Vårtävlingarna 2017

Lördag. Vaknar tidigt. Rätt pepp. Idag är det dags för årets första lopp! Ångrar eventuellt beslutet att dricka öl kvällen innan, men det är som alltid lätt att vara efterklok. Inte ens det ska få förstöra känslan av årets första loppdag. Det är Vårtävlingarna i Skatås som är först ut, och vårtävling it is, det känns verkligen som första vårdagen; solen skiner och fåglarna kvittrar. Ja, ni vet hur det är.

Det är 279 startande i dagens lopp. Man måste ändå gilla sådana här små lokala lopp. Inga människor att trängas med, inga armbågar. Man är på plats en halvtimme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Sedan har man ändå gott om tid till att prata med bekanta människor på plats, värma upp och gå på toaletten.

Starten går klockan 11, och banan är den välbekanta grusåttan i Skatås, som man vid det här laget nästan skulle kunna springa med förbundna ögon (nåja). Faktiskt ganska trevligt att veta prick var man är, prick hur långt man har kvar, prick var nästa backe är.

Jag känner mig väldigt flåsig, vilket kanske inte är så underligt med tanke på sämsta tänkbara uppladdning, men jag släpper pressen och kraven och bestämmer att detta blir en bra träningsrunda no matter what. Spelar ingen roll om jag inte springer den snabbare än jag brukar när jag tränar. Så jag springer lugnt och sansat i tre-fyra kilometer, och känslan blir bättre och bättre. Jag springer om några och så blir jag sjukt pepp av att folk är så snälla och står och hejar efter banan trots att vi typ är i skogen. Jag älskar när folk hejar och jag ropar alltid “Tack!” och då får jag alltid lite mer fart i benen. Andra halvan är det rätt bra tryck i benen faktiskt och precis som alltid när jag springer lopp (och som väl känns rätt rimligt) är jag helt slut när jag springer i mål.

Åttan är inte fullt 8 km lång, utan kontrollmätt till 7,8 km. Jag rullar över mållinjen på 43:39. Gillar man siffror så ger det ett snittempo på 5:36/km. Det är jag galet nöjd med! Det är verkligen ingen tid jag brukar köra mina vanliga träningsrundor på åttan på. Så trots allt lyckades jag få upp en tävlingsfart, och trots att uppladdningen som sagt var katastrofal så blev det ganska bra, och det bådar ju ändå ganska gott inför säsongen.

Det var första gången jag sprang en av Vårtävlingarna. Nästa helg kör de igen, då längre distanser. Hade gärna varit med då också, men då är jag inte i stan. Grymt arrangemang i alla fall, en riktigt bra tävling att starta upp säsongen med. Förmodligen kör jag nästa år igen!


Följ gärna min blogg via Bloglovin’ 

Premiärloppet 2016

Idag var det så dags för Premiärloppet, i dubbel bemärkelse, för namnet på loppet är just vad det var för mig i år: premiärloppet. Men låt mig nu ändra tempus i denna text, ty historisk presens är ju vad man vill använda sig av när man beskriver en idrottshändelse.

Startar dagen med att ta en allergitablett och hoppas på det bästa, och sedan ta det lite för lugnt, så pass att jag får stress-cykla till starten som går klockan elva. Är uppenbarligen ringrostig när det gäller lopprutiner, jag som alltid brukar vara tidig. Men jag hinner i tid och ser direkt att alla löpare är skitsnabba människor. Runt 300 startande; här gäller det helt enkelt bara att satsa på att inte komma i mål sist av alla.

premiarloppet1

Startar i alla fall nästan sist av alla, men det passar mig rätt bra eftersom planen är att gå ut lugnt. Jag vet att detta lopp springs på en väldigt kuperad bana så det är bäst att springa långsamt för att orka hela. De värsta backarna är i alla fall under de första fem kilometerna, så klarar jag bara det borde det vara lugnt.

Och ja, jag kan skriva under på att denna mil är jävligt kuperad. Det är tur att jag var mentalt förberedd för det, annars hade jag förmodligen brutit ihop. Men jag tänker fanimej inte gå i någon backe, jag tar alldeles för ofta gå-pauser på mina vanliga träningsrundor så jag tänker inte göra det på lopp. Det här kommer att bli ett sådant sick bra träningspass!

DCIM137GOPRO

De första kilometerna känns såklart tunga, men ändå är det lite tryck i benen. Kanske har mina långa intervaller jag kört den senaste tiden ändå gett någonting? För jag känner mig som en seg jävel (seg på ett positivt sätt alltså), för jag ger inte upp och jag springer till och med om folk, fastän jag försöker att låta bli (för att slippa bli omsprungen av samma personer strax därefter).

Backarna är bedrövliga, men jag gillar utmaningen och tänker på att jag faktiskt ska springa i fjällen i slutet av sommaren så det är ju bara att gilla dem… Och vet ni? En bra sak med uppförsbackar? Att det så småningom kommer nedförsbackar! Jag älskar nedförsbackar! Jag är bra på att springa i nedförsbackar! Jag släpper tyngden på något vis och nästan rullar ner! Får upp finfin fart och tjänar in en massa tid som jag förlorat i uppförsbackarna.

DCIM137GOPRO

Vid fem kilometer börjar jag visualisera målgången. Helt omedvetet faktiskt. Det är nog hjärnan som tycker att jag behöver fokusera på något annat än backarna. Omgivningen är rätt fin också, runt Lilla Delsjön, så jag passar på att fokusera lite på den också.

Vid åtta kilometer börjar jag känna mig helt slut, men nu har vi kommit in på mitt vanliga träningsspår så jag vet exakt hur långt det är och hur vägen ser ut fram till målgång, och det får jag lite extra energi av. Tror visserligen att det är ett skämt när det dyker upp en liten extraslinga på gräsplanen innan mål, ni vet, en sådan där som de måste lägga till för att banan annars blir för kort? Men till slut får jag springa över mållinjen, med samma goa känsla som jag visualiserade ute i spåret och jag tror knappt att det är sant när jag ser att jag lyckades springa in på under timmen.

efterlopp

58:48 blev tiden, och ni fattar inte hur nöjd jag är med den! Alltså, det är bara 3,5 minut långsammare än mitt personbästa på milen, och detta var INTE en flack bana. Faktum är att senaste milloppet jag sprang gick långsammare än detta, och tro mig, den banan var inte i närheten av denna. Okej, Mustafa Mohamed sprang detta lopp på typ 31 minuter, men snabbhet är ju relativt, det här var så sjukt snabbt för mig! Och fastän jättemånga var jättemycket snabbare än mig, så kom jag inte sist… Mission accomplished!

Är glad att jag bestämde mig för att springa Premiärloppet, för nu känner jag ändå en del hopp inför säsongen 2016. Kanske att jag lyckas persa på milen i år? Och hur härligt är det inte att känna att man kanske inte alls har tränat så lite som man trodde? Nu är jag taggad på att lägga i en högre växel inför Göteborgsvarvet och halvmaran i Sälen och för alla andra löprelaterade utmaningar som jag säkert kommer att ta mig an i år…

medalj