Midnattsloppet Göteborg 2016

När klockan är runt 21 kliver jag ur spårvagnen vid Marklandsgatan. Starten är i sista stund flyttad till Slottsskogsvallen istället för vanliga platsen i Slottsskogen. Det visar sig att det är helt genialiskt, i alla fall med tanke på bajamajaköerna som för ovanlighetens skull bara är typ 2 minuter långa. Varför? Alla kissar i skogen… Bra start på kvällen ändå. Det regnar något helt vansinnigt, så där som det nog bara kan göra i Göteborg, och klädinlämningen är en halvt hysterisk historia där alla försöker gömma sig undan regnet en stund innan start.

kladinlämning

Regnet upphör och det är dags för start. Starten går kl 22, och min plan att gå ut långsamt försvinner som vanligt ganska snabbt. Börjar sicksacka bland människorna och öka så fort jag får chansen. I efterhand inte så smart, men vi kommer till det… Upplever att det är lite mindre underhållning än vanligt efter banan, men det gör mig ingenting, för det känns samtidigt som att det är mycket folk ute och de är ena jäklar på att heja och leva om. Heja Majorna! Folk är så himla glada när man springer förbi, det är alltid sådan härlig stämning när man springer detta lopp. Löparna är också glada, och även på ställen där det är trångt är det ingen som skriker “HÅLL HÖGER!” eller armbågar varandra. Inte som på vansinniga Göteborgsvarvet alltså.

midnattsloppet

midnattsloppetstart

Fram till 5 km tycker jag att det känns ganska bra. Redan innan de värsta backarna kommer har det varit en del uppför, det är fan en helt jävlig bana detta. Men det går bra ändå. Tror att jag håller ett rätt bra tempo, men vet inte så noga för jag kollar inte klockan så ofta. Efter 5 km kommer dock det där som man fasat för: backen upp till Masthuggskyrkan. Trots att det här är fjärde gången jag springer loppet lurar jag fortfarande mig själv och tror att backen är kortare än den är. Jag springer dock hela, för på toppen ska jag ju få min belöning: utsikten över Göteborg och en vätskekontroll. Uppe på toppen: ingen vätskekontroll! Vätskekontrollen är flyttad! Blir helt förbannad och får dessutom mjälthugg när jag ska springa nedför. Sämsta tidpunkt för det, för det är ju här jag i vanliga fall susar förbi alla nedför, plockar in flera minuter. Inte ikväll. Mjälthugget håller i sig i ungefär en kilometer, och det är bara till att snällt försöka lunka fram… Men frustrationen!

Springer man loppet för första gången kanske man tror att det värsta är över när den där backen är besegrad. Men icke! Ty strax därefter kommer en ny kyrkbacke, vid Oscar Fredriks kyrka. Den är inte lika lång, men den är nästan jävligare. Här tar det stopp för mig och jag måste gå en bit. Skriker ut någon svordom och är förbannad på mig själv.

Sista 2 km till mål går på ren och skär vilja. Kanske till och med funderar på hur man gör när man bryter ett lopp. Det är ju såklart inte aktuellt, men undra kan man ju alltid… En dryg kilometer från mål börjar man möta folk med medaljer runt halsen. Upplyftande på sätt och vis, för då vet man att det inte är långt kvar, men retsamt samtidigt, för man blir ju så avundsjuk. Vill också vara i mål!

Av någon outgrundlig anledning får jag någon energi när jag börjar se ljuset, så jag spurtar in i mål. Det är underbart att vara framme, och jag kollar tiden… 60 minuter, 2 sekunder. VAFAN. Över timmen! Jag har inte sprungit milen på över timmen på jag-vet-inte-hur-länge. Hade man åtminstone kunnat få bort de där jäkla sekunderna och hamnat på 59:59 typ? Allt är Oscar Fredriks kyrkbackes fel. Och mitt eget för att jag fick mjälthugg. För att jag drack för mycket vin och tränade för lite under semestern. För att jag gick några meter i en vätskekontroll.

