lagom kallt (-4) och så lite sol på det. I december blir det inte bättre än så här.

isen

En kort, men riktigt mysig runda blev det. Jag träffade prick noll löpare efter vägen, men däremot en och annan skidåkare. Det är sådana här dagar och rundor jag tänker på när jag tänker på vinterlöpning, men sanningen är ju att de oftast inte ser ut så här så det gäller att passa på att njuta. Jag tror fasen att jag tar en tur imorgon också.

snow

Ett kortare långpass på morgonkvisten

Det är så sant som det är sagt, att jag inte är någon morgonlöpare. Ett par gånger har jag testat att springa före jobbet – det går inte. Men nu är det semester och således helt andra tider, och tro det eller ej: nu gillar jag att träna direkt på morgonen. Perfekt start på dagen ju!

Idag gjorde jag ett nytt försök med det här att bli avsläppt från bil och springa hem. Min käre bror skulle åka hem till Göteborg, så jag hängde med nästan hela vägen till flygplatsen (men bara nästan), blev avsläppt vid Bergnäsbron och sprang in mot stan. Klockan var bara 8:30 (otroligt tidigt för att vara semester!), det var ganska lugnt ute och dimman låg tjock när jag startade min tur.

IMG_8329

Bergnäsbron där min tur startade är “ingången” till Luleå (i alla fall när man kommer med flyg, som jag ju oftast gör). Man känner sig alltid hemma när man äntligen åker över Bergnäsbron. Den var för övrigt Sveriges längsta bro när den invigdes 1954, men verkligen inte nu längre. Den är nämligen bara 896,5 meter lång. (Varsågoda för brohistorielektionen!)

IMG_8338

Efter bron var jag i Luleå centrum och sprang ner mot Södra hamnplan. Där stod folk redan och väntade på turbåten ut mot skärgården. Jag stannade ett par minuter och spanade ut över havet (ni vet ju säkert hur mycket jag gillar att titta på hav, blir alldeles lugn av det!).

DCIM161GOPRO IMG_8346

Även fast det var tidigt på morgonen och solen inte visade sig, så var det så himla varmt och kvavt och jag var glad att jag hade både vatten och Resorb med mig. Det är så mycket tyngre att springa i värme, men jag ger mig inte, jag springer i värme för det ska gå att lära sig. Och tja, det var ganska tungt, men det gick ju faktiskt.

Jag snurrade runt ganska mycket, in i bostadsområden och olika ställen i stan där jag inte varit på år och dagar. Det är ju en bra sak med löpning, att man tar lite omvägar när man vill samla sina kilometer, och då hamnar på nya (eller i detta fall gamla) ställen.

När jag började närma mig slutet av min runda (som jag i och för sig ville skulle vara längre men jag orkade verkligen inte), då hade dimman lättat och solen började visa sig igen. Det gjorde såklart att det blev ännu varmare och tyngre att springa, men det blev också himla fint ute, och vid Lulsundsstranden var det alldeles tyst och spegelblankt.

IMG_8350

14 kilometer allt som allt blev det. Det var överlag ganska tungt under hela rundan, och mot slutet så jävligt att jag inte ens orkade ta en extra kort kilometer för att avsluta löprundan med ett dopp. Det hade jag verkligen tänkt göra, det var det som drog mig när det var som tyngst, men när det väl kom till kritan så kände jag bara att jag inte orkade ett enda extra steg. Men 14 km får man ju ändå vara nöjd med som start på dagen!

Staden vid vattnet – strosa i Norra hamn

Kan man inte springa så kan man i alla fall gå, och sitta.

