Sentrumsløpet 2017

Det var en relativt spontan grej att åka till Oslo och springa ett lopp. Jag fick frågan, och nappade såklart. Tänkte att en fin sightseeingrunda på löpande ben kunde vara ett trevligt lördagsnöje. Nåja, sightseeingrunda… Vi vet ju alla vad som händer när man får en nummerlapp på bröstet – då är det tävling.

Dagen startar med att jag har sovit jättelite eftersom jag måste upp jättetidigt för att åka tåg. Tåget tar fyra timmar och vaggar jätteskönt, men jag kan inte sova, för jag tycker att det är så skönt att åka tåg. Vill ju inte gå miste om den skönheten. Framme i Oslo runt 11, går till Rosenkrantz Gate för att hämta nummerlappen. Ingen hittar den! Spårlöst försvunnen. Anmälan finns med i systemet, men lappen är borta. Får göra en ny anmälan på plats och hamnar plötsligt i startgrupp 3 istället för typ 7 där jag borde vara. Nåja. Går till Karl Johan och äter världens dyraste nudlar till lunch (helst ville jag ju ha min havregrynsgröt, men…). Det är kanonväder, mycket folk ute, underbar stämning, märks att det är dags för lopp om några timmar! Har bokat hotell alldeles i startområdet, ett så sjukt klokt beslut av mig – när det väl är dags kan jag lugnt gå på toaletten uppe hos mig och jogga ner till startområdet i god tid ändå. Ingen stress!

Innan start surrar jag lite med en tjej jag lärt känna via Instagram. Hon har sprungit loppet förr och kommer med några tips, som att backen upp till Slottet (som är precis i början av loppet) är längre och mer lutande än man tror, så det kan vara en idé att försöka ta det lite lugnt där. Det är i princip allt jag vet om banan, men jag är ju ändå bara där för att sightseeingspringa lite…

16.03 går starten för startgrupp 3. De som springer i denna grupp river av milen  på runt 40 minuter, så jag känner mig lite malplacerad. Håller mig så långt till höger som det bara går och hoppas på att inte vara i vägen. Jag blir ju såklart omsprungen hela tiden, först av min startgrupp och sedan av täten i efterföljande startgrupper. Ett tips: starta endast i en snabbare startgrupp om det blir strul och du typ måste, för det är fasen inte bra för psyket annars. Att bli omsprungen hela tiden är inte roligt. Men kanske är det tack vare detta som det ändå går ganska snabbt. Ser att klockan rätt ofta ligger på runt 5-tempo, och tävlingsdjävulen i mig kommer fram på riktigt när jag efter ungefär 5 km ser att snittempot ligger bättre till än när jag persade på milen för några veckor sedan.

Jag vet att vi springer förbi slottet. Genom Vigelandsparken. Fint. Sedan försöker jag att njuta av de fina omgivningarna, men trots att jag försöker intala mig att jag inte är där för att persa, så har huvudet redan bestämt sig för att gå för ett nytt personbästa. Omgivningarna är säkert fina, men nu är det fokus på att andas rätt, springa med rätt teknik, sätta en fot framför den andra så snabbt det bara går. Klockan fortfarande på det där galna snittempot, jag fattar ingenting.

Efter 6 km kommer äntligen en vätskekontroll. Det här är prick mitt enda klagomål på loppet. Det var relativt gassande sol (och jag hade såklart för mycket kläder på mig) och jag var helt uttorkad och bryta-ihop-färdig innan det äntligen kom lite vatten. Var nära på att skrika till mina medtävlande några gånger “Får man aldrig något vatten!?!?”, men då kom det till slut. Men efter detta är det i alla fall bara 4 km kvar, snart mål!

Jag ligger verkligen på max. Känner det i hela kroppen. Springer på ren vilja. Skulle kunna lägga mig på marken och gråta istället. Vet inte varför jag utsätter mig för sånt här egentligen. Gillar jag ens att springa? Med några kilometer kvar börjar jag låtsas att jag är i slutet av ett maraton istället. Den mentala strategin funkar. Jag pinnar på. Håller jämnt tempo. Det dyker upp en skylt där det står att det är en kilometer kvar. Jag går på mina sista krafter. Hoppas att jag tar mig i mål utan att spy. Folk springer om mig, jag bryr mig inte. Det finns ingen extra kraft i mig för att jag skulle kunna dra till med en spurt in i mål. Jag har tagit ut mig totalt.