Ja, den här milen är jävlig. Göteborg är en backig stad, men Midnattsloppet har nog dessutom lyckats leta fram de allra värsta backarna. Nu kanske det inte låter som det när man läser, men jag äääälskar Midnattsloppet. Igår var de första 5 km ren och skär löparglädje, de roligaste och lättaste 5 km någonsin, men sedan tog det stopp. Men ändå. Älskar Midnattsloppet. Älskar folket som är ute och hejar, älskar maskeradlöparna, älskar alla de andra löparna också, älskar kexchokladen och medaljen, älskar känslan när man har besegrat Masthuggsbacken. Tiden, 60:02, det får väl vara en bisak. 60:02 är ju ändå nästan under timmen. Och jag fick en medalj.

medalj

Midnattsloppet Malmö 2015

Ni vet kanske redan att jag bokade det lämpligaste hotellet för den som springer Midnattsloppet i Malmö. Startområdet låg rätt utanför entrén, vilket innebar att jag lämnade hotellrummet två minuter innan de ville ha mig i startfållan. Ingen bajamajakö eller väskinlämning, bara rätt ner och köra. Passade mig utmärkt, särskilt med tanke på att vädret var mindre trevligt: regn, blåst och ca 10 grader.

Det var härlig stämning i startfållan när skåningarna (och en och annan utomsocknes) dansade till Oh booooy, vilket vackert väder! (Oh, the irony!). Starten gick 21:40 och jag var fast besluten om att hålla min plan på att gå ut lugnt och öka senare. Det gjorde jag, men med facit i hand skulle jag ha ökat lite tidigare, men en sak i sänder – vi kommer till det.

IMG_0818 IMG_0819 IMG_0823

Regnet höll sig på en lagom nivå hela milen, det jobbiga var vinden. Nere vid vattnet var den rentav fruktansvärd, så där blev det lite kämpigt. Jag höll dock ett ganska jämnt tempo hela tiden, och jag kände redan efter 2-3 km att jag borde öka, för krafterna fanns där. Och tro mig, jag försökte. Men de som ville springa långsamt höll inte till höger, och överlag var det så trångt nästan hela vägen att det var svårt att springa om. Tack vare att jag är ganska liten lyckades jag klämma mig förbi mellan folk, men det gick verkligen inte så snabbt och smidigt som jag hade velat. Efter ett tag blev jag så pass frustrerad att jag började hata lite på Malmö och dess smala gator.

Vid 8-9 km började jag känna mig ganska sliten, och insåg att jag inte skulle kunna persa denna kväll. Sedan visade sig att det hade snurrat till i mitt huvud: jag hade för mig att jag hade ett helt annat personbästa än jag faktiskt har, och när det gick upp för mig insåg jag att chansen faktiskt fanns, så sista kilometern sprang jag över min förmåga (om man kan göra det) och här var det dessutom ganska lätt att springa om folk (de började väl också känna sig trötta och höll sig lugna?). När jag sprang över mållinjen på 55:16 var jag så utpumpad att jag var tvungen att stanna direkt, blunda och andas och be till högre makter om att inte behöva kräkas mitt i den folkmassan.

55:16 alltså. Ytterst retsam tid eftersom mitt personbästa på milen är 55:13. Fyra sekunder snabbare och jag hade jublat hela natten! Nu blev det alltså inte ett personbästa, och jag förbannar de som var i vägen när jag ville springa snabbt, de mörka bitarna av banan som gjorde att jag var tvungen att sakta ner, och att jag höll på att missa vätskekontrollen så jag tappade flera sekunder på att jaga vatten. Fyra sekunder! Fyra sekunder från pers, det borde inte vara tillåtet!

Men: känslan var bra, jag kände mig ganska stark och det var skönt att få bekräftat att jag ändå är på samma nivå som förut, hade börjat inbilla mig att jag blivit en långsammare löpare än tidigare. Så jag är riktigt nöjd med 55:16!

Och hur var Midnattsloppet i Malmö jämfört med det i Göteborg, undrar ni förstås? Göteborg må ha en mycket, mycket tuffare bana, men (förlåt Malmö) så himla mycket roligare. I Malmö kändes det som att jag bara sprang i mörker, såg inte någonting särskilt spännande, det var extremt lite folk ute (vilket såklart beror på vädret), och underhållningen kändes nästan obefintlig jämfört med i Göteborg. Här kändes det mest som att det enda de hade fått ut var ljusstavar och marschaller och en och annan DJ, eller så var jag bara så in the zone att jag inte märkte av något annat. Och så var det mycket mer trängsel i Malmö trots att det är fler som springer i Göteborg. För smala gator helt enkelt! Med det inte sagt att jag inte gillade detta lopp, det gjorde jag verkligen och jag skulle absolut kunna tänka mig att springa i Malmö igen. Men jag kan också rekommendera alla skåningar att komma och testa Midnattsloppet i Göteborg!