En anledning till att det ofta blåser mycket i Luleå centrum är för att havet ligger på båda sidor. En norra hamn och en södra hamn, och gångavstånd däremellan. På vintern kan man ta isvägen mellan de båda hamnarna, men på sommaren får man traska genom centrum istället.

norrahamnen

Eftersom jag inte kan springa just nu pga min jäkla förkylning (som visserligen redan verkar gå åt rätt håll, peppar peppar) så får jag nöja mig med att sitta istället. Och gå lite. För det känns ju så himla meningslöst att stänga in sig och kolla film när Luleå bjuder upp till rätt så ljuvligt sommarväder. Förkylningen gör mig lagom sugen på strandhäng, men ute vill jag vara ändå.

latte

Sådana gånger passar det perfekt med den lagom ansträngande aktiviteten Köpa-en-jättestor-caffelatte-och-strosa-på-hamnpromenaden. Som ni säkert vet vid det här laget så älskar jag havet. Jag kan knappt tänka mig någonting mer rofyllt än att sitta ner och titta på havet en stund. Besöker man Luleå är det definitivt ett måste att promenera längs Norra hamn. Luleå kommun har dessutom gjort det så himla fint där nere, med mycket plats att promenera och sittplatser absolut överallt längs hela vägen.

norrbottensteatern gasthamn bistronorrland

Där nere hittar man också Norrbottensteatern om man vill vara lite kulturell, Bistro Norrland och Hemmagastronomi om man är lite hungrig och framförallt Luleås uteställe nummer ett på sommaren: Bistro Bar Brygga. Ett rätt oslagbart ställe att dricka sitt rosévin på och festa loss med midnattssolen som kuliss.

bistrobarbrygga

Obs! Är ej köpt av Luleå kommun, även om detta låter som ett reklaminlägg. Luleå är så här fint och bra bara! (Och förresten, om du har slut pokemonbollar så finns det massa pokestops nere i Norra hamn…)

Backintervaller och utegym

Efter tre dagar med vila från träning var det idag äntligen dags att riva av ett pass igen. Det var riktigt himla skönt! Är ju som ni vet i Luleå, och då passar ingenting bättre än att besöka bästa Ormbergets friluftsområde, som bjuder på det mesta man kan önska i gratisträningsväg -> en slalombacke och ett grymt utegym. Idag blev det båda delarna.

Backintervaller i Ormbergsbacken

Inledde det hela med att springa två väldigt lugna kilometer som uppvärmning. Det är så långt jag har till slalombacken. Perfekt bara det. Fick lov att googla hur lång backen är, för det tar så jävulskt på krafterna att springa uppför den. 270 meter och 45 meter fallhöjd är uppenbarligen vad som krävs för att jag ska tappa andan. Nästan bokstavligt talat tappa andan.

ormbergsbacken

Utsikten när man når toppen av en bra backe är dock alltid så fin att man nästan tappar andan igen, och det är väl värt slitet. Och så är det väl värt slitet den där detaljen att man blir starkare och en bättre löpare av att plåga sig upp. Ja, denna backe kommer få fler besök av mig i sommar, det är ett som är jävligt säkert.

backintervallerormberget

Några varv i utegymmet 

Jamen detta då, utegym, vilken bra grej det är! Bra och gratis. Blir ju inte bättre. Nu har inte jag testat så många utegym i mina dagar, men jag tror att detta skulle ligga i topp även om jag hade testat fler. Alldeles bakom slalombacken finns det, intill elljusspåren. Komplett med “maskiner” för alla muskler (nåja, kanske inte prick alla 650 muskler man har i kroppen), och behöver man värma upp så finns det även en crosstrainer.

blogg luleå-001

Om ni undrar vad jag gör på första bilden så är det ett tafatt försök till en pull-up. Lyckades dra upp mig själv ca 1 cm. Är så svag i armarna! 

Kroppen fick sig en rejäl genomkörare där uppe. Det blev bröst, armar, ben och mage (alltså den där crunch-mackapären, shit pommes vad det sved i magen!). Ja, jag kan nog garantera att även detta ställe kommer att besökas av mig fler gånger denna sommar. Överlag så tänker jag att jag ska försöka bli bättre på att få till lite styrka efter mina löppass nu under semestern, eftersom jag inte kommer gå till gymmet något på ett tag. Avsluta en löprunda med några situps borde man ju alltid orka!

squatspring utegym

Efter detta blev det en lugn promenad de två kilometerna hem, sedan ett par timmar i solstolen och så får man väl vara nöjd med denna torsdag. Nu är det bara lugn och ro resten av kvällen, för imorgon planerar jag att få till ett långpass. Vi ska åka till Finland över dagen och på vägen hem har jag “beställt” att få bli avsläppt lite tidigare och springa hem. Inte hela vägen från Finland då (även om det hade varit rätt coolt).

