Fjällmaraton Sälen 2016, del 2

Jag skulle alltså precis springa ner till Storfjällsgraven när jag lämnade er i förra inlägget (vilken cliffhanger va!). 

IMG_9331

Efter en härlig bit uppe på fjället kommer det där som man liksom har väntat på efter all stigning: att få springa nedför. Vanligtvis är jag ganska duktig på det, om jag får säga det själv. Kan rulla på rätt bra i nedförsbackarna. Uppenbarligen är det inte riktigt samma att springa nedför backen i Midnattsloppet som att springa nedför mot en ravin… Det sluttar något kopiöst och här börjar det också bli väldigt stenigt. Bäst att ta det lite försiktigt. Drar ner tempot ordentligt. Som relativt ovan terränglöpare är jag inte van vid alla dessa stenar och det känns som att jag stukar foten varje gång jag försöker springa…

Nere vid Storfjällsgraven, vid 10,8 km kommer en ny energistation och jag tvingar i mig ett par chips och tänker att det här är så satans roligt fastän jag förmodligen kommer bryta benet vilken minut som helst. Och visst stupar jag såklart på detta steniga parti, men det går bra och jag tar mig upp direkt. Förstår inte riktigt vad som hände, fötterna bara vek sig och nere var jag. Vid vätskekontrollen pratar folk om skor och stenar, och jag fattar cirka ingenting när folk snart susar förbi och uppför alla stenar. Det GÅR ju inte att springa här (fast ja, uppenbarligen går det ju för vissa)!

(Från dessa steniga kilometrar finns inga bilder, för här gällde det att hålla tungan rätt i mun, mobilpysslande gick inte. Men för att det inte ska bli för mycket text utan foto bjussar jag på några härliga icke-steniga fjällbilder.) 

IMG_9334 IMG_9336

Jag pinnar på och inte en enda gång tvivlar jag på att jag kommer klara av att ta mig i mål. Det är en rätt härlig känsla. Har aldrig i hela mitt liv varit med om att tiden gått så här snabbt. Framförallt inte när jag har sprungit! Men jag hinner liksom inte reflektera över att tiden går eller att jag springer, jag har bara fullt fokus på var jag sätter fötterna. Kilometrarna bara tickar på.

Vid 13,9 km gör jag det jag har planerat och längtat efter sedan gårdagen. Jag dricker kaffe! Det är en sådan bra grej med detta lopp, att det finns massa goa grejer vid kontrollerna. 13,9 km-kaffet är givet och kaffe har förmodligen aldrig smakat så gott någonsin förut. Det ger mig en extra kick och jag är helt lycklig när jag lämnar kontrollen vid Hemfjällsstugan.

IMG_9344

Uppe på sista toppen blåser det riktigt rejält, och det är ganska jävligt. Fastän jag har bestämt att jag såklart ska springa när det är någorlunda flackt blir det lite för kämpigt här och jag tar några promenadsteg då och då för att sedan rusa på. (Okej, “rusa” var kanske till att ta i.) Jag fattar knappt vyerna jag får uppleva. Det är så jäkla fint hela tiden.

IMG_9347

Efter sista vätskekontrollen vid 16,3 km är det i princip bara nedför in till mål, och jag börjar sörja lite att det snart är över. Jag vill i mål så himla mycket, men jag vill samtidigt fortsätta att uppleva loppet och löpningen. Har ju väntat på detta i ett halvår! Det känns helt orimligt att jag bara har några kilometer kvar av en halvmara, men inte riktigt vill sluta. Jag har ganska mycket ork kvar och springer om ganska många. Tyvärr leder det till att jag helt plötsligt inte har någon precis framför mig på vägen in mot mål och börjar så klart noja direkt över att springa fel… Har aldrig tittat så intensivt efter någonting som när jag nu tittar efter snitslarna.