Riktigt glad att jag åkte till Malmö och sprang, det var en perfekt liten miljöombyteshelg! 

Midnattsloppet Göteborg 2015

 

Det är alltid en lång dag, den där då man väntar på att springa Midnattsloppet på kvällen. Min start gick 21:50 och jag mötte upp med bror och hans sambo ungefär en timme innan. Vi tog en groupie och pratade lite om hur nervösa vi var, men att vi inte behövde vara det. Man blir ju alltid pirrig inför lopp! Som vanligt blev det stressigt med toalettbesöket, väntar alltid in i det sista och det slutar alltid med att jag får stressa till starten.

Så kom jag till slut till startfållan och det är här (som vanligt) som all nervositet släpper och allt bara känns så himla kul. Mycket folk, mycket ljus, musik och pepp. Älskar att titta på alla som ska springa, det är så mycket förväntan hos alla.

IMG_0444

 

Starten går och det visar sig att banan är ändrad från förra året, och vi börjar med att springa ett varv inne på Slottsskogsvallen. Riktigt kul att få springa på banan där, jag bara susar fram känns det som. Överlag håller jag ett rätt bra tempo (var nere på 4:40-tempo ett tag), och tänker att jag ska försöka hålla det och se om det går. Jag kanske har mer i mig än jag tror? Springer om många, och det känns så lätt!

De första fem kilometerna går på ungefär 29 minuter, inte alls bra ju. Trodde jag sprang mycket snabbare än så. Tappar modet lite när jag upptäcker det. Vet också att jag har det värsta framför mig (alla satans backar), och jag får helt enkelt börja jobba med den mentala biten (spring, bara spring, det är bara att springa). Jag springer fortfarande om folk, så jag förstår inte hur det ändå kan gå så långsamt.

Fram till backen mot Masthuggskyrkan (alltså ungefär 6-7 km) känns det ändå okej, men när jag ser backen börjar jag tvivla på mig själv. Börjar också få lite frossa, men vet att det finns en vätskekontroll så snart backen är slut, så jag kör på, fortsätter springa om folk och tar mig upp för hela backen (ca 700 meter) springandes och med livet i behåll. Häller i mig både sportdryck och vatten och tänker att snart är jag i mål.

Är jag snart i mål? Nej. De sista kilometerna är fruktansvärda. Inte nog med att jag har kört slut på mig själv redan, nu kommer resten av backarna, de som man inte tänker på eftersom man bara tänker på Masthuggsbacken, men de här backarna är tamejfan ännu värre. Försöker påminna mig om att det bara är ungefär en kilometer kvar när jag håller på att börja gråta pga ännu en backe, men det är svårt. Vill bara att det ska vara över.

Otroligt men sant lyckas jag ändå frammana någon slags sista energi när jag springer in mot målet i Slottsskogen. Tiden landar på 59,06. Under all kritik. Är så vansinnigt besviken på mig själv. Jag har inte sprungit milen så långsamt på nästan två år. Men när jag tänker efter lite mer så tycker jag ändå att jag är duktig som sprang, som inte dog och faktiskt kom på plats 4000-nånting (av 11000) så jag kom ju inte sist. Och det är en fruktansvärt jobbig bana, hälften måste vara uppförsbackar? Det ska bli kul att se hur det känns i Malmö om två veckor där höjdskillnaden på banan är 2 meter (!).

Jag vet inte. Kanske hade jag en dålig kväll bara. Eller så var det vätskebrist. Eller så har jag helt enkelt inte tränat tillräckligt bra i sommar. Eller så gick jag ut för hårt i starten. Men även fast jag känner mig missnöjd med tiden, så var det ändå en fantastiskt rolig kväll. Det är något speciellt med Midnattsloppet. Det var fint väder så det var mycket folk ute på gatorna och hejade. Folk high-fivar och är glada. Maskeradlöparna förgyller banan. Underhållningen längs banan ger energi. Det är ett jättekul lopp, och man kan ju inte persa varje gång. Jag är glad att jag i alla fall kom in under timmen… Och nu gav detta mig en spark i baken att steppa upp träningen, det ser jag fram emot!