Ett sportmaxat sportlov

Även om det inte är jättegratis (läs: det är faktiskt jättedyrt) att flyga mellan Göteborg och Luleå så är jag väldigt nöjd med mitt beslut att spontanboka en sportlovsresa till fina Norrbotten. Jag har verkligen haft en kanonvecka. Vädret har varit med mig och underlättat då jag skulle göra detta till ett aktivt sportlov. Förutom det som är det bästa med att åka norröver, dvs. att hänga med familjen och krama syskonbarnen så jag har hunnit med en hel del fysisk aktivitet i form av saker jag inte gör i vanliga fall (och spenderat nästan hela veckan i underställ och täckbyxor). Mycket kul!

Till exempel har jag:

Åkt skridskor och spelat hockey (jaja, att skriva hockey var väl kanske till att ta i).

skating

Åkt skidor och fått en ny slags respekt för nedförsbackar.

DSC07839

Sprungit en mil på känsla.

DCIM133GOPRO

Gått långpromenad på isbanan.

isbananlulea

Testat CXworx och Soma Move och yogat på vardagsrumsgolvet.

DCIM133GOPRO

Jag gjorde en liten bucket list för sportlovet, och tycker faktiskt att jag har varit ganska duktig på att bocka av den.

Sedan är det ju tyvärr precis som vanligt, dvs. att det känns som att ledigheten gick lite väl snabbt och efter detta lov känner jag att jag skulle behöva en vecka för att återhämta mig från lovet… Men livet fungerar ju inte så, så en får pallra sig upp tidigt och åka till jobbet imorgon ändå… Men! Faktiskt med förnyad energi, tror jag. En vecka i den norrbottniska luften gör alltid gott.

Hur man åker längdskidor…

… när man inte har gjort det på femton år.

Jag har en lite speciell relation till Ormberget (ett motionsområde i Luleå, tänk Skatås om du känner till Göteborg). Av någon anledning dras jag dit, men varje gång jag är där händer något oplanerat, som i somras när jag sprang vilse och trodde att jag skulle dö till exempel.

Idag var det en annan årstid och en annan motionsform som stod på agendan; jag skulle ställa mig på ett par skidor för första gången sedan högstadiet. Hade lyckats gräva fram ett par från förrådet (således ovallade) och var otroligt pepp imorse när jag äntligen skulle ge mig ut. Hade ändå längtat länge efter det ögonblicket.

Men vi tar det från början.

DCIM133GOPROskidutrustning

Glad i hågen tar jag skidorna under armarna och traskar iväg. Kommer ut på elljusspåret och tar på mig dem. Testar lite på stället och det känns ju lätt som en plätt (som att cykla, kan man så kan man!). Oturligt nog kommer jag rätt in i en uppförsbacke det första jag gör under denna tur, och min goa känsla förbyts direkt till frustration och ilska. Jag kommer ingenvart! Jag kämpar mig framåt men tror att jag bara åker bakåt!

Jag skäms när folk åker förbi mig och jag är förbannad över att jag ju hade kunnat springa mycket snabbare än jag tar mig fram på skidor. Blir arg när folk åker förbi mig och ser helt oberörda ut. Känner en förnyad respekt till alla världens längdskidåkare (och förbannar lite att jag åker på ovallade skidor).

Men skam den som ger sig och låter en uppförsbacke förstöra livet. När uppförsbackarna är avklarade känns livet kul igen. Det suger ordentligt i armarna när jag stakar mig fram, men det är ju bara gott – snacka om att detta är bra träning! När det kommer lite sluttande partier njuter jag och känner mig fri, hurtig, pigg och glad. Jag vill göra detta jämt! Jag vill flytta hem till Luleå och åka skidor varje dag! Det kommer några nedförsbackar och jag bara njuter.