Som sagt, att springa nedför är inte alltid så lätt som det låter. Sista kilometrarna mot mål går i rejäla nedförsbackar, som på vissa ställen är väldigt steniga. Blir såklart livrädd för att ramla och bryta någonting – det hade varit så typiskt (tråkigt) att avsluta denna underbara upplevelse så. Det börjar ömma rejält i knäna av allt nedförsspring. Till slut hörs ljud från målområdet och det är plötsligt en massa folk längs banan som hejar och tjoar och klappar händer (alltså återigen: publiken i Sälen = guld!). Så kommer sista slalombacken och en underbar färd ner till arenan. “Ida Aspviken har gått i mål på 3:07:58” hör jag när jag precis sprungit över mållinjen där Linnéa och Mari redan väntar. Jag suger i mig en mugg vatten och känner hur jag ler med prick hela ansiktet.

IMG_9354 medalj linneamari

Jag har aldrig någonsin varit med om sådana här snabba tre timmar. Helt sjukt! Jag kan inte släppa det! Det känns helt orimligt att jag sprang i mer än tre timmar men inte ens tänkte på att tiden gick!

Att sedan sitta ute i solen efter målgång och analysera varenda sten längs banan medan vi väntar in de andra är helt underbart det med. Att få prata om ett lopp med folk som också vill prata lika mycket om det! Känner mig helt lyckorusig och när jag håller på att ramla ihop när jag ska hämta en kopp kaffe börjar jag bara skratta, för fasen och satan i min lilla låda vad allt bara känns bra. Förutom den fina upplevelsen där uppe är jag också nöjd med min tid. Efter halva banan hade jag bestämt att jag gärna inte ville springa på mer än en timme längre än asfaltshalvmaran, och jag klarade det med några sekunders marginal. 3:07:58. En del kanske tycker det är långsamt, en del tycker nog det är snabbt, jag tycker att det är helt perfekt och egentligen rätt oväsentligt, för alltså… Jag klarade av att springa en halvmara i fjällen! Vad händer!?

malfoto

När alla är i mål tar vi såklart ett lagfoto och sedan är det raka vägen upp till rummet för att börja analysera, diskutera, jämföra, skratta och börja planera nästa äventyr… Vi är alla totalt löphöga – någon större dos runners high än denna har nog knappt funnits någon annanstans någonsin. Känslan är helt magisk. Alla är så glada och så nöjda. Alla fick en fantastisk upplevelse. Jag fattar att jag låter som en nyfrälst typ, men just nu finns det nog ingenting jag älskar lika mycket som löpning. Och givetvis firar vi med äkta bubbel!

IMG_9382

Jag vill knappt avsluta detta inlägg, för då känns det som att helgen tar slut på riktigt… Det var en helt fantastisk helg, en magisk dag i fjällen, en aha-upplevelse om att man klarar så mycket mer än man tror (för innan start trodde jag faktiskt inte riktigt på att jag skulle klara det). Nu undrar jag bara hur jag ska kunna springa vanliga stadslopp igen. Jag vill ha mera fjäll!

Fjällmaraton Sälen 2016, del 1

nummerlapp

Lördag. Väckaren ringer 6:30. Stiger upp för att hinna få i mig en ordentlig frukost innan vad jag misstänker blir min största löputmaning hittills under mina tre år som löpare. Det är en glad stämning i rummet, och jag känner mig oroväckande lugn inför vad som komma skall. Jag har sprungit 21 km tidigare, men inte i fjällen… Misstänker att detta kommer bli jäkligt mycket jobbigare än någon asfaltshalvmara. Det är en strålande fin dag (förutom en jäkla massa blåst) och starten ligger precis utanför vårt fönster så vi hör när speakern börjar prata igång morgonen – och det går upp för mig vad jag ska göra.

starten skilodge

groupie

Fördelen med att bo så nära starten är att man hinner gå på toaletten i lugn och ro och hinna till start med god marginal, fastän man går dit bara tio minuter innan. Strax dags för start och man kan ta på stämningen av spänd förväntan här ute.