Mål! Tiden blir 52.44. Tror knappt på det. Dubbelkollar igen och igen. Det kommer ett sms från Sentrumsløpet där det står något i stil med “Grattis, din tid blev 52.44”. Fattar inget. Sprang min snabbaste mil på 53.56 för några veckor sedan. Innan det inget pers på typ två år. Måste ha gjort någonting rätt med träningen den senaste tiden. Galet. Nu är ju under 52 plötsligt en drömgräns som ändå känns rimlig… Fast inte just nu. Nu ska jag ju klara längre distanser. Men alltså shit, 52.44! Går upp till Slottsplatsen, sätter mig i solen och tittar på starten för de som ska springa 5 km. Vilken jävla urladdning det blev. Börjar gråta lite när jag tänker på det. Jag älskar löpning. Hur jobbigt det än var där ett tag, jag frickin älskar löpning. Ge mig mera!

Dagens bildbomb: isbanan i Luleå

norrahamn
Norra hamn i Luleå, med Norrbottensteatern rätt vid vattnet (isen).

 

Det kan hända att det idag var den finaste vinterdagen någonsin i Luleå. Åtminstone var det årets finaste vinterdag, och tänk att jag lyckades pricka in min vistelse här i samband med den! Jag älskar mitt liv rätt mycket de här sportlovsdagarna; kör all in på att gå runt i underställ och täckbyxor, och drömmer lite om ett liv då jag alltid kunde gå runt i underställ och täckbyxor. Vad ska man skaffa sig för jobb då?

Idag har jag gjort någonting som jag faktiskt aldrig har gjort förut. Jag har ju inte riktigt varit en utomhus-människa förrän jag hittade den fantastiska idrotten löpning, men nu tycker jag att det är rätt härligt att vara ute även om jag inte springer. Uppskattar friskluft och hälsa och sånt, ni vet. Och det jag aldrig har gjort förrän idag var att kolla in isbanan som går runt staden. Jag har bara bott i kuststäder, och tycker att det är så himla fint med vatten, och fruset vatten är tydligen inte helt fel det heller.

sodrahamn isbanan isbanan1

Varje år prepareras en isbana från Norra Hamn runt Gültzaudden till Södra Hamn och vidare ut till Gråsjälören. På isbanan kan man åka skridskor och spark. Det finns möjlighet att promenera på en “snötrottoar” efter hela sträckan. Flera vindskydd med grillplatser finns uppställda på isen. Lulea.nu

Jag och syster bestämde oss för en långpromenad idag. Vi gick in till stan och sedan längs hela isbanan som är ungefär 3-4 km lång. Totalt blev det en promenad på 11 km och ungefär två timmar. I -5 grader och strålande sol. Snacka om energiboost!

isbanan4 isbanan3

Isbanan går från stadens Norra hamn, förbi Gültzauudden, under Bergnäsbron (som när den stod klar 1954 var Sveriges längsta bro) och vidare till Södra hamn. Vill man kan man ta en detour till en av öarna för att gå på våffelcafé. Det gjorde vi dock inte idag, men vi hade kunnat, och det är ju huvudsaken (?).

Bergnäsbron - ingången till Luleå!
Bergnäsbron – ingången till Luleå och en gång i tiden Sveriges längsta bro.

bro

Längs isbanan mötte vi alla sorts människor och idrottare. En helt vanlig tisdag i februari. Det var människor på långfärdsskridskor, skidåkare, folk på spark, barnvagnsgäng, löpare och så vidare. Någon skoter körde förbi också, och så var där något gäng med kameran i högsta hugg, poserandes på parkbänkarna längs vägen.

DSC07628 DSC07670

Domkyrkan tornar upp från både norra och södra sidan av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).
Domkyrkan tornar upp från alla håll av stadens centrum (här sedd från Södra hamn).

Det är en otroligt fin tur att gå runt isbanan, man går ju från norr till söder och hinner se det absolut finaste i Luleå längs vägen. Vår tur asvlutades i Södra hamn, där vår fina kran står, den som fick ett rivningbeslut över sig 2008 och gjorde att Luleåborna gick bananas.

I 1949 byggde man två vipparmsportalkranar till Södra hamn i Luleå. Året därpå, 1950, stod de två kranarna färdiga för användning. I dag finns den ena kranen kvar och den har inte använts på 30 år. Därför togs det beslut om att riva den i 2008.