DCIM133GOPRO

Vid ett uppförsparti kämpar jag som ett djur, accepterar att det bara får gå sådär vansinnigt långsamt och i exakt det ögonblicket väljer en gubbe bakom mig att köra om mig (inget konstigt i det) och slänga ur sig kommentaren: “Det ser lite bakhalt ut, du får slänga på lite valla”. JOMENVISSTABSOLUT – dessa skidor har inte använts på femton år och kommer förmodligen inte användas på femton år till, men VISST, jag plockar väl fram vallan som jag alltid bär runt i bakfickan!”.

Så jävla viktigt att berätta för mig att jag skulle behöva valla skidorna. Det är som att säga till någon som går barfota på glas att det säkert vore skönare med ett par skor.

ormbergetskidor DCIM133GOPRO

Jaja. De griniga gubbarna med översittarfasoner (är jag hård mot dem nu?) får susa förbi mig, jag fortsätter ändå (har ju liksom inget val eftersom man bara kan åka åt ett håll i spåret). Kommer fram till motionsområdets centrum och överväger att ta av mig skidorna och gå hemåt nu när jag vet var jag är och inte har hunnit åka vilse än, men ser på klockan att jag bara har åkt 3 km och det känns lite b-igt att redan sluta när jag ändå har dragit på mig alla kläder och pjäxor och hela köret. Så jag fortsätter.

ormbergetDCIM133GOPRO

Nu känns allt plötsligt skitbra igen! Jag är nöjd över att detta känns som ett jätteeffektivt träningspass, och skidorna bär mig framåt och det bästa av allt: jag vet precis var jag är och kommer att hitta hem! En välkänd nerförsbacke dyker efterlängtad upp, den är inte så brant men väldigt, väldigt lång och hastigheten går snabbt upp till väl höga nivåer. Men jag bestämmer mig för att go with the flow och njuta av att det pirrig-suger i magen, står ju ändå i spåren och då är det skitlätt att hålla balansen.

Men då händer det.

Plötsligt slutar spåren! WHAT! Mitt i världens längsta jävla backe! Jag är uppe i en hastighet på 32,9 km/h. Jämför med att en EPA-traktor har en hastighetsgräns på 30 km/h. Det går rätt snabbt med andra ord, och hur faaan bromsar man på ett par längdskidor, och VEM tänkte fel när hen beslutade att man mitt i en backe skulle behöva lämna spåret för att börja skejta? Inte okej!

Det känns dock som att jag lyckas få ner hastigheten och precis när jag tror att jag kommer klara det, då kommer vurpan. I 30 km/h flyger jag som en mygga i storm, landar rätt på en skida (aj!), foten vrids till lite och jag undrar om jag fortfarande lever. Är helt chockad över att skidorna inte knäcktes itu.

Inser att jag ligger mitt i backen, att vem som helst kan komma nersusande närsomhelst och till slut lyckas jag dra mig till sidan och få av mig skidorna. Två sekunder senare åker en tjej förbi och stannar och frågar om jag har skadat mig. Jag svarar nej, men sekunden efter hon åkt iväg undrar jag om jag har brutit benet. Det har jag såklart inte, och efter att ha suttit där i skogskrönet och ojat mig och tänkt att “herregud så typiskt mig att göra så här!” ett tag så lyckas jag plocka upp skidorna och traska hemåt.

vurpa

Efter denna skidtur som totalt blev 6 km lång, svettig, kall och frustrerad konstaterar jag följande: 

  • Kommer aldrig göra en svensk klassiker, pga skulle ALDRIG utsätta mig för att åka Vasaloppet. Det är nu för mig helt obegripligt att folk ställer upp på det vansinnet.
  • Charlotte Kalla och alla andra längdskidåkare är maskiner, jag har alltid varit så sjukt imponerad av dem, men nu går det inte ens att beskriva min fascination för dessa människor och deras idrott.
  • Jag älskar att åka längdskidor! Alltså, det låter kanske konstigt efter den upplevelsen jag hade, men nu sitter jag och sörjer över att jag förmodligen inte kommer åka skidor igen på väldigt, väldigt länge.

Dagens bildbomb: isbanan i Luleå

norrahamn
Norra hamn i Luleå, med Norrbottensteatern rätt vid vattnet (isen).

