Hejdå skogen, nu är det jag och asfalten som gäller.

Det var idag jag bestämde mig. Jag skall vara en stolt asfaltsnötare! Jag skiter i om de säger att det är skonsammare att springa i skogen, jag tänker aldrig springa i skogen igen. Asfalt for life! Okej, om det kommer någon grusplätt på asfaltsrundan så kan jag springa på den, men till skogen, dit ska jag aldrig mer.

Vi tar det från början.

Skulle starta denna dag med att testa milformen tillsammans med bror. Steg upp pigg och glad och vi cyklade upp till Ormberget. Kollade så att det var den gröna slingan som var milbanan, och så drog vi igång varsin podd och stack iväg. Ganska glada!

IMG_9500 IMG_9521DCIM122GOPRO

 

Vi sprang på bekant väg längs elljusspåret, allt kändes topp. Är ju ändå uppväxt här och har tvingats åka skidor längs dessa spår på friluftsdagarna med skolan. För att inte tala om hur ofta jag och mina vänner gick promenader där i spåren. Ja, ooja, inga konstigheter här inte.

Efter 3 km låter jag bror springa före, pga orättvisa genetiska förutsättningar som gör att män som inte alls tränat lika mycket som en själv bara helt plötsligt kan dra ifrån en, så jag pinnar på i min ensamhet. Det är väl lite märkligt att jag inte ser några färgmarkeringar på träden, men nog ska jag väl hitta ändå. Till slut kommer en skylt. Den visar en pil ner till vänster för den gröna milen. Svänger ner.

 

Det är lite varmt och så där, och jag känner mig lite seg i huvudet, men efter ett tag kommer jag i alla fall på att jag inte längre är på något elljusspår, det finns absolut inga färgmarkeringar någonstans, och hallå? – små små leriga stigar? Detta börjar likna någon slags ofrivillig trailrunda.

Paniken börjar ta överhanden, känner hur svetten rinner och inser att jag inte har sett en människa på jävligt länge. Detta KAN bara inte vara milbanan. En milbana KAN inte se ut så här. Ska inte milbanan ligga på elljusspåret?

DCIM122GOPRO

Här någonstans börjar jag tänka att jag kanske borde lägga upp en bild på Instagram, så att Missing People ser när jag senast gjorde ett inlägg och så kan de väl säkert lista ut på vilken plats jag var för jag har ju ändå GPS på telefonen. Men det är ju tack och lov mitt i sommaren så det blir ju aldrig mörkt och jag har typ 80% batteri i telefonen så jag borde ju kunna ringa någon om jag håller på att dö. Bäst att stänga av podden bara så den inte drar batteri.

VÄNTA, VAR DET EN BJÖRN JAG HÖRDE ELLER VAR DET BARA EN FÅGEL? VARFÖR PRASSLAR DET I SKOGEN HELA TIDEN?

Rädslan på de här bilderna är fullkomligt verklig, och det är ju tur att man kan distrahera sig genom att ta selfies. 

DCIM122GOPRO DCIM122GOPRO
Till slut tar jag ett rationellt (?) beslut att vända tillbaka. Jag vill inte bli uppäten av en björn, att se hur snabb jag är på milen är liksom inte värt det. Jag kan bara inte dö ute på en löprunda, även om det vore lite poetiskt.

På elljusspåret känner jag mig trygg igen, om än jävligt vilse. Jag hittar till slut ett bekant område och det tar mig hemåt. Det blev lite längre än 10 km, och jag vet fortfarande inte vad jag i dagsläget gör på milen, men jag är i alla fall vid liv.

När jag har hämtat mig en stund passar jag på att titta lite snabbt på kartan. Jodå, ett par kilometer av milbanan springs på stigar utan elljus. Kanske detta skall bli dagens läxa? Att kolla in kartan innan man drar iväg? Eller ska det bli en läxa till Luleå kommun, att märka några träd med några färger? Vem ska vi skylla på? Men jaja, spela roll – jag ska ju ändå aldrig springa i skogen någonsin igen.

IMG_9520