Klockan 9 går starten och jag har en tydlig plan för dagen: 

  • det får gå prick hur långsamt som helst, målet är att inte behöva bryta
  • jag ska gå i uppförsbackarna – ska trots allt springa långt och det vore så onödigt att ta ut sig i backarna så att loppet blir en pina
  • jag får stanna och fota prick hur ofta jag vill (det kommer dock visa sig att det inte alltid är så lätt, man måste liksom hålla balansen och sånt också)
  • huvudsyftet är att njuta, inte springa snabbt

starten2

Därför startar jag i ett lugnt tempo, jag är ju helt inställd på att detta kommer bli tusen gånger värre än Göteborgsvarvet och Göteborgsvarvet var ju inte direkt lätt. Har dessutom hört att bansträckningen ska vara jobbigare i år än tidigare (vilket folk efteråt bekräftar är sant).

Vi springer från starten i Lindvallen och jag känner lopp-peppen och har glömt nervositeten som slog till just innan start. Nu känns det bara som en rolig utmaning! Första rejäla backen kommer dock ganska omgående, och jag börjar tvivla. Har ju bestämt att jag ska gå i backarna och tjaaa, här har jag ändå inget val – backen är nämligen så brant att det inte går att göra annat. Alla andra, utom möjligen eliten då, gör detsamma och backen tar aldrig slut… Det brinner i vaderna och jag undrar hur i hela friden jag ska orka drygt två mil till.

Till slut går det dock att börja springa och av någon anledning går tiden så snabbt fastän det går ganska långsamt. Det tar ungefär 45 minuter innan vätskekontrollen vid 5,5 km men det känns som ungefär tio minuter. Här någonstans står Camilla och hejar och jag blir så glad när jag hör henne ropa “Heja Ida!”. Efter vätskekontrollen ska vi ta oss an nästa fjäll. Denna gång är jag vid lite bättre mod och lite förberedd på vad som väntar. Ser en upplyftande skylt och slänger upp mobilen för att ta en bild, då en kvinna frågar om hon inte ska ta en bild på mig med skylten istället. Alltså, publiken i Sälen är rätt awesome.

backar

salen

Det bästa med att bestiga långa långa backen är att man till slut kan springa – det är ju ändå det man är här för att göra. Det har dock regnat dagen innan så det är ganska blött och lerigt på sina ställen, men efter att ha försökt trippa runt och undvika leran en stund inser jag att det inte är någon idé och går istället all in på hela trailupplevelsen. Med lera upp till knäna blir ju allt ändå så mycket roligare (?).

lerigt

Det finns en massa fina fördelar med att ta sig långt uppför. Dels innebär uppåt att det till slut också kommer gå neråt, men framförallt betyder det att man får en sick fin utsikt. 924 meter över havet ger ju inte fula vidder direkt.

fjallen fjallen2

Det är verkligen jättefint här uppe och jag försöker verkligen att njuta, men efter ett tag kommer resans första trauma: jag är totalt och komplett säker på att jag svängt av fel någonstans och lyckats ta mig in på maratonbanan istället för halvmarabanan. Rådslår med mig själv om vilka alternativ jag har: 1. vända om (inget alternativ) 2. springa hela maran. 3. bryta loppet (inget alternativ). Bestämmer mig tydligen alltså för att springa ett helt maraton (!!), men det visar sig ändå att jag var på rätt plats och inte behövde göra det.

Och ja, jag vet att jag skrev att uppför så småningom innebär nedför och att det är en fördel, men det är nog egentligen mest vad jag trodde innan, ty när man äntligen har tagit sig upp så skall man ner till Storfjällsgraven, och det hör man ju bara på namnet att det inte kommer bli särskilt upplyftande…

stenigt

Och här inser jag att det här blir en lång historia… Jag tror vi får ta en paus. To be continued, ni vet. Mer om graven nästa gång…