 

Det kan hända att det idag var den finaste vinterdagen någonsin i Luleå. Åtminstone var det årets finaste vinterdag, och tänk att jag lyckades pricka in min vistelse här i samband med den! Jag älskar mitt liv rätt mycket de här sportlovsdagarna; kör all in på att gå runt i underställ och täckbyxor, och drömmer lite om ett liv då jag alltid kunde gå runt i underställ och täckbyxor. Vad ska man skaffa sig för jobb då?

Idag har jag gjort någonting som jag faktiskt aldrig har gjort förut. Jag har ju inte riktigt varit en utomhus-människa förrän jag hittade den fantastiska idrotten löpning, men nu tycker jag att det är rätt härligt att vara ute även om jag inte springer. Uppskattar friskluft och hälsa och sånt, ni vet. Och det jag aldrig har gjort förrän idag var att kolla in isbanan som går runt staden. Jag har bara bott i kuststäder, och tycker att det är så himla fint med vatten, och fruset vatten är tydligen inte helt fel det heller.

sodrahamn isbanan isbanan1

Varje år prepareras en isbana från Norra Hamn runt Gültzaudden till Södra Hamn och vidare ut till Gråsjälören. På isbanan kan man åka skridskor och spark. Det finns möjlighet att promenera på en “snötrottoar” efter hela sträckan. Flera vindskydd med grillplatser finns uppställda på isen. Lulea.nu

Jag och syster bestämde oss för en långpromenad idag. Vi gick in till stan och sedan längs hela isbanan som är ungefär 3-4 km lång. Totalt blev det en promenad på 11 km och ungefär två timmar. I -5 grader och strålande sol. Snacka om energiboost!

isbanan4 isbanan3

Isbanan går från stadens Norra hamn, förbi Gültzauudden, under Bergnäsbron (som när den stod klar 1954 var Sveriges längsta bro) och vidare till Södra hamn. Vill man kan man ta en detour till en av öarna för att gå på våffelcafé. Det gjorde vi dock inte idag, men vi hade kunnat, och det är ju huvudsaken (?).

Bergnäsbron - ingången till Luleå!
Bergnäsbron – ingången till Luleå och en gång i tiden Sveriges längsta bro.

bro

Längs isbanan mötte vi alla sorts människor och idrottare. En helt vanlig tisdag i februari. Det var människor på långfärdsskridskor, skidåkare, folk på spark, barnvagnsgäng, löpare och så vidare. Någon skoter körde förbi också, och så var där något gäng med kameran i högsta hugg, poserandes på parkbänkarna längs vägen.

DSC07628 DSC07670

Domkyrkan tornar upp från både norra och södra sidan av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).
Domkyrkan tornar upp från alla håll av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).

Det är en otroligt fin tur att gå runt isbanan, man går ju från norr till söder och hinner se det absolut finaste i Luleå längs vägen. Vår tur asvlutades i Södra hamn, där vår fina kran står, den som fick ett rivningbeslut över sig 2008 och gjorde att Luleåborna gick bananas.

I 1949 byggde man två vipparmsportalkranar till Södra hamn i Luleå. Året därpå, 1950, stod de två kranarna färdiga för användning. I dag finns den ena kranen kvar och den har inte använts på 30 år. Därför togs det beslut om att riva den i 2008.

Många Luleåbor ville dock ha kvar kranen som ett landmärke. Via olika räddningsaktioner, bl.a via en Facebookgrupp fick de till slut gehör från de styrande i kommunen att den skulle renoveras och inte rivas. bottenviken.se

kran

Alltså, en isväg kanske inte låter som mycket, men jag tycker verkligen att det är grymt bra av Luleå kommun att preparera den varje vinter. Uppenbarligen är det många som uppskattar den, med tanke på att det var mycket folk där även idag – en helt vanlig tisdag i februari. Kan bara föreställa mig hur underbart det måste vara där en riktigt varm och go vårvinterdag runt påsk eller liknande… Sittandes i vindskydden, drickandes på någon varm dryck… Ja, man kan ta tjejen från Norrbotten, men inte norrbottningen från tjejen (som man säger).

sparkering

Är du någon gång i Luleå på vintern och du lyckas pricka in en sådan här fin dag, då är isbanan ett måste!