Många Luleåbor ville dock ha kvar kranen som ett landmärke. Via olika räddningsaktioner, bl.a via en Facebookgrupp fick de till slut gehör från de styrande i kommunen att den skulle renoveras och inte rivas. bottenviken.se

kran

Alltså, en isväg kanske inte låter som mycket, men jag tycker verkligen att det är grymt bra av Luleå kommun att preparera den varje vinter. Uppenbarligen är det många som uppskattar den, med tanke på att det var mycket folk där även idag – en helt vanlig tisdag i februari. Kan bara föreställa mig hur underbart det måste vara där en riktigt varm och go vårvinterdag runt påsk eller liknande… Sittandes i vindskydden, drickandes på någon varm dryck… Ja, man kan ta tjejen från Norrbotten, men inte norrbottningen från tjejen (som man säger).

sparkering

Är du någon gång i Luleå på vintern och du lyckas pricka in en sådan här fin dag, då är isbanan ett måste! 

Träningsmagi 2015

Jamen så var det ju äntligen dags för Träningsevent att ta sitt pick och pack och komma förbi västkusten. De kom dessutom med ett fantastiskt urval av pass att testa på, det var oooh så svårt att välja bland allting. Jag fick ihop en ganska bra blandning (fast tre löppass i rad blev lite för mycket för mig, så jag skolkade faktiskt från ett…) Totalt fem pass och fem tränade timmar denna dag, inte fy skam att kroppen klarar det ändå. Men vi tar det väl från början!

Morning Bliss Yoga fick inleda dagen. Jag har ju lovat (mig själv) att jag ska börja yoga lite mer regelbundet i höst, så denna dag vågade jag mig faktiskt på hela två yogapass. Det första blev en bra start på dagen, kroppen blev mjuk och go. Det var inte direkt svårt, men som varje gång jag testat yoga blev jag förvånad och lite chockad över att det var så pass jobbigt. Behöver således mer av detta!

IMG_1224Bilden är visserligen från en annan yogaklass, men ja, ni fattar… 

Sedan var det dags för dagens stora utmaning, nämligen Stenåldersträning. Vi var bara fyra deltagare på den, så det var ju som upplagt för ett hårt pass. Fyra personer innebär ingen chans att gömma sig. Vi sprang en slinga på ungefär fyra kilometer, men med stopp här och där för att göra styrkeövningar av olika slag. Med hjälp av naturen förstås. Vi lyfte och kastade stenar, hoppade på och över stockar, låtsades att vi jagade hjort och satt i 90 grader mot ett träd och spejade… Skräcken blev total när jag insåg att vi skulle bära varandra (!), var helt övertygad om att jag skulle tappa någon i marken, och jag försökte verkligen komma undan, men det gick ändå! Jag klarade det! Tjohej! Både jag och instruktören blev lite förvånade…

IMG_1208Det var helt klart en fin dag för att leka stenåldersmänniska.

Nästa pass var Runners Strength, en klass som jag testat både på Sats och även på Blogger Boot Camp i våras. Precis som på BBC kände jag att detta är det bästa passet ever ever ever. Känner att jag har nytta av absolut allt vi gjorde där i min löpning framöver. Sedan att självaste grundaren av Urban Tribes höll i passet gjorde ju inte saken sämre direkt. Var så sjukt pepp och det var också alla andra som körde passet. Sådan energi! Och så fångade Sofia mig på bild i den mest smickrande av positioner.

runnersstrengthBild lånad av traningsevent.se

Dagens andra yogapass blev det därefter; Work Play Yoga. Inte heller detta pass var lull-lulligt och o-jobbigt. Yoga är riktigt tungt alltså! När ska jag lära mig det? Framförallt kände jag att det var jobbigt i handlederna, där är jag inte stark alltså. Riktigt glad att jag gick på båda yogapassen, de säger ju att man måste testa yoga ett antal gånger innan man är fast, och jag börjar nog ändå bli mer och mer sugen på att testa mer och mer…

Och så sist men inte minst… Nä, verkligen inte minst. Det var rentav hysteriskt (roligt alltså). Jag hade så svårt att hålla mig för skratt när jag körde Mamma Mia – vattengympa. En timme vattengympa med två underbara instruktörer som ledde passet med sådan inlevelse att det var omöjligt att inte le passet igenom. Har du sett filmen/musikalen Mamma Mia? I detta pass var vi med i filmen, från första scen till sista. Instruktörerna var filmens karaktärer och förklarade allt som hände medan vi skuttade runt i bassängen. “Nu ska Sky ha svensexa. Nu är det dags för bröllop. Nu har Sophies potentiella pappor kommit till ön.” Haha, underbart! Och som bonus har jag testat vattengympa, när skulle jag annars göra det?

Sammanfattningsvis: en kanondag! Förstås. Träffade också Beata, Sofia som allra hastigast, och ett gäng bekanta instagrammare och sådant är ju en sådan himla fin bonus på en redan bra dag.

blogg13